Utan ord ingen mening.
Ett genomgående inslag i programmet är språkvetenskap och språkfrågor. Utvecklingen av språk, utdöda språk, språkstruktur och språkfilosofi ingår alla i programmet Liberal Arts. Genom de senaste två årens studier har jag alltså knappast kunnat missa hur viktigt språket är för att forma vilka vi är som människor och individer. Språk definierar grupper, gränser och om vi ska vara filosofiska: hela vår tänkbara värld. Det är med andra ord rätt viktigt att ha ett språk med sig för att ta sig runt i ett samhälle. Trots detta lyckades jag ändå underskatta just hur svårt det skulle bli att ta sig runt i ett land utan koll på språket.
En stor faktor till varför jag lämnade min första praktikplats var på grund av språkförbistringar som jag till slut tröttnade på. Det kunde handla om uppgiftsformuleringar som var otydliga när de gavs, följt av irritation när mottagaren sedan förklarade att de inte kunde förstå vad uppgiften gick ut på. Det kunde också handla om missförstånd eller ren ovilja att lyssna på vad personer sade, bara för att sedan brista ut i vredesutbrott när mottagaren fick för sig att någonting helt annat hade sagts. Det var en väldigt ögonöppnande upplevelse för mig, som jag märker mer och mer för varje dag här. Kanske inte i lika allvarliga former nu, men likväl finns de där. Skämt som faller platt, komplimanger som blir förolämpningar eller berättelser som helt tappar sammanhang. Jag vågar nog hävda att vi är många som (felaktigt) behandlar engelska som ett slags globalt Lingua Franca utan att ha mött situationer där det faktiskt inte räcker till. Jag vet att jag har gjort det, i alla fall.
Jag träffar för närvarande främst Japaner, Tyskar, Fransmän och Danskar i min umgängeskrets här, och det har snabbt blivit uppenbart att även om vi alla är väldigt kapabla engelskatalare så har vi väldigt olika referensramar till hur språket talas i olika sammanhang, eller vad vissa ord betyder. Popkulturen man konsumerar, utbildningen man fått och sammanhangen man brukar språket i färgar alla ens ordförråd på sätt som ibland kan vara svåra att inse tills att man möter någon som har ett helt annat ordförråd och ni tillsammans ska försöka föra ett intressant och givande samtal. Resultatet kan bli både roligt och pinsamt, och man får bara leva med att inte allt kommer nå fram alla gånger.
På ett annat plan så har språkets innebörd för mig själv blivit mer uppenbar i mina interaktioner med människorna här. Det känns väldigt fräckt att bara förutsätta att alla kommer förstå om man pratar engelska, så istället för att bara börja prata engelska med alla gör jag mitt bästa för att snabbt tydliggöra att jag inte förstår japanska. Att inte kunna det lokala språket, och inte göra sig förstådd på något annat är ett problem som många turister upplever, och som egentligen inte är något stort besvär i en vecka eller två. Men efter två månader börjar jag verkligen känna hur otroligt mycket det gör att inte kunna använda en av mina mest grundläggande färdigheter: att göra mig förstådd, och själv förstå, kommunikation i tal och skrift.
En sak som tas för givet i så otroligt stor utsträckning, men som verkligen kan tära på ens tålamod och person. Här är jag, en vuxen människa, som måste gestikulera och gissa för att klura ut om jag köper mjölk eller yoghurt eller soppbas! Att inte kunna läsa några skyltar, innehållsförteckningar, menyer eller nyheter har gjort mig smärtsamt medveten om precis exakt hur mycket budskap och kommunikation man möts av på en daglig basis. Det är inte utan att man känner sig lite dum, och kanske en smula berövad på sin identitet. En viktig del av mig är just mina ord och mitt sätt att kommunicera på, och när den biten försvinner så blir det plötsligt väldigt svårt för mig att uttrycka min identitet.
Det här är ett ämne som man egentligen skulle kunna skriva (och har skrivit) långa arbeten om, men eftersom det nu är en blogg vi skriver så ska jag inte dra ut mer på ämnet än såhär. Även om det låter som en klagan, så är jag väldigt tacksam över hela den här upplevelsen. Lite ödmjukhet och perspektiv är väldigt värdefullt, och något som jag definitivt har fått mer av under de senaste två månaderna. Det ska bli intressant att se hur det känns om två månader till, när det börjar bli dags att åka hem igen. Till dess får jag helt enkelt fortsätta att jobba på mina hälsningsfraser och fortsätta förundras av (och bli besviken på) Google Translate och dess bildöversättningsfunktion.
