Som jag berättade i förra inlägget gör jag praktik hos kommunen, Göteborgs stad. Från årsskiftet genomgår Göteborgs stad den största omorganisationen på 30 år. Stadsdelsförvaltningar stänger, några nya fackförvaltningar blir till och resten av stadsdelarnas ansvarsområden ska inkvarteras hos fackförvaltningarna. Förvaltningen som jag praktiserar hos, förvaltningen för Konsument- och Medborgarservice (KoM), får i sambandet med omorganisationen ett ”utökat demokratiuppdrag” som det så fint heter. Demokratiuppdraget har präglat hela hösten genom alla verksamhetsmöten, APT:ar och det allmänna utvecklingsarbetet som man får ta del av på en arbetsplats. Därför är det på sin plats att även jag skänker demokrati en tanke, trots att jag inte arbetar med det aktivt i mitt uppdrag som praktikant.
Demokrati
Jag kan skippa demokratins etymologi va? Alla här vet att jag som liberal arts-student har lärt mig rudimentär klassisk grekiska. Även självgoda kommentarer om hur jag minsann läst Platons Republiken kan ni bara ta som förstått. Att jag tror på bildning som en grundsten för demokrati torde vara uppenbart, eftersom jag valde denna utbildning.
Desto intressantare är att se hur ett folkstyre sker i praktiken. Kommunen, tjänstepersonerna, är ju dem som ska utföra arbetet som politikerna bestämt. Förhoppningsvis bestämmer politikerna i en riktning som pekats ut av väljarna. Traditionellt har det sett ut som så att politikerna och väljarna har ett utbyte – minst på valdagen, men förhoppningsvis i fler arenor, som Göteborgsförslaget. Även tjänstepersonerna och medborgarna har ett utbyte – genom biblioteken, skolorna, parker och sophanteringen. Mellan tjänstesektorn och politiken kan det dock vara ganska… tyst. Med det kommande utökade demokratiuppdraget jobbar KoM för fullt med att utveckla alla dessa utbytesfora, men med särskilt fokus på delaktighet och medskapande hos medborgarna som tjänsteperson och politiker. Det ska bli spännande att se hur Göteborg 2021 och framåt blir.
Newspeak
I uppgiften att ta fram bakgrundsmaterial till höstens projekt läser jag otaliga offentliga skrifter. Styrdokument som visioner, strategier, åtgärdsplan, rapporter och utvärderingar. En viktig insikt under läsningen kom från grunderna i logik och språkfilosofi. Man är ju van vid att information levereras i deskriptiva utsagor – alltså att utsagan beskriver någon slags egenskap som kan vara sann eller falsk. Så när en stad levererar texter om ”såhär arbetar Vi” ligger det närmast till hands att förstå det som att staden gjort en observation av sin egen verksamhet, och sedan beskriver den. Så är emellertid inte alltid fallet. Istället innehåller dessa styrdokument rikligt med performativa utsagor – som blir sanna i det att de sägs (eller skrivs). Det är en subtil skillnad, men en skillnad som är viktig att tänka på. Många sorters undersökningar på policys eller liknande består av desk research som använder samma sorters dokument som källmaterial. Det har hänt att jag, mitt i en utvärdering av olika europeiska kommuners cirkularitet, snubblar över uppgifter om vad Göteborg gör och vet att verkligheten inte speglar orden. Jag menar inte att man ljuger i offentliga, bara att språket kan fungera annorlunda än vad man är van vid.
Kritiskt tänkande och källkritik handlar om så mycket mer än att bara skilja lögn från sanning baserat på vem som är avsändare och vad syftet är. Den enda inblicken vi har i hur myndigheter utför sina uppdrag är sådana skrifter, författade av myndigheten själv eller sammanställda av någon annan instans. En text behöver inte vara fullständig lögn eller propaganda för att kräva lite eftertänksamhet under läsningen. Bara för att en text är enkel och trevlig att läsa, betyder inte att den är enkel att förstå.
