Min andra praktikplats utspelade sig mest på distans, via den ideala kulturföreningen KulturUngdom där jag agerade som kulturjournalist under hösten. Med det fria utrymmet där det enda målet var et släppa tre artiklar fick jag fri hand till att hitta mina egna infallsvinklar och personer, vilket visade sig vara lika i betydelse, med ett undantag arv och miljö utanför storstan var ett tema som var obligatoriskt i alla skrivna artiklar.
Mitt tillvägagångssätt var ett först och främst hitta intressanta människor som fortfarande var aktiva inom dess givna konstform. Detta var först när liberal arts perspektivet kom in i praktiken. Att kategorisera inte bara från vad jag vill ha från en individ utan från helheten, narrativet som inte bara följer min röda tråd utan det gemensamma berättandet. Detta krävde en stor bakgrundskunskap för alla människor jag var tvungen att göra ett intresseurval, vilket i sin tur löstes genom KulturUngdoms databas av kulturaktören inom västra Götaland. Efter intervjuerna blev till med några veckors mellanrum stod jag efter ett dubbelt dilemma.
Jag som haft översättning under programmets gång kan nu reflektera
över de fina ordvalen en journalist måste göra efter en inspelad intervju. Det privata språket kanske inte existera
enligt Wittgenstein men inom journalistikens praktik är renskrivningen av ett
möjligen intressant–men osammanhängande–samtal en översättning från en
privatare språksituation till en offentlig. Detta säger jag med humor och fullt
allvar. Här hade jag makt att bestämma vad min kulturperson egentligen menade,
sätta mening bakom ord där en betong som kännetecknar sarkasm lätt kan gå till
spillo eller där humor kan misstolkas som förakt eller avfärdande kring en
viktig fråga. Jag själv ironiserade lätt hur det kategoriska imperativet skulle
appliceras här, hur skulle jag vilja att alla skulle översätta mina meningar i
efterhand. Korrekt såklart. Men denna omöjliga önskan för oss in till en annan
fråga, inlevelsefrågan, hur mycket kan vi egentligen veta vad någon annan menar
eller vill?
På många nivåer kan jag känna att vi läste för lite filosofi i programmet.
Efter att ha grubblat på detta över lite obligatorisk kulturfika fick jag helt enkelt lita på mig själv och den goda viljan, d.v.s. rättrådigheten i mitt egna agerande. Så fick artikeln flöda från finger till tangent till symbol på skärmen som förmedlar mening, med andra ord, bokstäver.
Den första artikeln går nu att läsa på KulturUngdom, rekommenderar att ni tar er en titt.