Jag har tänkt mycket på demokrati och demokratiska former det senaste. Folkrörelserna som startade på artonhundratalet, av vilka de första studieförbunden var en viktig del, var drivande i demokratiserandet av Sverige en gång i tiden. ”Vill du framåt – gå i cirkel!” Klasser av människor som traditionellt inte hade tillgång till högre utbildning bildade sig själva under demokratiska former, och översatte sina nyfunna insikter till politik och reformer. Att till slut uppnå fria, regelbundna och allmänna val var slutet på en lång, mödosam resa. Det räcker inte med val vart fjärde år för att ha en fungerande demokrati, är vad jag är ute efter. Utan att nämna namn kan vi nog alla tänka på ett antal ”demokratier” där den valda ledaren fick nittio procent av rösterna i senaste valet, eller någon annan rimlig och rättvisande siffra…

För att en demokrati skall må bra så krävs engagerade, insatta medborgares aktiva deltagande. Folkbildningsverksamheten får statliga medel, då det anses vara en nyttig träning i demokratins form att vara med i en intresseförening (oavsett föreningens inriktning), och då en bildad befolkning har bättre möjlighet att göra informerade val. Vi har en lång, stolt folkbildningshistoria i det här landet, och studieförbunden har länge varit en grundbult i svenskt socialt liv. Vill du träffa nya människor? Gå med i en förening och utöva en aktivitet under organiserade former! Mina egna föräldrar träffades i en kör, som naturligtvis även var en förening/studiecirkel under något av studieförbunden.

Men det sociala landskapet förändras. Studiefrämjandet, där jag har min praktik just nu, består av medlemsorganisationer där medelåldern generellt ökar: folk blir äldre och unga söker sig inte till föreningslivet. Situationen är som jag har förstått det densamma för de andra studieförbunden. Var är ungdomen?  

Mina ovetenskapliga gissningar, baserade på mina observationer och erfarenheter från min praktikperiod, är som följer:

Unga tenderar att vara mer aktiva i och intresserade av sociala rörelser som själva är unga och dynamiska. Studieförbunden var fulla av drivna unga människor när de var en del av den radikala samhällsförändring som var byggandet av välfärdssamhället under föregående sekel. Alla rörelser förändras med tiden, blir mer institutionaliserade, etablerade, byråkratiska. Så även organisationer som Studiefrämjandet. Denna utveckling är inte direkt av ondo, tvärt om är det när rörelser blir äldre och etablerade som de i egen regi kan börja utöva demokratiskt ansamlad makt över samhället. Denna strukturella förändring över rörelsers livstid är dock något man måste vara medveten om och förhålla sig till.

Så var är ungdomen? På gatan med Fridays For Future, i globala online-communitys, på datorspelsplattformer på internet. På nya sociala frontlinjer, där de alltid har varit.

Alla sociala rörelser, även så stora och vidsträckta fenomen som ”civilisationer”, går igenom olika faser. I Liberal Arts programmet får man en bild av västerlandets (vad det nu är…) historia och föreställningsvärld. Något som blivit tydligt för mig är att även den mest rigida samhällsordning kan falla. Inte bara kan; vid en viss punkt faller den oundvikligen. I Europas mest fundamentala tidiga kulturtexter, Illiaden och Odyssén, beskriver Homeros (vem det nu var…) en redan fallen bronsålderskultur, en mytisk högkultur flera århundraden förgången vid textens nedtecknande. Rom föll efter tusen år av makt, något som tycktes otänkbart innan det hände. När jag läste texter skrivna av sena romerska författare så känner jag hur våra samhällen, om än olika i så många detaljer, ändå på ett fundamentalt plan liknar varandra. Rådande samhällsordning tycks för oss båda vara skriven i sten, men trots det knakar det i fogarna. Rom föll. Varför skulle vår nuvarande högkultur vara annorlunda? Varför skulle historien ta slut med oss?

Vi lever i intressanta tider. De kriser som ligger i vår samtid och nära framtid till följd av klimatförändringar, resursuttömning, fossilbränsleberoende och sociala orättvisor kommer oundvikligen att skaka om världsordningen. Unga står alltid vid nya sociala frontlinjer, och frontlinjerna är många. Men en omskakad världsordning innebär också nya möjligheter! Möjligheter att bygga en världsordning som är bättre, rättvisare och mer hållbar. Jag hoppas att existerande folkbildningsstrukturer inte stagnerat i sin institutionalisering så att de nu saknar förmågan att fånga upp det engagemang och driv som finns hos de yngre generationerna. Jag önskar att etablerade organisationer kan agera stöd åt nya rörelser, så att all den kunskap och erfarenhet som ålder ger kan komma dem till gagn. Det finns en enorm kraft i grupper av människor som arbetar mot samma mål: det är så samhällen förändras i grunden.

Demokrati är ingen naturlag. Samhällsskick förändras hela tiden, ur ett historiskt perspektiv. Jag tror på den demokratiska formen, att fördjupad demokrati och experimenterande med nya demokratiska former är den bästa vägen genom de prövningar som kommer. Men jag oroas när jag ser ut på omvärlden och ser hur auktoritära figurer får ökat stöd och makt. Diktatur är ett möjligt alternativ till demokrati, och vi får aldrig tro att det omöjligen kan hända här. Samhället kan förändras i grunden när människor organiserar sig och arbetar mot samma mål, oavsett mål…

Om studieförbunden vill ha en plats i framtidens samhälle och vara en kraft för demokratins utveckling och förstärkning så måste de möta ungdomen där de är och omfamna den fundamentalt radikala naturen av att vara ung. Det är i alla fall vad jag tror. Förra gången samhället omdanades och välfärdsstaten grundlades var studieförbunden i kombination med unga en viktig del. Förhoppningsvis kan samma vinnande kombination åstadkomma positiv förändring igen. Men hur sammanför vi bäst de två?

Siri Arvidsson 2019