Platsen för min praktik är Löftadalens folkhögskola som ligger alldeles invid havet i Åsa. När man kommer fram till skolan så breder en magnifik utsikt över havet ut sig. Detta är en utsikt som alla deltagare(elever) och anställda möts av från lektionssalar och arbetsrum och jag undrar – kan man någonsin tröttna på en sådan utsikt? Varför jag sökte för att få komma till Löftadalens folkhögskola för min praktik, var att jag hade en förhoppning om att det var en plats där jag kunde få pröva de verktyg jag hittills förvärvat från Liberal Arts, inom ett område jag har erfarenhet av sedan tidigare. Mina förhoppningar infriades och jag har fått arbetsuppgifter som prövar mig.
Min plats på skolan är i dans- och musikalutbildningarnas arbetslag bestående av lärare som undervisar i sång, teater, dans, anatomi mm på utbildningarna. Arbetslaget kom med önskemål om att jag ska studera ett antal frågeställningar kring deras arbete på skolan, men även finnas som ett ”bollplank” för dem i sitt arbete. För att möjliggöra detta så får jag följa lärarnas undervisning, vara med på möten både i arbetslaget och med hela skolans personal, ta del av arbetslagets mål för utbildningarna men även tid för att söka relevant litteratur från forskning mm. Arbetet är fritt för mig att lägga upp som jag önskar och finner bra för deras önskemål. Så min första tid på skolan har bestått av att inhämta så mycket information som möjligt för att senare kunna avgränsa vad jag har möjlighet att studera under den tid som praktiken är. Ett av de dokument jag fått ta del av är skolans verksamhetsplan med titeln Insikt med utsikt, en titel som inte bara syftar på den fantastiska utsikt över havet som möter en här.
En av de saker jag behövde göra för att förstå min uppgift var att ta reda på vad folkhögskola är för en slags skola, och efter att ha sökt efter information på folkhögskolornas hemsidor och genom att samtala med personalen och följa verksamheten så klarnade bilden för mig. Folkhögskolan riktar sig främst till vuxna och dess pedagogik lägger vikt vid aktivt deltagande, samtal och gemensamt lärande i grupp. Något jag ofta hör personalen säga är att folkhögskolan är fritt och frivilligt, och det tog ett tag innan jag förstod innebörden av dessa ord i detta sammanhang. Folkhögskolan är fri att forma sin läroplan, den är inte bunden av centralt styrda läroplaner, utan ofta är deras program sprungna ur folkrörelser och idéburna organisationer. Deltagarna har stort inflytande över sin utbildning och hänsyn tas till tidigare erfarenhet och det är en frivillig utbildningsform där deltagarna själva väljer att delta. Man har valt att använda deltagare i stället för elev för att trycka på vikten av delaktighet i sin utbildning. Här framträder en riktning som går åt flera håll, en riktning lärare till deltagare, deltagare till lärare, deltagare till deltagare men också deltagare till samhället utanför skolans väggar.
Staten har till syfte att stödja folkbildning och verksamheter som stärker och utvecklar demokratin, hjälper människor att påverka sin livssituation, höjer bildnings- och utbildningsnivån i samhället, plus några punkter till. Folkhögskolan ser att bildning har ett egenvärde och att lärandet kan vara ett mål i sig, att bildningen är en väg till mognad, insikt och frigörelse.
På folkhögskolan så möts människor som är lika och olika och där samspelet i både likheten och olikheten ska ge deltagarna möjlighet att nå nya insikter. Undervisningen i de olika ämnen som utbildningen har integreras ofta i större teman och ger därigenom deltagarna ett vidgat perspektiv på lärandet. Något som jag under min korta tid här än så länge lagt märke till är att deltagarna har en ödmjuk inställning till sitt arbete, sig själva och till andra under lektionerna. Lärarna jobbar genom att ställa frågor och inspirera till samtal och nyfikenhet inför sitt ämne.
Så genom att nå insikt om sig själv och saker runt om så är nog förhoppningen att det ska bidra till en bra utsikt både nu och för framtiden.
Åsa Thegerström
