Ons 23/11

Som de flesta i vår årskurs är jag också med på Kalejdo-projektet. Onsdagen är veckans höjdpunkt, och då får alla deltagare intellektuell näring på våra redaktionsmöten i vår underground-kontor ”Ångpannan”. Möten är konstruktiva och kritiska samtidigt, och ett bra sätt att få ett inblick i studiekamraternas tankevärld och personlighet. 

För mig har Kalejdo-essäprojektet varit ett sätt att tillämpa och sätta ihop vad jag hittills har lärt mig under min utbildning, alltså en sorts kreativ avrundning utan formella akademiska krav som kan binda och hindra uttrycket. Jag ser projektet också som en förberedelse inför uppsatsterminen när man har fått en möjlighet att fördjupa sig i något intressant ämne, forska och bygga nya och kanske oväntade kopplingar mellan olika fenomen och ämnesområden.

En sak som jag har märkt att jag saknat den här terminen när jag har studerat på olika fakultet är metaperspektivet som är typiskt för Liberal Arts. Det har varit fascinerande att lära sig om beteendeekologi och etnografiska fältarbetsmetoder, men det samtida avsaknandet av det ”inre ögat” som gör att vetenskapen tittar kritiskt på sig själv har gjort att jag ibland har känt mig som en åskådare i en akademisk pjäs.

Trots att vi har haft helt underbara föreläsare har jag ofta känt att föreläsningen inte riktigt börjar ordentligt om det inte kommer något filosofiskt inslag, vilket leder till att jag inte kan komma ihåg substansen lika bra heller efteråt. Troligen skulle det vara väldigt svårt att återgå till akademiska discipliner som inte har någon uppenbar anknytning till filosofi (trots att de alla har om man gräver djupt nog). Jag kommer ihåg att de bästa lärare jag hade i husdjursvetenskap i Finland ville vid sidan av foders energivärden och färgers nedärvning diskutera djurhållningens etik och djur som livssubjekt.

Vedenkantajat – ikkunat auki maailmaan!

Kalejdo är en organism som tittar både in och utåt. Jag har märkt en tydlig utveckling i texterna, men också i gruppens dynamik och ”kalejdisternas” relationer sinsemellan. Texterna har blivit mer personliga och associationer stömmar fritt också på pappret nu när vi har börjat känna oss tryggare i sällskapet. I början hade vi diskuterat hur vi kan skapa ett gemensamt röd tråd som knyter samman alla texter i essäsamlingen, och då kändes det nästan omöjligt. Så småningom har vi märkt att texterna ha börjat kommunicera med varandra nästan automatiskt i samma takt som skribenterna har vågat öppna sig och förtroendet mellan oss har vuxit, utan att vi medvetet ha försökt att hitta någon gemensam linje och hålla oss till den. Två av oss hade till och med skrivit om samma ämne utan att veta om varandras ämnesval på förhand.

Jag tycker att Kalejdo i princip handlar om att våga utsätta sig och avslöja sitt inre för andra. Flera av oss har märkt att vi alla har skrivit om kommunikation fast från olika perspektiv, och den påtagliga och kanske ibland lite tragiska längtan efter att bli förstådd och få kontakt med andra människor och världen runt oss. (Undrar om djur kan ha en likadan längtan? Eller är det sådant meta-tänkande som djur inte har?) Eftersom jag själv inte skriver på mitt modersmål blir jag kanske inte lika mycket spontant berörd under själva skrivprocessen – tankarna filtreras ju flera gånger genom olika språkliga lager innan de hamnar på pappret eller skärmen via tangentbordet. För att kunna uppnå vad en modersmålstalare upplever har jag skrivit utkast både på finska och engelska, också på grund av att det svenska språket fortfarande kräver extra uppmärksamhet och ibland ansträngning från mig.

(Mellanrubriken är en variant av Elbärarnas slogan.)

Heidi