Under höstens praktiktermin arbetar jag med Kalejdo-projektet och i detta inlägg kommer jag att dela med mig lite av min individuella skrivprocess. Det hela började med ett intresse för modernitetens avförtrollning, ett begrepp som ofta förknippas med Max Weber. Weber karakteriserar moderniteten genom dess ökande kalkylerande rationalitet, där det inte längre finns några principiellt ovetbara makter med i spelet utan där att allt går att behärska genom beräkning. Detta leder till en avförtrollning av världen. Denna analys av moderniteten intresserade mig eftersom jag är nyfiken på andra sätt att se på omvärlden bortom det empiriska, något som jag dessutom upplever att många i vår samtid söker efter. Jonna Bornemark utforskar detta ämne i Det omätbaras renässans där hon för en filosofisk kritik mot samtidens mätbarhetssamhälle och argumenterar för att vi måste ge plats åt det omätbara. Bornemarks sommarprat 2017, då hon delvis diskuterade detta, var ett av de mest lyssnade avsnitten det året—är det möjligtvis ett tecken på detta sökande undrar jag?
Detta spår ledde mig sedan vidare till den tyska sociologen Hartmut Rosas teori om resonans. I sin bok med samma namn presenterar Rosa en väldigt omfattande sociologi av människans relation till omvärlden, vilket blir ett försök till att analysera ”det goda livet” utan de annars rådande resurskalkylerna. Han anser att det finns något icke-mätbart som människan strävar efter i ett gott liv och kallar detta för resonans. Han förklarar det som den ömsesidiga relationen mellan jaget och omvärlden då båda parter berör och blir berörda. Det är alienationens antites, som därmed blir en beskrivning av det icke-existerande förhållandet—då jaget och omvärlden inte når varandra. Han menar vidare att det moderna samhället (bland annat på grund av dess acceleration, individualisering och kommodifiering) skapar hinder för resonans att uppstå och att människan därmed alltmer befinner sig i en alienerad tillvaro.
Jag blev först väldigt hänförd av Rosas teori eftersom den talade till mig på ett intuitivt plan samt presenterade en ny lins jag kunde se på världen genom. Men jag blev för insnöad i den världen, särskilt eftersom teorin är så omfattande. Det finns kanske alltid en viss problematik hos en teori när den försöker förklara så pass många av världens fenomen. Min egen röst försvann däri, och jag fastande i tankarna om hur jag skulle kunna skriva något vettigt om ämnet, när Rosa/Bornemark/Weber lagt ner hela liv på sina teorier. Vad skulle jag kunna bidra med? Då insåg jag att jag behövde distansera mig från litteraturen och bara börja skriva. Använda inspirationen från min läsning men inte förhålla mig till den rent akademiskt, en vana som jag oundvikligt har utvecklat. En text om essäistiskt skrivande av Hans Henrik Møller, ”Hybridens princip”, var här en stor hjälp i att börja—börja utan att ha en slut. Målet är att öppna en dörr utan att stänga den. Skriva utan att veta allt. Skapa plats åt mitt subjekt. Han skriver,
Konturerne af en ny videnskabelighed: Essayet, den essayistiske stil, er udtryk for forsøget på at gen-indplacere subjektet i den videnskabelige diskurs. Det er en balancegang mellem at skrive dét man ved og dét man ikke ved; som udfoldelse af skrift og som en særlig skrift er essayet et forsøg på at give plads for en subjektiv selv-udfoldelse: At skabe sig en plads i sprogets verden, at skabe sig et rum for sproglig væren.
Förra veckans textseminarium var också till stor hjälp i mitt stillastående, då jag ’tvingades’ till att lämna in en text för nerbrytning av gruppen. Den friheten som jag annars har inom projektet har kanske för ofta lett mig till utvidgning snarare än fokusering, vilket blir problematisk vid själva skrivandet. Det finns väl också en trygghet i det oändliga läsandet, en flykt från skrivandets exponering. Nog om det, mer om trolleri i nästa inlägg.
/Emmy
