Jag praktiserar på Sveriges ambassad i Washington på enheten för offentlig diplomati, press och kultur. Jag börjar med det stora avslöjandet; jag använder egentligen inga liberal arts-färdigheter i mitt dagliga arbete. Jag återkommer till detta.
Först kort om ambassadens verksamhet. En ambassads existensberättigande är dess konsulära arbete. Men under de senaste årtiondet har det konsulära blivit lite mer av en plikt och det egentliga fokuset har flyttats över till det topprioriterade Främjandet. Ambassadens främsta uppgift är numera att främja Sverige och Sverigebilden. Det finns visserligen en tredje viktig uppgift som består i att rapportera hem om politiska händelser i värdlandet som kan tänkas ha konsekvenser för Sverige på ett eller annat sätt. Detta börjar dock bli lite komplicerat eftersom information numera sprids så fort. Man kan i princip läsa om ”hemliga” möten i kongressen på dn.se samtidigt som de pågår, något som ju inte hade varit möjligt för bara 15 år sen. Främjandet är alltså numera prioriterat och går i korthet ut på att genom så kallad offentlig diplomati stärka Sverigebilden i landet, verka för bilateralt handels-, kultur- och turismutbyte samt öka intresset för Sverige som studiedestination. Avdelningen jag praktiserar på har alltså (enligt mig) den viktigaste rollen i ambassadens främjandearbete.
Nu till anledningarna varför jag inte använder mina liberal arts-färdigheter på dagarna:
1. Praktikanterna på ambassaden, oavsett enhet, har till främsta uppgift att avlasta sin avdelning med enklare uppgifter. Det är förstås diplomaterna som ägnar sig åt analys, långsiktigt bilateralt relationsbyggande och implementerande av svensk policy, inte praktikanterna. Jag deltar till exempel inte nämnvärt i avdelningens långsiktiga arbete med bilateralt kulturutbyte med USA vilket ju är ganska naturligt. Det vi praktikanter får ut av den här tiden är våra egna helhetsupplevelser. Allt vi ser och hör och alla människor vi får möjlighet att träffa. Man lär sig så klart massvis av formalia och andra småsaker som hör till UD som organisation och diplomatvärlden i allmänhet men praktikantens arbete i sig är enligt mig inte särskilt förankrat i våra akademiska färdigheter.
2. Bortsett från kulturrådet och press- och kommunikationsrådet (som är diplomater) arbetar min avdelningen väldigt praktiskt med den kulturfrämjande verksamheten. Vi ordnar konserter, utställningar, seminarier, filmvisningar, författarkvällar, workshops, öppet hus med mera. För alla praktikanter är det obligatoriskt att hjälpa till på dessa evenemang genom att välkomna gäster i dörren, ställa fram stolar, svara på frågor och så vidare. Som praktikant på min enhet hjälper jag till extra mycket med sådana saker eftersom det oftast är vår avdelning som arrangerar. Som ni kanske förstår behöver man knappast vara doktor i filosofi för den sortens uppgifter, gammal hederlig charm räcker längre.
3. Det brukar åläggas praktikanten på min avdelning att dokumentera evenemang och viktiga besök. Eftersom jag i mitt tidigare liv arbetat med foto och film blev avdelningen stormförtjust över att jag var lite proffsigare på detta än de flesta och vill därför att jag lägger ner ganska stor del av min tid på att ta foton och göra filmklipp till youtubekanalen. I det dagliga arbetet med detta (ca 50% av min tid) gör liberal arts varken till eller från.
Men! Jag är efter fyra månader här övertygad om att liberal arts är en mycket bra, för att inte säga perfekt, grundutbildning om man så småningom vill arbeta inom UD. Anledningarna till detta tänkte jag skriva om i mitt nästa inlägg.
Om ni vill få en inblick i min och ambassadens höst är det bara att gå in på www.youtube.com/EmbassyofSweden, www.flickr.com/embassyofswedenwashingtondc/ och www.facebook.com/swedeninusa.
Hej så länge!
Isak
