Hej igen fina vänner!
Jag har i skrivande stund avslutat min Fronesis-praktik. För några veckor sedan kom det senaste numret ”Psyket”. Jag är lätt inspirerad av titeln och ämnet. Framför allt tänker jag på det oroande faktum att den psykiska ohälsan växer och växer. Arbetsmarknaden och fritidens ihopsnärjning och det till dessa korrelerande hårda sociala klimatet ställer särskilda krav på människan. Men eftersom dessa drivkrafter går mot individualismen (en individualism som, om vi tillfrågat Simone de Beauvoir om hennes syn på moralen och människan som social varelse, kan beskrivas som fattig) individualiseras också det patologiska, trots att denna samtids krafter är något uppenbart yttre. Den psykologiska analysen tycks inte i tillräcklig omfattning involvera dessa omständigheter, eller snarare – den riktas inte mot dem, avslöjar inte deras komplexitet och tyngd.
Diskussionen där kognitiv beteendeterapi och psykoanalys polariseras är svår att reda ut, men ett försiktigt svar är väl rimligtvis att ett fundamentalistiskt användande av någon av dem sällan kan vara fördelaktigt. Mer intressant tycker jag att det är att fundera över hur synen på psyket och emotionerna kan påverkas av rådande samhällsströmningar, och hur detta, trots att det framstår som självklart, ofta glöms av. Att vi ibland bortser från att själva sinnet – i betydelsen uppfattningen av, känslan inför och reaktionerna på det vi har i och omkring oss – också i sig självt formas av idéer och system. Att vi, med hänvisning till Mollys intressanta tanke om uppdelningen mellan människa och medborgare, i viss mån blir formade som människor efter våra roller som medborgare.
Denna problemställning – en situation där vi behöver vitalisera synen på korrelationen mellan sinnet/psyket och de system vi ingår i – upplevs kanske som obskyrt filosofisk, men att av den anledningen ta avstånd från problemet och avfärda det som alltför ”abstrakt” vore att ytterligare frångå den grund som jag tror är viktig att minnas: att hur vi mår inte bara kan relateras till en yttre effektmiljö som vi tror oss ha redogjort för, utan att denna miljö i sig är komplex och skiftande och också behöver psykologiseras. Här är vår erfarenhet från Liberal Arts behjälplig, tänker jag. Både i stort, men också på mer detaljerad nivå: medvetande-kursen initierade för mig en mer komplex förståelse av medvetandet. Framför allt tänker jag då på uppmaningarna om att det inte på ett helt avgränsande sätt går att säga att ”här sitter den och den känslan”, att stimuli och reaktion är tätt sammanbundna och att bestämmandet av sinnet därför rimligtvis behöver bli mer ”fluktuerande”. När vi respekterar och nyktert förhåller oss till denna omvälvande interaktion kan vi kanske få en mer följsam, och för den delen mildare, syn på det mänskliga sinnet (och på människor), eftersom vi inte mäter det mot en fix mall om att ”så och så ska det vara”.
Det här vill jag anknyta till Mollys konkretisering av ett ”öppensinnat” förhållningssätt: vi blir öppensinnade på ett väldigt bokstavligt vis, eftersom själva sinnet öppnas upp av en klarare redogörelse för hur det påverkas av en komplex samhällelig struktur. Då kan till exempel överdrivna doser av självhjälpslitteratur ratas till fördel för systemkritik, och vi blir mer förlåtande gentemot det som så hastigt utifrån diverse föreställningar stämplas som ”irrationellt”, ”deppigt” eller ”svagt”.
Så tänker jag lite just nu. Ge gärna respons!
Fred.
