Jag tänkte avsluta min inläggstrilogi med en vidare tanke angående både mitt och Christas senaste inlägg och vikten av att ifrågasätta och förhålla sig till ideologier och samhällssystem. I relation till vad jag tog upp angående problemet med ”att få alla att tycka lika” i någon form av samhällssystem så var jag med om en incident som belyste just synen på detta: tillsammans med en Aurovilleinvånare från Israel som vi kan kalla ”A” och en besökare från Belgien som vi kan kalla ”T” åkte jag runt i byn för att titta på hur olika saker organiserats och diskutera ämnen som ideologisk arkitektur och den gemensamma beslutsprocessen kring husbyggen. A och T hamnade i en intensiv diskussion om huruvida Auroville, baserat på denna likriktning i tyckandet, kunde sägas vara en sekt. T tyckte det absolut, och A inte alls. Som den Liberal Arts-elev jag är kände jag naturligtvis att det behövdes en tydlig definition av sekt för att reda ut detta, och definierade det som typiskt menande en religiöst avvikande rörelse med vissa andra karakteristiska egenskaper, i vilket fall Auroville alltså i avsaknad av religion inte kan vara en dylik. T menade det dock förmodligen i den mer allmänna betydelsen ”inskränkt grupp som inte accepterar avvikande åsikt”; och i det fallet: tja. Som besökare är det okej att uttrycka och tycka vad som helst, men ska man bo i Auroville så måste man godkännas av samhället, genomgå intervjuer och presentera tankar… och då måste man hålla med om de grundläggande värderingarna. (Auroville kan faktiskt falla under en annan typ av sektdefinition – en reformsekt – som framför allt verkar genom opinionsbildning för att förändra samhället, men det är det nästan ingen som menar när det talas om sekter, och jag tycker därmed att definitionen i Wittgensteiniansk anda är tämligen ointressant.)
Oavsett hur man vill definiera detta är det ändå en intressant diskussion. Vad är det vi tolkar som otillbörlig tankekontroll från samhällets sida? Är den här aurovillska intagningsprocessen egentligen särskilt annorlunda från när det föreslås/genomförs att man ska behöva göra ett test för att få uppehållstillstånd eller medborgarskap i ett land? Det finns inte något sådant som ett samhälle fritt från en ideologi, och det är självklart att alla samhällen och dess stabilitet bygger på att en majoritet ska tycka lika, vara överens om beteenden och grundläggande värderingar (om så bara demokrati är bra, eller kapitalism är bra, eller socialism är bra) för att samhället ska fungera – annars kommer det naturligtvis att omformas och bli på ett annat sätt. Om en majoritet tycker lika är det också sannolikt att alla medborgare i viss mån också blir fortsatt påverkade att tycka likadant – jag tänker på vad Karin sa i sin kommentar till mitt förra inlägg, att samhället vi har idag är uppbyggt för att fortsätta bekräfta patriarkatet, (se: hur det talas om saker i tidningar, vad som visas på tv, hur barn behandlas i skolan, och så vidare ad infinitum in i alla diskussioner jag någonsin kommer ha i framtiden) och att vi uppfostras in i att fortsätta ta patriarkatet för givet. Är detta en indoktrinering, eller är det ”oskyldigt”; är det nödvändigt att rakt ut säga att man som stat, oavsett vad invånarna tycker, inte tänker ändra på hur staten fungerar för att vi ska tycka att man kontrollerar sina invånare för mycket? Vad händer då om man låtsas att man är öppen för förändring med egentligen inte är det? Vem är det i så fall som definierar ”egentligen”? Är en demokrati per definition inte en stat som kontrollerar sina medborgare otillbörligt mycket, och det som inte är en demokrati är en stat som gör det? Det verkar inte vara en tillräcklig skiljelinje, om vi tänker på den kinesiska demokratin, som vi är snara att döma ut som en ”falsk” sådan på grund av att vi tycker att de kontrollerar sina medborgare till att tycka och rösta på ett visst sätt.
Det är självklart omöjligt att befinna sig i ett ideologiskt konstruerat samhälle som Auroville utan att tänka på Platon. Det ger mig också en viss typ av perspektiv på just det konstruerade samhället som jag inte hade haft annars, vilket jag i det här fallet är mycket glad för. Själva poängen med ett samhälle som drivs av tanken på att vara det ”bästa” (på ena eller andra viset) sättet att leva på är ju att alla ska leva på det sättet. Då står man alltså inför två val: att hoppas att invånarna ska hålla med en, eller att tvinga dem, öppet eller dolt och smygaktigt, att göra det.
Aurovilles lösning på den här frågan är synbarligen enkel: man flyttar dit om man håller med om vad ”samhället” tycker, och flyttar (alternativt blir utkastad) därifrån om man inte gör det. Nordkorea däremot, för att ta ett annat favoritexempel när vi talar om en stat som kontrollerar sina invånare, är på många vis överens med Platon – uppfostra invånarna att tänka rätt, och stäng av all deras kontakt med influenser som kan få dem att tänka annorlunda. Att stänga av influenser utifrån är inget vi i dagerns moderna variant av demokratiska samhällen sysslar med, men kan vi verkligen hävda att vi inte uppfostrar våra barn in i en ideologi, baserat på vad och hur vi lär ut i skolorna? Och var går i så fall gränsen?
Problemet, tror jag, är att det inte finns någon sådan gräns. Var befinner sig USA (där varje skoldag inleds med att svära trohet till fosterlandet), Nordkorea och Auroville på skalan? Att jag har blivit lärd att – och har möjligheten att – tänka på det här, betyder förhoppningsvis att jag kan vara på min vakt mot eventuellt oriktiga system – jag tror lite i linje med Viktors (och Simone de Beauvoirs) tanke om att man alltid måste ta egna beslut om vad man anser om saker och ting, att det är svårt att sätta upp en tydlig form för hur ett samhälle ska bete sig eller inte, vilket system som är dåligt eller bra. Vad vi istället måste göra är att ge varje människa verktygen att själva kunna se på sin egen situation, på sig själva i relation till samhället de lever i, på vad de tänker och tycker och vad samhället uttryckligen och implicit menar att de ska tänka och tycka, och sedan ta sina egna beslut. Det är det som är viktigt att lära ut, eftersom det verkar omöjligt att ha en på något vis ideologiskt ”ren” undervisning. Har vi uppnått detta har vi kommit långt på vägen: rustade att möta förändring, med kompetens att bedöma varje situation för sig, snarare än beväpnade med fasta regler och mallar. Bra grej.
