Jag befinner mig i källaren på Backaplan, platsen för Kalejdos kontor. Det är nämligen så att jag utöver att hålla till på Mare denna termin också är med och driver Kalejdo på ett litet hörn. Eller ja, litet och litet – jag lyckades bli styrelseledamot i föreningen och i snitt sitter jag här på kontoret två till tre dagar i veckan, men vidden av mina insatser varierar såklart.
Fastän studier för många inbegriper sena nätter uppe på kammaren med datorn i knät intill en hög med böcker och en ohanterlig mängd flikar och PDF:filer på skärmen, är studier sällan något för enstöring. Det finns trots allt en viktig skillnad mellan autodidakten och studenten, även i de fall där universitetsstudierna främst drivs av intresse och nyfikenhet istället för fokus på själva examen och följande karriärmöjligheter – vilket så ofta tycks vara fallet för humanioraämnena och därtill Liberal Arts. Studierna genomsyras trots allt av en social karaktär. I mötet mellan lärare och kurskamrater ges studenten möjligheten att möta nya tankar och perspektiv samt vidareutveckla de redan befintliga. Det som står i litteraturen ska inte tolkas ordagrant och därefter bankas in i skallen, utan undervisningen trycker istället på en individuell reflektion och analys vilken samtidigt ska utvecklas, fördjupas och slipas genom samtalet med andra. Föga förvånande att seminarieformen är en så central undervisningsform.
Trots detta är en helt frigjord reflektion dock villkorad och får ofta anpassa sig efter en undervisning som ändå bygger på mätbarhet, rätt och fel, kriterier som ska uppnås och paradigmer samt formalia att förhålla sig till. Utsvävningarna håller sig ofta till snacket på kaffepausen, eller ölen efter plugget, och det är mot denna bakgrund som jag personligen spårar anledningen till Kalejdos tillblivelse, eller åtminstone en viktig del i min egen lockelse till ett sådant projekt.
Fastän arbetet präglats av en vilja att faktiskt producera något av egen stämma ligger inte dess existensberättigandet i en potentiell slutprodukt som stolt kan visas upp, utan i allt det andra som också genereras genom den anarkistiska gemenskap som i tanken ligger till grund för projektet. De fria konsterna ska frigöra människan, men det sista steget i frigörelseprocessen finner jag personligen här, utanför universitets väggar, i gemenskapen nere i källaren på Hisingen. Och kanske att det låter lite förminskande, men på sätt och vis ser jag det som barnets revolt mot föräldern, en del i resan mot att slutligen få bli sin egen, bli självständig. Det om något är i mina ögon i alla fall vad våran (ut)bildning bör syfta till.
/Hannah
