Det finns i nuläget inte jättemycket mer att säga om min praktik som inte redan är sagt i de två föregående inläggen. Jag gör mina sökningar på internet, jag söker igenom mina källor, jag klipper in i dokumentet, jag gör vad jag kan för att göra arbetet presentabelt. Jag tänkte därför, i syfte att producera något innehåll till praktikbloggen, istället skriva kort om en oväntad koppling som jag tidigt fann mellan zombies och spöken-arbetet och ett eget intresseområde.
Mina första planer för denna termin, som COVID-19 satte stopp för, var att praktisera på ett meditationscenter någonstans i utlandet. Jag var i kontakt med ett antal ställen i Australien, Nya Zeeland, och USA, osv. Men saker föll igenom, plus att jag själv inte hade tagit mig nog tid att organisera det hela. Men meditation är ändå någonting jag är intresserad av, och engagerar mig i i mitt dagliga liv. Vad dom då förvånade mig när jag började läsa om depersonalization i litteraturen var att en del av språket som användes av patienterna för att beskriva sitt eget tillstånd lät märkligt bekant.
De talar ibland om känslor av att förlora sin känsla av identitet, av ett ”jag”; ibland att distinktionen mellan subjekt och objekt kollapsar; att de inte känner någon klar skillnad mellan sin egen kropp och resten av sin upplevelse. (Detta är mycket löst beskrivet. Jag har tyvärr inte kvar de exakta citaten eftersom det inte ännu hade gått upp för mig att jag var något på spåren när jag läste dessa och först hade mina försiktiga tankar om någon koppling.) Jag minns min egen reaktion när jag först läste om dessa symptom hos de depersonaliserade patienterna: Det var tillräckligt nära för att vara inte långt ifrån en känsla av avund.
Inom vissa meditationstraditioner är dessa (eller åtminstone liknande) koncept inte sedda som vanföreställningar, eller som psykologiska problem, utan som ett mål att uppnå—rentav spirituella insikter. Att permanent se igenom illusionen av ett ”jag”—en helt slutgiltig upplösning av sitt ego—ses av många som den yttersta formen av upplysning, vari man finner den yttersta friden. Jag har själv subjektivt snuddat vid dessa fenomen, om än bara i korta ögonblick, och har därigenom bekräftat att det finns i alla fall någon nivå av rimlighet i dessa påståenden.
Men om nu dessa fenomen beskrivs som intrinsikalt fridfulla inom vissa fält, varför beskrivs de med sådan förtvivlan inom ett annat? Är det två olika fenomen som beskrivs, där språkbruket endast råkar sammanfalla på grund av otillräcklighet i språket? Kan det vara så att känslor av negation eller upplösning av jaget i depersonalisation inte nödvändigtvis är något patologiskt i sig självt, utan endast upplevs så på grund av koexisterande—men i princip fristående eller separata—depressioner eller liknande, som ger dessa aspekter av sitt tillstånd negativa färgningar? Om svaret på den förra frågan på något vis är positivt, kan denna insikt då hjälpa i behandlingen av de drabbade patienterna på något vis; att åtminstone lindra deras lidande genom någon slags cognitive reframing av deras upplevelser? I nuläget har jag inte svaren på dessa frågor. Men detta har varit mina tankegångar de senaste veckorna, och har legat som en parentes mellan substansen av mitt faktiska praktiska arbete. Vidare arbete kan utföras inom detta område om det skulle visa sig finnas något värde i det.
