Hej igen,
I detta, mitt näst sista inlägg, tänkte jag skriva om hur jag jobbat med utvecklingen av arbetsprocesser under praktiken istället för konkreta uppgifter. Jag slås ofta av hur många paraleller det går att dra mellan olika vetenskapliga ämnen men även mellan vilt skilda näringslivsgrenar. I de förnämliga litteraturvetenskapliga kurserna med Dag Hedman fick vi lära oss att analysera ett verk åt gången ur flera perspektiv. Jag tycker att jobbet med utformningen av arbetsprocesser påminner väldigt mycket om detta. Låt mig förklara.
En del av kärnverksamheten på HejBarn kommer alltid vara att kurera innehåll och information om barnaktiviteter. Hur man utvärderar dessa gick jag igenom lite om igår, men det är en separat process som ska stödja kurerandet. Men saker och ting kommer att förändras, som gör både processen med informationssammanställningen samt utvärderingen av den obsolet eller som helt ändrar förutsättningarna för dem. Ungefär som dödsrikesskildringar och andra antika motiv som faller in och ur den samtida smaken. Vi har lärt oss mycket om tillbakablickar under utbildningen och det är i backspegeln vi kan få mest information om hur den efterföljande tiden sannolikt kommer se ut. I teknikvärlden kanske man inte kallar sina undersökningar inom ramen för kundnöjdhet för receptionsstudier, men de är ändå likvärdiga ansatser man gör i bägge fallen. Det handlar om klick, lästa utskick, visningar, delningar. Men bara för att man använder linjalen för att mäta andra storheter har man inte förändrat grunden till varför man känner en behållning i att mäta!
När jag får frågan om vad jag tycker om en viss arbetsprocess eller hur flödets upplägg ser ut, är det ovanstående typer av resonemang jag försöker att föra. Jag försöker lyfta blicken från det partikulära till det abstrakta, om än bara för stunden, just för att de riktigt viktiga insikterna ofta finns i den sfären. ”Borde vi syssla med detta? Hur stöttar vi den här funktionen?” är i min mening komplexa frågor för en användardriven verksamhet som HejBarn och förtjänar en djupgående tankeverksamhet där man först försöker bryta ned dem i sina beståndsdelar. Ungefär som när vi granskar Medeaversioner i en stilstudie, innan vi kan besvara en fråga som ”Är denna variant av Medea stilistiskt bra?” måste vi först bryta ned texten.
Och till sist, subjektiviteten som vi på gott och ont har svårt att bli av med. Vi var på en föreläsning av Air BnB med HejBarn där de just behandlade subjektivitet inom teknikutveckling. Där fick vi lyssna till hur moderna teknikbolag valt att lägga om all sin användarrelaterade förändring till en mer evidendsbaserad modell. Man går aldrig mer på insatt tycke eller magkänsla, allting är A/B testat och man följer det numerära utfallet slaviskt med en förhoppning om att det leder till förbättring. Men även där har subjektiviteten smygit sig in, även om matematiken såklart är rättvisande. Men att sätta preferensen till det kvantitativa är i sig en suvjektiv bedömning. Paralellen kan snabbt dras till våran litterära studieverksamhet, där vi kan bedöma en text olika utifrån en subjektiv värdering av vilken analysmetod som är att föredra.
