Är det möjligt att påstå att det ena leder till det andra? Att följa en tankens ariadnetråd från den stund den blir synlig till dess att den inte längre visar sig? Liksom dammkorn dansar i den svaga novembersolens ljusstrimmor rör sig tankarna mellan skiftande medvetandenivåer och emellanåt tycks ett mönster framträda. Vad var det där för något? Vad betyder det? Vi strävar med de medel och tecken som står till buds för att repetera det upplevda och gestalta det utanför oss själva. Här! Kan du se? Kan du förstå?

Vi står stilla på en yta som rör sig och räknar ut avståndet till solen. Eller månen. Vi dröjer kvar i en omfamning med ljusår emellan oss.

Runt oss dansar fragment, brottstycken av tidens samlade sammanhang. Om Estonia sjönk i en höststorm av onda krafters görande eller good enough-ingenjörers matematiska approximationers ofullständighet. Eller på grund av omständigheter vi ännu inte lyckats föreställa oss. Inom dig fastnar flagor av den bearbetade världen och ditt sinne kämpar med det ständigt växande pusslet. I den temporala malströmmen förlorar du lätt överblicken och kan bara lägga samman bitar som i stunden är tillgängliga och upplever möjligen en liten känsla av visshet.

Och vi utbildar oss för att undvika vissa fällor. Läser sånt som andra skrivit i ett försök att nå utanför det inre sorterandet och skapa en gemensam grund. Som vi kan stå på tillsammans när den förskjuts mot någonting annat. Vi går till botten med Estonia tillsammans, det hände oss, alltså är det sant.

I källaren på Ångpannegatan 4 finns ett rum utan utsikt och kanske också utan insikt där Kalejdo samlas eller lämnar spår att följa eller dölja. En gemensam grund att gå på. En grund tanke att fastna i där dammkornen dansar i lysrörsljuset. Vi skapar något av ingenting och det är den ariadnetåten som för ögonblicket tycks leda någonvart.