God eftermiddag!
Min praktikplats är tidskriften Fronesis. Följer ni länken kan läsa lite mer om den.
Fronesis arbetssätt är ganska tydligt: utifrån olika teman publiceras texter av främst akademiker. Tanken är att försöka sprida den väl underbyggda och avancerade samhällsanalys som forskningen inom universitetsmiljön tillåter också utanför akademin; att inordna den i folkrörelsen och komplettera den offentliga debatt som ganska ofta blir populistisk och harvande. Resultatet blir tämligen bastanta nummer, uppskattningsvis på 100-150 täta sidor, som utkommer två gånger om året.
Mina uppgifter som praktikant har varit flera. Jag har i ganska stor utsträckning sysslat med översättningsgranskningen inför det kommande numret ”Psyket”, som behandlar hur synen på människans psyke och emotioner har del i samhällsanalys. Det har varit väldigt trevligt. Typiskt har det handlat om översatta texter som rymmer citat från olika verk som redan finns översatta på svenska. Min uppgift blir då att få tag på dessa, införa de ursprungliga citat så att Fronesis i sin notapparat (japp, de brukar noter) kan hänvisa till en svensk titel, och, vilket är den roliga biten, läsa in mig på texten för att se så att ingenting har blivit ”lost in translation”. Har den av Fronesis anlitade översättaren förstått och på ett rimligt sätt förmedlat den israeliska sociologen Eva Illouz användande av Alice Miller och Sigmund Freud? Det ser jag inte förrän jag själv dyker ner i Millers Det självutplånande barnet eller det där gamla anförandet om objektrelationer av Freud. Här har jag upplevt att Liberal Arts-färdigheterna kommer väl till pass i fråga om kritisk textgranskning och förmågan att se relationen mellan flera olika utforskningar.
I övrigt har jag spenderat en del tid med korrekturläsning, administrativt mejlande samt med att hjälpa till kring Fronesis olika arrangemang och organisering av samtal och paneldiskussioner. En löpande uppgift har varit att utifrån Fronesis nummer ”Hemmet och bostaden” och referenslitteratur arbeta fram ett seminarium om synen på hushållsarbetet i dag och RUT-avdragets roll i denna. Också där upplever jag att jag fått nytta av Lib.arts-omfattande textbearbetning. Det har varit en lärorik utmaning att utifrån en målbild – ett samtal som är matnyttigt och intressant och givande att lyssna till – anpassa och strukturera material och argument.
Att jag ägnar så pass många rader åt detta lite raljanta mys beror på att jag vill bejaka Liberal Arts-utbildningens mer hantverksmässiga förmågor, och för att jag är rätt så nöjd med att de kommit så väl till pass som de gjort. Med detta sagt är denna glädje inte det största intrycket från praktikperioden. Inte heller det faktum att jag säger ”FrÅÅnesis” medan de flesta andra i redaktionen kör med ”FronÉsis” och att jag visat oväntat mod och integritet genom att vägra konvertera. Nej, det finns mycket annat som tagit större plats hos mig. Framför allt har praktiken väckt många tankar kring relationen mellan forskningen inom universitet och dess omgivande samhälle, kring behovet av samhälleligt engagemang. Jag anknyter till tidigare blogginlägg om upplevelsen av tydlig kontext och rörelse. Det jag tycker är intressant med Fronesis är hur de är akademiskt förankrade och eftersträvar att införliva universitetet i ett tydligt sammanhang, vilket är det samhälle som Andreas kallade för ”uppsvällt” och som rymmer många ordningar som enkelt uttryck är svårt patologiska.
Fronesis vill göra folkbildningen till del av en radikal samhällsdebatt. På Liberal Arts har vi stor utsträckning diskuterat hur ingenting får tas för givet, hur vi ska genomskåda och kritiskt analysera värdegrunder och system. För att göra sans av en komplex och växlande samhällsbild måste vi därför betrakta och behandla saker ur flera perspektiv. Detta innebär ju att blir viktigt att undvika -ismer av olika slag, eftersom många samhälleliga bekymmer uppkommer ur vedertagna strukturer eller polariserade åsikter om förklaringsmodeller efter vilka allting ska förklaras.
Fronesis sociologiska ton gör att den betraktar problem utifrån strukturer, och jag tror att det är en av förklaringarna till tidskriften kan beskrivas som ”vänster”. Detta är också något jag funderat mycket över: hur Fronesis-redaktionens vilja till omskakande och belysande samhällsteori som upphäver fundamentalism av olika slag förhåller sig till faran att utifrån ett anammat perspektiv söka förklaringsmodeller. Jag känner mig i någon mån klämd mellan min intuition att det skärskådande perspektivet i större mån sammanfaller med det som kallas ”socialistiskt” och vetskapen om att min identifiering med detta riskerar att göra mig ”biased”. Själv-reflektionen är viktig för att undvika att synen blir för snäv. Läser jag om det ”gyllene riset” måste jag läsa in mig på det innan jag allergiskt raljerar över det som, säg, ”imperialistisk utsugande monokulturell jordmån-förstörande socialt splittrande skit!”
Samtidigt: sammanfaller analysen av en situation som till exempel ojämlik är det inte ovanligt att en del av förklaringen är sådana saker som kommersialisering – ta till exempel problemen på den svenska bostadssektorn. Då kan jag inte av rädsla för att bli inordnat som ”socialist” göra avkall på att kritisera de marknadsekonomiska premissernas implementering i det här fallet. Jag finner att jag tröttnar på benämningar som ”vänster” och ”höger”, vilkas förknippelser rent semantiskt tycks vilja frånta analysen vikt för att den kan placeras in på en politisk skala. Det här tycker jag anknyter lite grann till tidigare blogginlägg om känslornas vikt. Jag vidhåller det jag uttryckte i min kommentar till Andreas inlägg, att en känslomässig anknytning till något värdeladdat kan vara problematiskt och i viss mån förblindande, men betydligt oftare är känslan hos en människa en yttring av en patologi i strukturer, motreaktionen mot ett odemokratiskt långtgående förtryck och en försämring av levnadsvillkor.
Nu ska jag avsluta det här inlägget. Jag kan konstatera att tankarna fortfarande rör sig. Därför tycker jag att det är väldigt intressant att fundera över känslor, åsikter, argumentation på det vis som genomgående gjorts i den här bloggen, och jag hoppas att vi kan fortsätta med det.
Kul att läsa om en tidsskrift som jag tänkt börja läsa i sisådär 10 år utan att ännu ha läst mer än något omslag av. 🙂
Du har en väldigt sund inställning och analys av tidningen och vad du håller på med tycker jag. Det är alltid läskigt att känna att man blir för partisk och att man riskerar att köpa åsiktspaket som man inte har reflekterat över huruvida de håller måttet. Speciellt svårt att känna sig opartisk är det ju när man håller med i mycket av det som förs fram från ett visst håll och en viss åskådning. Jag försöker själv att vara min största kritiker några gånger per år om några av de frågor som jag håller som viktigast och det tycks mig om du verkar hålla på med något liknande vilket jag betraktar som sunt.
Jag konstaterar också att vi tycks vara tämligen ense om känslornas status, vilket jag skrev i en kommentar till ett annat inlägg här tidigare idag (kan nu inte minnas eller se vilket). Känslor har ofta en vikt och kan i många fall översättas med någon form av argument. Känslor ska inte avfärdas bara för att de är just känslor utan man bör försöka förstå vad de är yttringar av innan man väger dem mot andra argument.
Mot ett samhälle med mer och bättre fråånesis! 😉
Din praktikplats låter som en utmärkt skola för den praktiska visdomen! Jag tänkte passa på att prata lite översättning och sedan kommentera din avslutande diskussion om politiska läger och analys.
I mitt eget översättningsarbete har jag liknande problemställningar som du har i granskningen. Ofta blir det väldigt komplexa sådana, som när författaren refererar andra tänkare och samtidigt byter språk (tex. diskuterar Heidegger på engelska, och detta ska översättas till svenska) – så många lager av översättningar där betydelser oupphörligen blir ”lost in translation”: håller verkligen med om att de ”hantverksmässiga förmågorna” från LA är omistliga här, om än de måste praktiseras i uppskruvad version. kanske hade varit roligt att ha ett mer renodlat översättningssnack-seminarium i vår, alltså frikopplat från specifika texter eller språk. Jag tycker att det har visat sig att vissa typer av översättningsarbete verkligen är någonting som vår utbildning har förberett oss väl på! Antar att de som är på resa i utlandet också har en del att säga om hur hanteringen av moderna språk har förberetts i arbetet med de klassiska.
Intressant att höra dina reflektioner om politiskt ställningstagande och analys. Precis som du skriver tror jag att det är viktigt att ha ett självreflexivt förhållande till sina egna vanemässiga positioner när man ställs inför ett nytt problem. Samtidigt ligger det ju någonting i att den typ av tidskrift som Fronesis är också tar på sig ett samhällskritiskt ansvar. En tanke jag leker med, som säkert inte alla här håller med om, är att kritiken i en mening är en ”vägran att förstå”. Det kan gälla olika nivåer: vägra förstå en politikers misstag, vägra förstå att samhället ser ut på ett visst sätt, vägra att förstå det statliga förnuftet, vägra förstå när någon förklara varför det är på ett visst sätt (för något Därför finns alltid). Kanske har kritiken ett annat uppdrag än den allsidiga, allt-i-akttagande analysen. Och ändå får dess trovärdighet aldrig ligga i politiska epitet, utan måste förankras i sakfrågor.
chr
Jag tänker att det här med att ta den egna ställningen i varje situation är väldigt likt vad Simone de Beauvoir säger om att leva äkta: att man alltid måste välja själv och aldrig gömma sig bakom en färdig idé eller ett färdigt koncept. Jag tror, som Andreas säger, att det är sunt. Jag tror också att det är viktigt att minnas skillnaden mellan att falla tillbaka på sin -ism eller sin förklaringsmodell, att använda den för att ”Jag är socialist, alltså måste det vara på detta sätt” och att själv ta ett informerat beslut om sin åsikt i varje fråga som – möjligen – alla råkar bli samma åsikt som den etablerat ”socialistiska”. Är det det första fallet är det farligt, är det det andra fallet är det, som du säger, viktigt att inte skrämmas att ha den åsikten enbart för att inte bli kallad för socialist.
Alltså: skillnaden mellan att ha en åsikt för att den är socialistisk, eller kalla sig socialist för att man har funnit sig ha en åsikt. Viktigt.
Håller fullständigt med dig om att det är särskilt viktigt att behålla det kritiska perspektivet på sig själv (eller sin tidning) och sin förklaringsmodell när man är ute i syfte att kritisera andra modeller och invanda förklaringar.
Jag vill verkligen läsa den här tidskriften. Måste uppdatera min önskelista.
Jag tycker det låter väldigt intressant, även efter att ha läst dina andra inlägg och ha pratat med dig om det. Men så ska vi ju skriva en kommentar på varje inlägg så jag ger mig nu på denna uppgift.
Att sprida det akademiska utanför universiteten tycker jag är oerhört viktigt, inte bara för att det är finansierat av gemensamma medel (om jag nu inte har helt fel) utan av bildande orsaker. När forskarna forskar och kommer fram till bra saker är det ju toppen, men inte så värst mycket toppen om man inte kan använda sig av kunskapen. Om då rapporterna alltid skrivs i ett extremt akademiskt fackspråk kommer gruppen människor som kan ta del av detta inte vara så stor. Det är så jag upplever det idag.
I Berlin talade jag ofta med en kompis från Belgien, hon är konstvetare och konsthistoriker. Vi diskuterade ofta hur man med konsten kan förklara forskningen. Dagen innan jag lämnade Berlin sa hon att hon varit på en utställning som handlade om precis detta. Nu hade jag ju tyvärr inte tid att se utställningen, men hon förklarade för mig. Det är då forskare som tillsammans med konstnärer presenterat sin forskning. Temat var, om jag inte missminner mig, ”in search for Europe” (http://insearchofeurope.de/en/programme/). På utställningen fanns inte bara konsten och resultatet, så att säga, utan även utdrag från de chattar som forskaren och konstnären haft kring arbetet. Där kunde man förstå och följa deras tankar kring hur presentationen och konsten skulle bli.
Detta tänker jag tangerar det du gör, om än i annan form. Mycket intressant och väldigt behövt.
En annan jag funderade över är att det verkar kul med översättande. Men jag undrar om du kände att du hade tillräckligt med tid? Om inte, kände du att kvalitén led av tidsbrist? Jag tänker på det eftersom det verkade vara en rätt bastant uppgift.
Det du skriver om i ”mittendelen” av det här inlägget är väldigt likt saker som jag själv funderat över under min praktik. Karin är inne på detta i sin kommentar också. Den mening som jag framför allt känner igen mig i är: ”Framför allt har praktiken väckt många tankar kring relationen mellan forskningen inom universitet och dess omgivande samhälle, kring behovet av samhälleligt engagemang.”
Under i mitt praktik-projekt gjorde jag ofta val som aktivt tog mig bort från akademin – jag valde att inte använda noter i min rapport, att inte referera till andra texter så mycket, att använda en metod för samtalen/intervjuerna som låg så nära ett fritt samtal och så långt ifrån en ”vetenskaplig” intervju som möjligt och så vidare. Samtidigt var den bok som jag tyckte mest om och använde mest i min research väldigt akademisk relativt all min andra researchlitteratur. Akademin ligger nära både mitt hjärta och min hjärna. Mitt aktiva avståndstagande från ”det akademiska” var också framför allt ett testande av mina egna vingar snarare än ett faktiskt ideologiskt avståndstagande. Det finns mycket jag tycker är trasigt inom universitetsvärlden, men det är fortfarande där som jag ser min framtid. Förhoppningsvis kommer jag bidra till den sorts ”akademikerande” som är användbart i och når ut till omvärlden. Och förhoppningsvis kommer det finnas plats för även ”oakademiska” aktiviteter i mitt framtida liv…
Detta går ju på sätt och vis in i det du skriver om senare i inlägget, om att ha reflekterade åsikter och inte bara tycka något för att ”de som tycker som jag tycker såhär”. Ett ämnes förklaringsmodeller och premisser kan också bli en ideologi som behöver dissekeras.
Det jag märkte hos mig själv när jag lät mig vandra bort från mina av vanans makt upptrampade stigar var just det du skriver om – hur lätt det är att sugas in i ett sätt att tänka och börja hålla åsikter som passar in i det sättet att tänka utan att egentligen ha tänkt över dem och kollat upp dem själv.
När jag valde att hålla analys-delen i min rapport så liten som möjligt var det dels ett anvståndstagande från akademin, men också ett försök att hålla mig neutral, att inte sugas in på det sättet. Jag ville presentera det som deltagarna sa utan att lägga mig i, men också så att säga ”skriva mig fri” från det de sa, och slippa ta ställning och skriva ut när jag höll med och inte (vilket jag på vissa sätt tycker var osympatiskt från min sida).
Mitt material var samtal, där deltagarna pratade fritt och det inte fanns möjlighet till så mycket belägg och bevis. Mycket av det som sas var känslostarkt formulerat i nuet (“imperialistisk utsugande monokulturell jordmån-förstörande socialt splittrande skit!”), och det var omöjligt för MIG att veta vad deltagarnas belägg för det de sa var, för det fanns inte tid eller möjlighet att lägga fram dem.
Jag tycker att det är viktigt att människor får möjlighet att föra fram sina tankar och åsikter utan krav på belägg för varenda litet ord, men samtidigt tycker jag att det är viktigt att en själv reflekterar över det en säger. Det är svårt att hitta en gräns för hur mycket reflektion, argumentation och bevis en kan kräva av människor utan att tysta röster som ofta inte blir hörda. Antagligen är gränsen olika i olika fora. Och jag tycker att det är väldigt bra att ett forum som tidskriften Fronesis finns.