Under höstens praktiktermin så arbetar jag med Kalejdo—ett projekt som vi i klassen driver tillsammans. Namnet har såklart sitt ursprung i kalejdoskopet och det som började som en aning barnslig arbetstitel har med tiden vuxit på mig, ju mer jag inser att det är det lekfulla och förvrängda som jag vill nå åt. Projektets grundidé växte fram ur en vilja att experimentera med seminarieformen—där dialogen och samarbetet står i fokus. Vi bestämde oss därmed att grunda en slags humanistisk tankesmedja med avseende att väcka frågor i stället för att komma med svar, och arbetar med såväl text (i alla dess former) som visuella medier. Vi träffas varje vecka och håller seminarium där vi bryter ner och bygger upp varandras verk för att ständigt ta del av processerna. En av förhoppningarna är att kunna redogöra för höstens arbete i en publikation under våren, men detta beror helt på ifall vi får något av de stöd som vi har sökt. Fokuset ligger snarare på processen än på produkten, ett tankesätt som ligger centralt för projektet.
Det var lite kort och gott om Kalejdo, men hädanefter kommer jag att fokusera på mina personliga ambitioner och lärdomar. Projektet är för mig viktigt delvis för att det är en möjlighet att utforska de områden som jag intresserar mig mest för, samt en möjlighet att göra det på ett mer experimentellt sätt. Däri finns en stor frihet som jag välkomnar men också lätt förlorar mig själv i, och i dessa lägen så har samarbetet i gruppen varit en stor hjälp för att få ner mina fötter på marken igen. Utvecklingen av detta samarbete är ju trots allt för mig den viktigaste aspekten. Att under projektets gång förfina kalejdoskopets mekanism—där var och en agerar som en spegel för att vrida och vränga på bilden av sanningen, lögnen och allt däremellan. För att sedan skapa något nytt av reflektionerna. Eller i alla fall försöka.
Utöver forskningen och samarbetet så får jag chansen att öva på mitt skrivande, och särskilt då skrivande som inte är rent av akademiskt. Ända sedan jag fick upp ögonen för Roberto Calassos verk så har jag varit mer intresserad av texter som andas i gränslandet mellan det akademiska och skönlitterära—texter som öppnar dörrar snarare än stänger dem. Essän har därmed blivit en intressant form/infallsvinkel att utforska. Jag har aldrig tidigare arbetat med essäistiskt skrivande, utan har sedan väldigt ung blivit inskolad i att aldrig låta mitt subjekt ta plats i mina texter. Jag har insett att detta har blivit en begränsning för mig i många situationer, och jag har under programmet flera gånger fått kritiken att mina texter saknar personliga bidrag. Allt för ofta hamnar jag i att enbart skriva komparativt. Just därför blir denna fördjupning i skrivandet ännu mer viktig i förhoppningen av att bli mer bekväm i att använda min egen röst. I de kommande blogginläggen kommer jag att diskutera vad jag har valt att utforska, var i processen jag befinner mig och vilka troll jag har stött på längs vägen.
– Emmy
