KUALA LUMPUR I veckans tre blogginlägg kommer jag ge en fragmentarisk inblick i den diplomatiska gärning som utförs på en av Sveriges ambassader utomlands. Jag, Thilde, lyckades få en av Utrikesdepartementets praktikplatser. Halva tiden på terminen har snart gått och jag har stärkts i min övertygelse; att den kompetens vi förvärvar som liberal arts-studenter är fullkomligt avgörande i ett gott samhälle. Mer precist anser jag att bildning, kritiskt tänkande och argumentationsanalys utgör själva häftmassan i konstruktionen av mänskligt samliv. Det är slående hur eftertraktade dessa färdigheter är ute i världen. Jag börjar se konturerna; vår betydelse i samhället framträder. Detta är mitt ode till humaniora.

De fria konsterna är de områden som premierades på Europas första universitet. Programmet är tvärvetenskapligt och inkluderar fält inom humaniora, naturvetenskap samt formell vetenskap. Detta har gett mig verktyg att kritiskt granska och analysera komplexa problem och frågeställningar på ett självständigt sätt. Utbildningen ger också viktiga färdigheter inom kommunikation, samarbete och språk. Hela programmet kan ses som en avancerad övning i kritiskt tänkande.

Diplomatiskt arbete handlar om att kontinuerligt tolka och översätta mänskligt handlade från en kontext till en annan, med meningen intakt. Denna uppgift intresserar mig. Jag ser här en uppenbar potential att tillämpa den kunskap liberal arts-programmet förmedlar. Den intellektuella diskurs som ligger till grund för global samverkan tvingar oss att ställa de mest fundamentala av frågor: hur förstår vi varandra; är översättning möjlig; hur kan och bör vi använda språket; vad är ett gott samhälle; vad innebär det att vara människa? Alla dessa spörsmål behöver en diplomat ställa och svaren fordrar diskussion. En diplomat måste också kunna se den egna positionen utifrån; att förstå den egna världsbilden i ett idéhistoriskt perspektiv; att förstå interlokutörens perspektiv. Skillnaden mellan värde- och sakpåståenden blir här centralt. Det är lockande att smickra sig själv med att stå över politik, att förmå lägga personliga sympatier åt sidan så länge det egna förhållningssättet förblir transparent. Men det är ypperligt kinkigt att faktiskt förhålla sig neutralt när ens fundamentala värderingar utmanas; att inte återge en svårsmält idealisering eller proportionslösa resonemang. Klassisk argumentationsanalys hjälper mig här att reda ut och blottlägga leden i dialogen som förs. Metaetiska frågeställningar blir i nästa led ett verktyg för att hitta gemensamma beröringspunkter.

Ambassader är ett sorts känselspröt. Härifrån skall vi underrätta Utrikesdepartementet om allt som sker i landet, samtidigt som vi är företrädare för den svenska regeringen. Detta innebär rent konkret att jag har förmånen att företräda en feministisk regering som uttryckligen skall bedriva en feministisk utrikespolitik. Vi strävar också efter att främja en öppen värld, vi vill inte att nationsöverskridande samarbete blir något som blomstrade i en särskild ficka av tid. Eftersom att mänskligt liv konstitueras av flyktiga interaktioner och skeenden är en diplomat aldrig klar med sitt arbete. Det är pågående; i rörelse; i ständig förändring. Detta gör att diplomaten måste nära en s k negativ kapacitet i.e. förmågan att förnimma, tänka och agera trots osäkerhet och förvirring. Under min utbildning har jag tränat på att ställa allt vetande i relation till icke-vetande, för att tala med Cusanus. Detta innebär att jag inte söker idealisera komplexa skeenden för att på så vis beskriva en till synes komplett bild. Reducerar du en skärva av verkligheten finns risken att den primärt beskriver det narrativ i vilket du infogar den.