Ett tema som diskuterats en del här på bloggen är hur humanistisk utbildning kan ge verktyg för att analysera och genomskåda ideologi. I Mollys senaste inlägg ”Vidare tänkande på indiska byar och liknande frågor” skriver hon om hur samhällsbygget Sverige är lika genomsyrat av ideologi som Aurorville. Att vi som medborgare är en oupplöslig del av detta system, och att vi därför är i behov av ”förmåga att förhålla [oss] till samhället på ett både problematiserande och öppensinnat sätt”. Att utbildning både kan ge analysverktyg, och en rad exempel på tankemässiga omvälvningar som ger en viss vana, eller beredskap att ifrågasätta sunt förnuft. Förutom de exempel som Molly ger tänker jag också på hur viktigt det har varit att diskutera olika språk och ordens betydelsemässiga förvandlingar genom historien. Det har gett mersmak på den intellektuella kick det är att få ett tidigare, kanske helt oreflekterat, antagande kullkastat.
Min praktik i kulturvärlden, och tillhörande projekt om kulturpoltik (kort beskrivning finns i ”Tankar om praktik”) har inneburit ett sådant kullkastande. Det har nämligen visat sig att teatergrupper, orkestrar, digitaliseringsprojekt inte bara ”finns där”. Förhållandet emellan de offentligt förvaltade institutionerna och de sk. fria grupperna är inte skrivet i sten. Pengarnas flöden kontrolleras av bland annat kulturrådet och regionens och kommunens kulturnämnd. Jag börjar notera symbolerna längst ned på konsertarrangörernas affischer. – Jaha de har stöd av VGR.
Ibland sägs det att ett problem med kulturpolitiken är att den saknar alternativ, präglas av konsensus. Det beror säkert inte bara på att ”alla vill samma sak” (tex. öka tillgängligheten, skapa möten emellan människor) utan också på att ”kulturprodukten” i all sin suggestivitet döljer sina produktionsförhållanden och därmed alternativen. Det skulle kunna finnas noll offentligt ägda teatrar, eller som i Belgrad där en vän rapporterade ifrån: tjugotals. Jag hoppas att kunna formulera detta bättre efter den fas av skrivande som kommer att avsluta projektet under praktikens sista veckor.
Jag vill också säga något om kulturens filosofiska och politiska dimension utifrån Clandestino Festival 7/12. Men först något om själva arrangemanget, det största vi genomfört under min praktiktid. Fyra band spelade på Kulturhuset Oceanen, en lokal som är fantastisk om än en smula svårroddad för ett stort antal artister och gäster. Vi gjorde om vårt kontor till matsal, en danssal blev en loge. Processen att planera en sådan festival är lång: En vision. Ansökningar till Göteborg Stad, VGR mm. Budgetarbeta. Idéer om programmet, söka efter passande artister. Kontakta, förhandla, boka. Boka en lokal, boka tåg, flyg, hotellrum. Marknadsföra, sälja biljetter, informera media, ordna radiointervjuer med artisterna. Ljud, ljus, tekniker. Ordna loger, köpa jordnötter, vattenflaskor till scenen. Ringa volontärer, ha möte med volontärer, göra scheman, spelschema, städschema. Med mera.
En stor del av arbetet handlar alltså om logistik och planering. Samt att försöka passa in verkligheten i denna plan, och göra ändringar i planen när det inte går. Det är en typ av arbete som kräver stora mängder kommunikation, både med utomstående aktörer och inom arrangörsgruppen, om vem som gör vad och pratar med vem. Ibland är detta ett frustrerande inslag av planeringen – varför lägga tid på att förhandla om arbetsfördelningen? – men jag tror att det är svårt att komma ifrån i en så liten organisation. För varje sak som görs måste det också avsättas tid för att tänka på vad som görs, hur det görs, och gärna också varför det görs.
Vad gäller frågan Varför, så angränsar festivalens tanke till en del av det som skrivits här på bloggen om kulturell diplomati, det globala, förståelse emellan kulturer. På den senaste upplagan spelade musiker från Göteborg, Finland, Etiopien, USA och Nya Zeeland. Ett begrepp som man måste förhålla sig till är ”världsmusik”. Det är en vanlig benämning på i princip all musik som härrör från utanför Europa och USA. Traditionell musik. Folkmusik. Musik från olika kulturer. Jag har inte själv tänkt detta begrepp fullt ut, men ett par kritiska punkter är att denna ”genre” stämplar vissa grupper som mer ”traditionella” än andra, nedvärderar den artistiska och konstnärliga aspekten av viss musik och överhuvudtaget upprätthåller en skillnad emellan ”vår” musik och de andras ”världsmusik”. Ett syfte med festivalerna är att skapa musikaliska möten som ökar förståelse och kunskap, minskar rasism, skillnadstänkande, visar på andra aspekter av kulturer än de som framkommer i kris-inriktad nyhetsrapportering. Som synes krävs det en del filosofiskt förarbete för att kunna göra detta på ett bra sätt. Det kan vara sådant som att presentera artister som de musikskapare de är, bjuda in musiker som redan är kommunikativa – som mixar stilar, rör sig globalt. Tänkande krävs för att kunna göra kulturen till en effektiv samhällsförändrande kraft. LA skapar förutsättningar för sådant grundläggande, självständigt tänkande. Den kritiska verksamheten på universitetet och i det fria kulturlivet handlar både om att se ideologi, och att hitta kanaler för att förändra exempelvis hur vi tänker andra om människor och samhällen.
Jag avslutar med en bild från kvällen: fantastiska Hailu Mergia som spelade jazz på keyboard och dragspel. Ja den är tagen med min telefon och ja den är tagen på ett röjigt publikgolv, håll till godo!
//chr
