Det ligger jul i luften. Från Mariah Carey med glittrande bakgrundsdansare på TV framför den sprakande julgranen på Rockefeller Centre och den rödvita, pittoreska julmarknaden på Union Square till fejksnö på bardiskarna och bolmande rök ur gatubrunnarna kantande New Yorks isiga gator. Här på kontoret betyder julandan att de inhemska studenterna svettas inför sina finals som närmar sig med stormsteg och att kollegorna slår in julklappar som de ska skänka till välgörenhet. En del medarbetare har just kommit tillbaka från utlandsresor medan andra gör sig redo att ge sig av – jag antar att det är fullt normalt för ett internationellt kontor.
Att vara i New York har verkligen varit en helhetsupplevelse. På gatorna har på senaste tiden protesterna tågat till följd av dödsskjutningen i Ferguson och beslutet att inte åtala den ansvarige polisen. Vrede, sorg och smärta över rasism har kokat över. Läs mer på Svenska Dagbladet om efterdyningarna av skotten här. Likt Guy-Uriel Charles, grundare av The Duke Law Center on Law, Race and Politics i North Carolina, förutsåg har flera liknande fall uppdagats vilka har haft ”en snöbollseffekt med demonstrationer över hela landet”. Enligt Stockholm TT ska Charles ha sagt:
”Det handlar om integration – att anställa fler svarta i det som just nu är en vit maktstruktur.” (Läs hela artikeln på Svenska Dagbladets hemsida här.)
Vi har pratat mycket om förändring på den här bloggen. Om paradigmskiften och integration till exempel. En typ av förändring som jag fascinerats av sedan jag var liten, och som jag mångt i mycket sökte finna fler svar på när jag kom hit till New York, är empowerment. Ett svåröversatt och svårbeskrivet ord. Något som kommer inifrån och som inte är inplanterat eller påtvingat men som stärker, uppfyller och befriar. Något som någon annan kan hjälpa en att väcka och åstadkomma. Det är det Hungerprojektet jobbar med – förändring utifrån människor själva. ”Man kan inte göra något annat än att stödja i en annan människa i det hon vill göra” sa en klok kollega här på New York-kontoret. Enkelt men så oändligt komplicerat ändå. Jag har svårt att se hur något gott kan komma av att rida in på höga hästar och diktera men jag tror att det är mänskligt att ibland önska att en kunde tala om för andra hur de borde tänka. ”De förstår inte och jag måste förklara.” Så tänker jag också ibland, fast jag vet att det inte funkar så – i ett samtal behöver två parter mötas, likvärdiga och på samma villkor. Jag måste försöka förstå vad det är jag inte har fattat.
Samtalsträning och dialoger med kursare har varit krävande, utmanande och extremt givande de senaste två åren. Heta debatter har fått svalna över en kopp kaffe på rasten för att sedan blomma upp igen under seminarierna. Många av de frågor vi ställts inför har inte lämnat oss utan följt med oss utanför klassrummets väggar. Frågor som har varit svåra att släppa, men också frågor som vi inte har kunnat svara på utan att tänka igenom dem grundligt. Jag tycker att jag har fått brotta ner mig själv gång på gång. Vi har blivit duktiga på att inte ta saker och ting personligt, att försöka släppa försvarsmurarna kring min, mitt och mina. Ett pansarlöst möte tror jag är ovärdeligt för mina kollegor på Hungerprojektet när de beger sig ut i fält och möter människor från helt andra kulturer, i andra länder, med andra språk och traditioner. I grund och botten handlar det nog om mänsklighet och att inte veta bäst hela tiden men att våga inspirera någon till att förändra ändå. En förändring med äganderätt hos agenten.
Jag tror att i mina val och kval, när kandidatuppsatsen närmar sig, är det kanske dags att byta perspektiv och sluta ställa frågan: vad skulle detta kunna ge mig? Istället borde jag kanske ställa en mycket läskigare fråga: vad kan jag ge världen?
