Jag är verkligen inte bra på att få upp mina blogginlägg på rätt dag. Det här skrev igår jag på tåget mellan Göteborg och Stockholm, och tänkte posta det när jag kom hem. Tyvärr hade vi ingen internetåtkomst hemma, så det gick inte. (Fånigt nog så finns det numera gratis internet på SJs tåg, så hade jag bara varit lite mindre perfektionistisk så kunde jag fått upp det igår ändå!) Nåväl, bättre sent än aldrig:

Kära vänner!

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om. Det förra inlägget jag skrev var väl planerat och upplagt – det här hittar jag på on the fly. Jag hade från början tänkt att jag skulle vara åtminstone halvfärdig med min rapport när jag skrev det här inlägget, och att jag skulle kunna skriva om den. Så som det ser ut i verkligheten nu så har jag knappt börjat skriva på den, även om jag har allt material jag behöver. Nåväl, rapporten kommer ju finnas för er att läsa i vilket fall, och nu får jag chansen att lägga ut orden om lite andra saker i det här inlägget.

Jag kan väl börja med att svara på lite frågor som dök upp i kommentarerna till mitt förra inlägg. Christa frågade om ifall någon av övningarna på hemsidan jamfota.se skulle kunna passa i en social situation med vänner eller familj.

För det första så skulle jag säga att det krävs rätt grupp för att göra det här. Jag tror att kontexten ”workshop”, och att en är omgiven med arbetskamrater/främlingar gör det lättare att få övningen gjord – det blir mer som en skoluppgift än som umgänge. För att övningarna ska funka bra i en mer social kontext måste deltagarna vara öppna och intresserade. Det kostar på att berätta om svåra situationer en varit i och misstag en gjort.

Det enda verktyget jag har varit med och jobbat med i praktiken (hehe) är ”Negativ maktuövning”, men den har jag å andra sidan varit med på två gånger. Den tror jag absolut kan funka i en grupp där medlemmarna är någorlunda insatta i härskartekniker och maktordningar. För att bli mer insatt i maktordningar är övningarna ”Ord innanför och ord utanför”, ”Innanförskapets fördelar” samt ”Din egen position i maktövningarna” bra. En övning som jag själv gärna skulle testa, och kanske nästan hellre i en grupp med människor jag känner väl än med främlingar, är ”Att göra fel”.

Andreas skrev ”För det första tycker jag att det låter lite väl individualistisk att tro att företagande är det bästa sättet att ändra de av samhällets grundläggande premisser som är usla. De allra största framgångarna för folket har skett genom kollektiv organisering och, kanske, i vissa fall av enskilda beslutsfattare. Jag kan dessutom försäkra dig om att det känns väldigt bra och meningsfullt att engagera sig i exempelvis en riktig fackförening och tillsammans med andra kämpa för förbättringar. Dock är det ju såklart så att vad man själv finner roligast och mest uthärdligt mycket väl kan vara av annan karaktär (som exempelvis mer universitetslika förehavanden).”

Detta var ett svar på att jag skrev ”Jag har lärt mig mycket om hur det är att ha ett företag bara för att företagsformen är den minst dåliga formen som erbjuds för att göra det en vill göra i ett samhälle vars grundläggande premisser en kämpar för att ändra.” Jag vill därför förtydliga vad jag menade. Jag tror nämligen att det här rör sig om en otydlighet från min sida snarare än en faktisk meningsskiljaktighet.

När jag läser om det jag skrev så kan jag verkligen se att det kan tyckas som att jag anför att att ha ett eget företag är det enda möjliga sättet att förändra samhället. Det tror jag verkligen inte! Om det finns en organisation som delar ens mål i en viss fråga så tycker jag verkligen att en ska göra gemensam sak med den organisationen. Det jag syftade var till Adrians specifika situation. Adrian har jobbat mycket inom olika organisationer, och kommit fram till att just det arbete den helst vill göra gör den personligen bäst i form av ett eget företag. Men faktum är att Adrian nu funderar på att lägga ner företaget och försöka göra sitt förändringsarbete i en annan form.

Andreas skrev ju också att det en ”finner roligast och mest uthärdligt mycket väl kan vara av annan karaktär”. Jag vill tillägga att om delar av det arbete en vill göra (av olika möjliga anledningar) verkligen inte GÅR att göra inom ramarna för någon idag befintlig organisation så får en försöka finna nya vägar – men helst fortfarande med andra allierade. Adrian säger också att den märker att den själv jobbat mycket bättre nu när jag har varit med.

Det om tidigare kommentarer. Låt mig gå vidare med att skriva lite om en sak som jag har tänkt på en del på sista tiden, nämligen skillnaden mellan ”jobb som kommer till en” och ”jobb som en själv skapar”. Detta är givetvis till stor del en abstrakt indelning, och i verkligheten är de flesta jobb en blandning – jag har svårt att tänka mig något läskigare än att få ett jobb verkligen helt utan att själv ha gjort något för att kalla på det.

Låt mig därför beskriva närmare vad jag menar. Jag har under min praktik hittills varit med på två stycken uppdrag. Dessa kategoriserar jag här som ”jobb som kommer till en”. Det finns givetvis moment av ”jobb som en själv skapar” i det – Adrian har själv tagit fram övningarna den har med i sina workshops, till exempel – men det finns ändå en uppdragsgivare som vill ha något speciellt. I Adrians fall rör det sig oftast om organisationer, vilket innebär att det dessutom finns färdiga deltagare/publik.

Jag kan kontrastera detta med mitt praktikprojekt. Det är från början till slut ett ”jobb som en själv skapar” – jag har hittat på projektet själv, även om jag fick stor hjälp av Adrian. Jag valde medvetet ett projekt som skulle vara en utmaning för mig. Ämnet ”arbete” (och än mer sidoämnet ”samhällsekonomi”), att göra intervjuer, att göra praktik snarare än att plugga, att bo i Stockholm … allt detta kombinerat blev en bortaplan som hette duga för mig. Det finns många saker som jag såhär halvt om halvt i efterhand grämer mig över att jag inte hanterade bättre. Jag tröstar mig med att det är så en lär sig, och att jag skulle ha ännu mer att VERKLIGEN gräma mig över om jag alltid bara gjorde saker som jag redan är bra på.

Men i och med att det var just ett ”jobb som en själv skapar” (nu skriver jag det så ofta att jag nästan borde förkorta det – JSESS?) så har jag behövt söka upp alla deltagare själv. Detta var väldigt skrämmande för mig, och för att få det så säkert som möjligt valde jag och Adrian att kontakta människor inom Adrians bekantskapskrets istället för att till exempel sätta upp lappar. Detta ledde till ett något snävare urval av personer än vad jag idealiskt skulle ha önskat, men det var nog ändå rätt val. Vi såg också till att de två deltagarna per intervju i möjligaste mån redan kände varandra och hade valt varandra att prata med. Den enda intervjun där det var två främlingar som möttes var också den som jag i efterhand mest grämer mig över. Jag vill inte gå in på detaljer, men det uppstod meningsskiljaktigheter som var väldigt jobbiga för alla inblandade.

Skillnaden mellan ”jobb som kommer till en” och ”jobb som en själv skapar” ansluter även som en annan dimension till kontrasten mellan praktik och å ena sidan arbete, å andra sidan studier, som Christa skrev om i sitt mycket eminenta inlägg. Inom såväl praktik som arbete och studier ingår moment av båda sorterna.

Det är förresten spännande hur ”liberal arts-kompetenserna” ändå tittar fram under mitt arbete, trots att jag som sagt valt något som till stor del är främmande för mig. Den viktigaste är givetvis ”det kritiska tänkandet”. Viktiga delar är här logiken och, som många nämnt, argumentationsanalysen. Ovärdeligt när det gäller att förhålla sig till information, formulera texter, diskutera med folk… men var är kritiskt tänkande inte användbart? I övrigt har jag i arbetet med intervjuerna – både vad gäller att ta fram frågor och att hålla själva samtalen – haft stor nytta av Medea-kursen. Mycket av det vi pratade om på Staten-kursen och första terminens ”Liberal Arts: Flera discipliner – en vetenskap” har även snurrat förbi då och då i mitt tänkande över andra möjliga sätt att ordna samhället.

Den delen som jag känt mig mest bekväm och hemma i var research i form av att läsa böcker. Jag har inte så mycket att skriva om det, eftersom det som sagt är väldigt hemtamt för mig. Däremot vill jag tipsa om tre pärlor jag upptäckt, nämligen:

”Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin” av Roland Paulsen. Denna boken är stommen i hela mitt projekt, och ett måste för alla som intresserar sig för arbetskritik (även om avsnittet om antika Grekland är lite väl ytligt – eller vänta, det kanske är jag som tack vare Lib Arts är väldigt insatt). Jag skulle kunna ägna hela inlägget bara åt den.

”Lyckliga i alla sina dagar – om pengars och människors värde” av Nina Björk. Denna bok är tunnare (omfångsmässigt), bredare (ämnesmässigt) och mer essäistisk än den förra, men åh så bra.

och

”Att svära i kyrkan – tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet”, redaktör Stellan Tengroth. Denna boken snubblade jag över på en Pocket Shop innan en resa, och den är en skrämmande insyn i samhälle och samhällsekonomi. Känner ni till ”diskontering”? Det gjorde inte jag innan jag läste en av texterna i den här boken, och det är skrämmande.

Det här inlägget blev lite rörigt, men om inte annat så kan jag ju hoppas att det leder till att det blir lätt att kommentera – här finns något för alla, som man säger.

En avslutande notering: Jag har i det här inlägget för begriplighetens skull ansträngt mig för att låta mig använda ord som ”jobb” och ”arbete” så som jag skulle ha använt dem innan jag började på mitt projekt om arbetskritik. Men jag ska säga er att det tog emot, och att varje gång det står så finns det en längre historia bakom som jag tvingat undan.