Ordet globalisering har de senaste åren nästan gått om begreppet hållbar utveckling på listan över överanvända ord. Allt ska anpassas och alla ska förberedas för att kunna tackla denna globalisering. Jag motsätter mig inte att det är ett fenomen som finns och även växer. Inte alls. Tvärt om. Jag är uppvuxen i det. Vår generation och dess världstillgång tror jag är en av de stora anledningarna till att globaliseringen gått så snabbt. Men jag tror att vi upplever utvecklingen på olika sätt beroende på när vi vuxit upp.
En av de första gångerna jag kom att tänka på detta var under ett politiskt möte där det diskuterades EU-valstrategier. De äldre pratade om hur man fortfarande var traumatiserade av det påfrestande EU-valet och hur man hade svårt att anpassa sig till bilden av att vara EU-medborgare. Vi unga lyssnade förbryllat. Vi är ju uppvuxna i detta. Vi har lärt oss om EU i skolan, vi har rest och kunnat jobba i EU utan visum och krånglig byråkrati, vi kan studera nästan var vi vill och till och med få pengar för att göra det. Globaliseringen är för oss inte svår att anpassa sig till.
Nu generaliserar jag. Givetvis är det så att alla inte har möjlighet att resa, plugga och jobba utomlands. Men jag tror fler i min ålder har och tar de möjligheterna än tidigare generationer. En sak jag kom att tänka på är att jag läste någon form av restips-lista, skriven av en medelålders man. Han skrev bland annat detta motivationstips för att våga ta sig iväg på den där resan man drömt om; 18-åringar gör det utan problem.
För mig är det tydligt, nu när jag på min arbetsplats med ca 40 personer varav knappt några är från samma land, hur många i min ålder har en avslappnad inställning till globala miljöer. Vi är från Ryssland, Polen, England, Frankrike, Italien, Grekland, Colombia, Nya Zeeland, Ukraina, Rumänien, Nederländerna… Jag kan fortsätta. Poängen är att jag befinner mig i den globala miljö alla pratar om och jag känner mig väl förberedd. Så väl förberedd att det tog mig över en månad att faktiskt börja reflektera över att vi alla är från olika länder med olika kulturer. Det är klart att jag varit medveten om detta hela tiden. Men just insikten om att detta är den globala värld vi förbereds för, dröjde.
Nu när jag tänkt vidare på detta ett tag funderar jag på om det inte är så att globaliseringsdiskussionerna till viss del är en slags terapi för de äldre generationerna som känner sig mer främmande inför detta än vad vi gör. Detta är väl återigen att hårdra det hela och visst är det väl så att vi inte varit så väl anpassade för globala miljöer om vi inte haft den utbildning vi fått. Men jag ser här en potential när det kommer till kompetensen många yngre till viss del fått gratis.
Jag kan likna det vid när jag jobbade på IBM’s IT-support för några år sedan. Trots att jag inte kunde exceptionellt mycket om datorer så kunde jag garanterat mer än en genomsnittlig 60-talist. Vilket gjorde att jag fick jobb, och många med mig. Detta behöver man inte jobba på support för att uppleva, jag tror de flesta av oss många gånger har fått guida våra äldre familjemedlemmar genom nya mejlprogram eller skrivarkrångel. Det är helt enkelt så att utvecklingen gått så snabbt att kunskapsskillnaderna mellan generationerna är stor.
Så tror jag även att det kan vara gällande globala miljöer. Det känns inte orimligt att det inom en snar framtid, i större utsträckning, kommer efterfrågas människor med kompetens inom kultur, språk och argumentationsanalys inom alla möjliga områden på arbetsmarknaden för att hantera just globaliseingsproblem. Företag jobbar över gränserna, affärer görs kors och tvärt över kulturer och politiska frågor kräver mer och mer internationella samarbeten. För att kunna ha bra relationer i detta samarbetande i den globala verkligheten måste det finnas människor med kompetens att lyssna, förstå och resonera fram stabila överenskommelser. Här tror jag att vi globaliserade ungdomar kommer kunna göra stor nytta.
Jag tycker att LA har fångat något viktigt i sin programbeskrivning som säger, något i stil med, att; vi vet inte hur framtidens jobb ser ut, så vi måste se till att utbilda oss för att kunna möta förändring. En av de saker jag upplever är kopplat till denna tanke och till mitt resonemang här, är något vi har som genomgående känsla på LA. Nämligen konceptet ”agree to disagree”. Genom att ha detta som tillvägagångssätt kommer man långt i ett läge där man är olika och har olika uppfattning.
Många av mina vänner här, på praktiken och tyskakurserna, säger samma sak oberoende av vilket land de kommer från. De har fått jobberbjudanden och praktikplatser tack vare sina språkkunskaper och kulturella flexibilitet, jag upplever samma sak. Inte bara LA utan mycket också tack vare att jag pluggat franska och tyska vid sidan av sedan några år. Jag tänkte även återkoppla lite till det jag tog upp i mitt förra inlägg som handlade om definitioner. Så länge man har en tydlig beskrivning av vad man gör samt ett rimligt mål med verksamheten kan människor arbeta fokuserat mot detta. Vid sidan av det bör man eftersträva en stor kulturell respekt där människor kan lita på att omgivningen försöker förstå en, med det sagt inte nödvändigtvis försvara ens ståndpunkt.
Jag tänkte ta upp ett konkret exempel. Det handlar om den rådande situationen mellan Ukraina, Ryssland och EU. Det är nämligen så att jag har en ukrainsk och tre ryska kollegor. Ukrainskan går varje dag efter jobbet till Brandenburger Tor för att demonstrera, hon vill till EU inte till Ryssland. På jobbet sitter hon sida vid sida med en ryska från Kamtjatka som har känslan av att hennes land håller på att förlora en gammal vän (alltså landet Ukraina). Trots detta, och de diskussioner vi har, är de vänner. Min roll i detta består mest i nyfikenhet, vilket också välkomnas. Jag kan å ena sidan förstå min ryska vän å andra sidan min ukrainska. Vi är helt enkelt överens om att man inte behöver tycka samma för att vara vänner. Detta tror jag är väldigt viktigt i den globala miljön eftersom det är snudd på omöjligt att vara överens om allting. Det är heller inte nödvändigt eftersom behovet av att vara överens beror på vad man måste uppnå. Vårt mål med diskussionerna är inte lösa denna konflikt, men vi måste leva med den. Därför är det viktigare att förstå varandra, i alla fall som första steg. Och även om just denna organisation inte har ett tydligt mål med sin verksamhet, så drabbas inte arbetet av de diskussioner vi har kollegor emellan. Tack vare att respekten och viljan att förstå finns där.
