”2016 var kaos, flest skjutningar i svensk historia. 2017 är redan värre”.

Ulf Stenberg och Emil Rosén Adsten har i ett år ägnat sig åt researcharbete inför föreställningen. De är båda konstnärliga ledare på Teater Fryshuset och har genom sina år där lärt känna avhoppare ifrån kriminella gäng, men främst familjerna som har drabbats utav våldet, främst i förorten. Det är vad föreställningen Klipp kom att avhandla, att våra barn skjuter ihjäl varandra. Varför? Ulf och Emil kallar det de gör för vittnesmålsteater. En dokumentär form som mest utav en slump råkar utspela sig på en scen. Nu på Dramaten.

Vi möts alla första gången i Fryshusets café, Ulf och Emil, och ensemblen som består av Rosh, Lola Zackow och Lancelot Ncube Sakile, och jag. Under två veckor är det bara vi, som läser text, stryker, lägger till och diskuterar, och vi träffar även de vars berättelser utgör manuset. En mamma som har förlorat sitt barn i en skjutning, har en invändning vad gäller den kvinnliga karaktären, hon som är offer. Hon är alldeles för resonerande, i verkligheten slutar man aldrig att älta hämnden, hon måste bli ännu mer ond. 

Jag är regiassistent i föreställningen, och till en början känner jag mig förvirrad i mina arbetsuppgifter. Då Klipp Han är ett samarbete med Teater Fryshuset och Unga Dramaten gäller inte de vanliga ramverken från Dramaten vid tidsrapportering och schema och produktionsmöten. Men vi skapar det ihop och improviserar fram så att det fungerar för alla inblandade. 

Under tiden på Fryshuset sitter vi runt bord och pratar, om den strukturella rasismen som är den grundläggande orsaken, mediarapporteringen om morden, avhumaniseringen utav offren, och hur ett mord i Akalla blir en notis medan ett mord på Kungsholmen istället fyller Kungsträdgården och Riksdagen. Och så pratar vi om scenkonst, om reproduktion och representation utifrån en postkolonialanalys. För vilka, av vilka, och med vilka. Det är så många hjärtefrågor som ryms i rummet. Olika viljor och erfarenheter. Och det har ofta hänt under repetitionsperioden att någon börjar gråta, jag har blivit drabbad många gånger och ställt tusen frågor. 

Och hela tiden, vi måste vara varsamma med historierna, för de är inte våra. Stryker vi något förhastat kan vi stryka något en vän har berättat i förtroende. Det är en balansgång. Att sammanfläta de olika vittnesmålen – från offer, förövare och by standers, och skapa tre fiktiva karaktärer baserat på dem.

Efter två veckor på Fryshuset kommer vi tillbaka in till Dramaten, och då ställer vi direkt föreställningen på golvet. Jag, Emil och Ulf i gradängen bakom regibordet. Inspicient Daniel och ljuddesignern Jesper högst upp bakom teknikerbåset. Nu ska vi göra det här.  Vi repeterar in i det sista, ändrat slutet flera gånger och lägger till små koreografier, provar ut scenkläder, nytt ljud och ljus, volymer, timing, och så är det premiär. Genomdraget igår kändes bra, men alla är trötta och sjuka och borde egentligen bara sova. 

Torsdagskväll och salongen fylls med människor. Framför mig sitter mamman och brodern till en pojke som blev ihjälskjuten förra året, bakom mig justitieministern Morgan Johansson. Golvet är tomt, en svart back drop och en mikrofon som står på mitten utav scengolvet. Annars ingenting. Bara de som utgör historien i salongen. Ljudbilden ändras och Rosh kommer in och går fram center stage.

Det handlar om barn – pojkar och unga män – som skjuter ihjäl varandra. Det är stolthet, och blodshämnd och manlighet. Segregation. Och samhällsinstanser som sviker. Vad tänkte du göra?

Black. Tyst. Slut.

I Expressen den 3/12-17 skrev Maria Edström att ”Klipp han är trots sin samtida titel mer av grekisk tragedi med Zackows unga kvinnans klagan och smärta och Ncubes unga gosses sammanbita förvirring. Och med det antika dramats strama och drabbande dramaturgi där Rosh blir till kören, kommentator och vittne”.

Kusligt nästan, att den här avskalade, strama och högst samtida vittnesmålsteatern skulle liknas vid ett antikt grekiskt drama.  

Bästa

Alice