Hallå hallå!
Nu är det alltså dags för mitt inlägg här på bloggen. Jag tänkte börja med att kort förklara vad jag sysslar med. Min praktik är på ett företag som heter Jämfota, med undertiteln ”Maktkritisk organisering”. Här är företagets hemsida: http://jamfota.se/. Som ni märker om ni går in på hemsidan så består Jämfota av en person, som heter Adrian, och företaget drivs från dens lägenhet i Stockholm.
När jag först kontaktade Adrian för att fråga om jag kunde göra praktik här så var jag inspirerad av Eva Marks föreläsningar om humaniora i praktiken. Jag kände till Jämfota vagt från internet och tyckte att det verkade som något liknande det Eva Mark håller på med. Och ja, på sätt och vis stämmer det ju – de uppdrag som Jämfota får från andra företag och organisationer är till formen väldigt lika det Eva Mark beskrev. Jämfotas övergripande projekt är dock väldigt mycket mer radikalt, med rötterna i aktivism och systemförändring som mål.
I min praktik ingår att korrekturläsa och hjälpa till att skapa texter och material för verktyg och övningar, att fixa med hemsidan (vi gjorde nyligen en stor omorganisering av Tipslistan, till exempel), att följa med på möten och uppdrag i processledning och workshops och att prata massor om makt, politik, aktivism och så vidare. Jag har lärt mig mycket om hur det är att ha ett företag bara för att företagsformen är den minst dåliga formen som erbjuds för att göra det en vill göra i ett samhälle vars grundläggande premisser en kämpar för att ändra.
Det jag framförallt ägnar mig åt är dock mitt eget praktikprojekt, vilket är att skriva en rapport om arbete, arbetssamhället och arbetskritik. Jag gjort research om ämnet för att (med god hjälp från Adrian och andra) ta fram en lista med frågor. Just nu är jag i den fas av projektet där jag möter två människor åt gången och vi samtalar om arbete utifrån dessa frågor.
Jag hade tre huvudsakliga ingångar till ämnet. Den första är att jag själv är så avogt inställd till tanken på att arbeta. Detta är något som alltid funnits hos mig, men det är genom Liberal Arts som jag fick impulsen att försöka sätta min avoghet i en större kontext och även från LA som jag fått verktygen för att titta på ordet ”arbete” och tänka ”det gömmer sig någonting under den vardagliga användningen av det här ordet”. Det var även genom Liberal Arts som jag fick min andra ingång till ämnet. Vi läste någon gång om teorin att den protestantiska reformationen lade grunden för dagens kapitalism, och det fick mig att fundera över hur arbetssamhället bara är ett historiskt fenomen och inte en naturlig nödvändighet.
Min tredje, och kanske största, ingång kommer från ett seminarium på förra årets bokmässa som hette ”Liv eller arbetsliv?”, med deltagarna Merete Mazzarella och Tommy Hellsten och moderatorn Maria Romantschuk. Det var där jag först på allvar började fundera på vad det egentligen är som är ruttet i arbetssamhället. Det var nog tänkt att seminariet skulle ta formen av ett känslomässigt distanserat och teoretiskt samtal men det blev inte alls så. Merete Mazzarella vägrade nämligen gå med på de premisserna och hur Tommy Hellsten uttryckte total okänslighet för andra människor, vilket Hellsten tog som ett personligt påhopp.
Mitt största minne är hur Tommy Hellsten föreslår att vårdbiträden som tycker att de har för mycket att har ansvar att gå till chefen, och Merete Mazzarella försöker förklara att det inte är så enkelt, att folk är rädda om sina jobb och att förändring måste ske kollektivt medan Hellsten hela tiden avbryter. Det var för mig otroligt tydligt hur Tommy Hellsten såg sig själv som sansad och sina elaka pikar som lugna argument. Till slut satt de och mer eller mindre grälade medan personerna i publiken valde sida och applåderade när de tyckte att den de hejjade på sa något bra. Så nära under ytan finns känslorna ändå, även för den förment ”känslobefriade”. Detta hänger ihop med saker jag skriver om senare i inlägget.
(Seminariet finns inspelat och går att se i all sin plågsamhet här: http://urplay.se/Produkter/172191-UR-Samtiden-Bok-och-bibliotek-2012-Liv-eller-arbetsliv#info)
Jag valde den här praktiken av liknande anledningar som jag valde mitt rapportämne. Jag har väldigt lätt att orientera mig i en skol-/universitetsmiljö, och tycker att ”Världen Utanför” är ganska läskig. Min förhoppning var att praktiken skulle utmana mig och min självbild, och det har den gjort.
Jag var till exempel med på ett möte om ett annat projekt som Jämfota sysslar med, och jag satt knäpp tyst hela tiden. Mot slutet på mötet fick jag frågan om det fanns något jag ville säga, och jag tolkade det som att den som frågade tänkte att jag kanske tänkt massa bra saker som jag inte vågat säga, men det var verkligen inte så. Jag hade bara absolut inget att bidra med vad gällde konkret organisering och att väcka intresse för ett projekt. Det var en lite besk insikt.
I min kommentar till Andreas inlägg nämnde jag ”åh herregud människor har KÄNSLOR härute i verkligheten”-reaktionen. Jag skrev också om hur jag på senare tid funderat och över mönster i hur vi universitetsfolk ”samtalar, argumenterar, presenterar våra tankar och förhåller oss till kunskap”, framför allt vad gäller känslor. Att jag tänker på det just nu beror på en iakttagelse jag gjorde under samtalen som jag just nu ägnar mig åt i mitt projekt.
När en av deltagarna i mitt projekt pratade om saker den störde sig på i samhället så höjde den rösten och drog sig i håret och var tydligt känslomässigt engagerad i det den sa. När den berättade om något personligt så var den sårbar och känslosam. Den både kände och visade känslor som en naturlig del av samtalet.
En annan deltagare, i ett annat samtal, var helt annorlunda. Den delade många åsikter med personen i mitt förra exempel, men det var en stor skillnad i HUR den sa saker. Till och med när den berättade om en jättejobbig situation som den varit i där den känt och gett utryck för starka känslor så gjorde den det distanserat och kontrollerat. Det var tydligt att den paketerat om känslorna till information som den presenterade till mig. Jag tror inte ens att den gjorde det medvetet. Den är en självidentifierad ”akademiker” som gått en teoretisk universitetsutbildning, och det verkar för mig som att det förhållningssättet till känslor sitter i ryggmärgen för oss universitetsfolk. Jag ser det tydligt hos mig själv också. (Jag menar dock inte att det bara är på universitet som denna bittra lärdom kan tvingas fram.)
Vi lär oss att kontrollera våra känslor. Det är fult att VISA känslor i en diskussion, men det är inte det att känslor aldrig har någon plats i en diskussion. Känslor är okej om de är omvandlade till information med ett tydligt syfte och relevans för diskussionen. På grund av detta kan vi dessutom hävda att vi inte alls är känslofientliga – se, jag berättar gärna och öppet om mina känslor.
För den som har känslor starkt kopplade till ett ämne blir det dock en dubbelbestraffning. Om du visar känslor när du är med i en diskussion eller debatt om ämnet så blir du inte tagen på allvar. Du anses för subjektiv, kanske till och med våldsam. Du är ”omöjlig att ha en rationell diskussion med”. Om du däremot inte visar känslor så blir det du säger bara ett inlägg i en debatt där alla som kan presentera sina argument sansat är lika värda att lyssna på.
Jag tycker att folks känslor är väldigt relevanta i en debatt. Om den ena parten känner djupt rotad ilska och den andra nedlåtande irritation så finns det i mina ögon all anledning att lyssna mer på den första. Om den ena är arg för att den riskerar att förlora ensamrätten till något och den andra är arg för att den nekats detta något hela sitt liv så finns det mer anledning att lyssna på den andra.
Tyvärr är det oftast de priviligerade som lär sig att följa de koder som gör att en blir lyssnad på, och de använder dem för att fortsatt säkra sin priviligerade position. Som Karin skrev i sin kommentar till Andreas inlägg: ”När man ser människor drivas av en hemlig agenda och förklä det i någon som låter bra och fint., blir det svårt att veta var man ska börja förändra eller vilka frågor man ska ställa Skrapar man på ytan och synar argumenten infinner sig ofta en känsla av uppgivenhet. Är det dessa människor som ska förändra världen?”
Christa skrev i sin kommentar till Mollys inlägg ”Jag kommer att tänka på en annan diskussionstyp som förekommer på utbildningar på många nivåer: där man delar ut ståndpunkter till deltagarna, som sedan ska försöka argumentera för sin sak. Vilken beslutsprocess liknar detta? En konkurrenssituation där bästa PR vinner?” Detta ser jag som den här tendensen dragen till sin spets. Åsikterna blir så pass likvärdiga att det inte ens spelar någon roll vem som argumenterar för vilken – det viktiga är hur bra en är på att argumentera. Vi måste ju kunna konversera artigt och skämta med varandra på rasten, och det går ju inte om det rivits upp massa känslor. Det handlar bara om att vinna samtalet, och det rör ju inte oss att verkliga villkor står för spel för någon Annan.
Andreas beskrev i sin kommentar till Mollys inlägg samtalsklimatet på Liberal Arts som ”den prestigelösa diskussionen där man i möjligaste mån lägger sina personliga intressen åt sedan”, och att detta är möjligt på grund av ”ämnenas brist på affektiva och personliga kopplingar”. Jag håller inte med. När jag säger något på ett LA-seminarium och någon sedan motbevisar mig så känner jag ofta skam. Jag har visserligen kanske inga ”affektiva och personliga kopplingar” till ÄMNET – men det betyder inte att jag lagt mina personliga intressen åt sidan. Det är bara det att mina känslor och personliga intressen istället kopplas till mina prestationer. Det som återstår är raka motsatsen till prestigelöshet – min skam är ett känslomässigt svar på att jag upplever att jag förlorar just prestige. Som Christa skrev i sin kommentar till Andreas inlägg: ”Jag tror hursomhest att det är vanligt också bland studenter att hellre vilja ha rätt, när alternativet i debattens hetta är att ha fel.”
(Dessutom tror jag att det handlar mer om normer och sätt att framställa ämnena på på universitet än om en inneboende brist på affektiva och personliga kopplingar till ämnena. Jag vill gärna tro att det inte bara är LA-kompetenserna som har relevans för verkligheten, utan även ämnena i sig.)
Jag vill avsluta med att länka till ett blogginlägg som jag tror är en av de saker som inspirerade mig till att börja tänka på det jag har skrivit om här: http://jaylazkar.se/vardagsfeministisk-aktivism-vagra-forsta-en-cis-man/
P.S Åh så pinsamt, jag inser att jag mindes/såg fel på vilket datum jag hade på Doodlen. Jag hoppas ingen skada är skedd för det, jag tog i alla fall ett tomt datum.
Intressant diskussion om känslor i debatter! Ligger mycket i : ”Tyvärr är det oftast de priviligerade som lär sig att följa de koder som gör att en blir lyssnad på, och de använder dem för att fortsatt säkra sin priviligerade position.” Detta problem lägger en ny dimension till samtalsform/beslutsform – förhållandet. Hur ska ett demokratiskt samtal där många olika röster kommer till tals se ut? Kanske räcker det inte alltid med klassiska debattformer, som premierar en viss typ av språkligt, argumenterat tänkande. Som Christina tog upp i sin kommentar till ”Mot slutet på helvetet?” skriver ju Nussbaum om hur det estetiska, kanske framförallt dramatiken, kan utveckla empati. Kanske kan det konstnärliga uttrycket också vara ett sätt för icke-priviligerade röster att tala, jag tänker på en rad exempel som var aktuella under förra våren: jag minns ett samtal om kravallerna i Husby där både en forskare och en ung person bidrog med läsning av varsin dikt, en skrivgrupp som kommenterade ”Instagramupploppet” i gbg. Den som reagerar på en dikt kan inte bara komma med motargument mot ordalydelsen.
På tal om dramatik kollade jag in övningarna på hemsidan, såg spännande ut. Finns det någon man kan köra md vänner/familj istället för med organisation? typ istället för Trivial Pursuit en kväll. Ser också fram emot att höra mer om både arbetssätt och resultat från arbetskritik-rapporten!
Bra inlägg Sanna!
Jag tycker att du på ett bra sätt analyserar hur normen kring en ”sund” diskussion kan vara något som spelar den privilegierade eller hierarkiskt dominerande parten i handen. Det är en unken härskarteknik att underkänna någon som motpart för att den uttrycker känslor. Jag tycker dessutom att det är häpnadsväckande naivt: det visar på en simpel syn på det mänskliga psyket, som om till exempel Tommy Hellstens kyla och självberättigande under normen som lyder ”kontrollerad samtalston” inte skulle vara ett resultat av en psykologisk mekanism.
Jag fann också att jag nickade när jag läste denna formulering: ”Om den ena är arg för att den riskerar att förlora ensamrätten till något och den andra är arg för att den nekats detta något hela sitt liv så finns det mer anledning att lyssna på den andra.” Om känslorna finns på alla håll i en konflikt kan varianter av denna tanke vara viktiga att ha med sig, till exempel i en strukturell analys.
Jag tänker till exempel på den utbredda förargelse som uppstod när det härom året framkom att pickaninny-dockan skulle tas bort från Kalle Ankas jul i SVT. I dessa fall ställs ett långtgående strukturellt kränkande av mörkhyade mot majoritetens upplevelse av att bli fråntagen en del av en tradition. Resonemanget från pro pickaninny-sidan gick ofta ut på att det motståndarna till dockan var överkänsliga och att det därför var politiskt ängsligt att ta bort den från tv-programmet. Att på ett sådant sätt ta sig tolkningsföreträde som majoritetsgrupp är förstås orimligt, och jag tycker att ditt inlägg på många sätt kommer åt problemet med förhärskna tendenser av detta slag. Tack för det.
Ska bli mycket spännande att höra/läsa mer om din undersökning om arbete och arbetssamhället. Arbetshetsen och fixeringen är klart motbjudande och i detta fallet tycker jag det ligger mycket i uttrycket ”less is more”.
Det var många intressanta tankegångar och perspektiv att läsa om och jag tycker att det är väldigt mycket klokt som skrivs.
Några kommentarer vill jag ändå ge. För det första tycker jag att det låter lite väl individualistisk att tro att företagande är det bästa sättet att ändra de av samhällets grundläggande premisser som är usla. De allra största framgångarna för folket har skett genom kollektiv organisering och, kanske, i vissa fall av enskilda beslutsfattare. Jag kan dessutom försäkra dig om att det känns väldigt bra och meningsfullt att engagera sig i exempelvis en riktig fackförening och tillsammans med andra kämpa för förbättringar. Dock är det ju såklart så att vad man själv finner roligast och mest uthärdligt mycket väl kan vara av annan karaktär (som exempelvis mer universitetslika förehavanden).
Känslor är viktiga. Det håller jag med dig om. En känsla i sig är å andra sidan sällan ett speciellt bra argument. Problemet med känslor i debatter osv är dock inte, som ser det, att de inte tillför något utan att de kan få folk att tro att det någons känslor ger uttryck för är mindre värt bara för att det är känslor som förmedlar detta. Det är nog svårare att se vad känslornas budskap och vikt är när de inte är förmedlade i ord när man ska väga dem mot andra mer lättbegripliga och välformulerade argument. Jag föreställer mig alltså att många känsloyttringar är värda att ta på allvar och att de faktiskt är argument (även om kanske inte ens den affekterade personen kan sätta ord på vad de betyder). Problemet kan därmed sägas ligga primärt hos de andra i samtalet som inte tar detta på allvar och försöker förstå känslorna i högre utsträckning.
Jag läser med stort intresse att vi har så skild uppfattning om samtalsklimatet, eller snarare i hur individerna som deltar upplever detta. Jag är dock inte så säker på att vi ligger så långt ifrån varandra som det kan verka. Troligen skulle vi, genom ha en muntlig dialog eller betydligt större mängd replikutbyten (präglade av den vilja att förstå den andra som jag upplever att vi brukar ha) än vad vi kommer att ha här, kunna nå någon form av samsyn som ligger någonstans mellan våra utgångspositioner och vara betydligt mer nyanserad. Sanningen må vara kärare än vänner för vissa (som Filosofen nämnde innan han sågade sin läromästare) men jag är övertygad om att man kommer betydligt längre genom att resonera och samarbeta med sina vänner än att såga dem.
Ber om ursäkt för denna mäkta sena kommentar, vilken jag skyller på internetproblem, oväder, upptagenhet samt internaliserad långsamhet.
Åh, det är så himla roligt att tänka på det här med att förändra system man inte uppskattar och vill uppmuntra. Särskilt i relation till just känslor och engagemang i saker. Låt oss tala om det!
För det första vill jag hålla med dig om att känsloladdad argumentation oroväckande konsekvent värderas lägre än känslobefriad sådan, samt att det första ofta tillskrivs kvinnor och det andra män, eller i alternativa situationer det första till lågutbildade och det andra till högutbildade personer. Vilket naturligtvis är enormt olyckligt, med tanke på att de första två grupperna förtrycks och diskrimineras av de andra två, och sedan avskrivs i debatten för att de diskuterar på fel sätt. Också för att det är helt rimligt att den förtryckta gruppen ska vara mer känslomässigt engagerade i frågan än förtryckargruppen, som sedan tar sig rätten att säga att de förstnämnda känner för mycket för att tas på allvar.
Håller också med i Andreas poäng där – att känslan också är ett argument som kanske inte har ”paketerats” på rätt sätt för att motparten ska ta sig tid att förstå den, och hur det väldigt mycket hänger samman med länken du gav oss. Kvinnan tar på sig att förstå mannens sätt att tala, men mannen tar inte på sig att förstå kvinnans, och sen bestämmer mannen att han vann diskussionen för att kvinnan inte argumenterade ordentligt. Jag hoppas att allt LA-diskuterande leder till att vi lär oss att acceptera och värdera olika sätt att argumentera snarare än drillar oss i det känslolösa ”högutbildade” sättet. (Vill minnas att en hel föreläsning en gång vigdes åt en diskussion liknande just denna, vad gäller människors rätt att bestämma att deras sätt att argumentera är mer värt än någon annans.)
Även: Att förändra icke önskvärda system genom att jobba inifrån systemet. Till exempel genom att starta ett företag re: detta att kontrollera sina känslor. Nu handlar inte denna tanke om att kontrollera sina känslor i just en fysisk debatt, men väl i en ”debatt” in the bigger sense of the word: Jag vill förändra ett system som jag känslomässigt avskyr. Lägger jag undan den känslan för att förändra systemet inifrån genom att göra mig till en del av det, eller använder jag känslan för att ställa mig utanför och agitera i hopp om att åstadkomma någon form av systemrevolution? Man förväntas gå med det första alternativet, att lägga undan sina personliga preferenser för att sakligt arbeta för sin ståndpunkt, vilket gör att man också fråntas rätten att vara arg, eftersom man själv är en del av systemet. Jag vet inte om detta kvävande av känslomässiga yttringar alltid är av ondo (att de inte alltid är av godo är jag helt säker på), men jag är alldeles övertygad om att det är viktigt att reflektera över vilket typ av taktik man väljer och varför, samt att alltid behålla viljan att förstå andra människors val (eller andra människors situation i vilken de inte har ett val, för den delen.)
Alltså: Just maktkritik och känsloyttringar känns alltså oerhört nära förbundna, och det är viktigt att tänka på detta, tror jag, i sitt ”spontana” bedömande av andras argumentation, så man inte blir ett förtryckarsvin. Nu ska jag titta på filmen du länkade och uppröras mera.
Jag har givetvis läst ditt inlägg tidigare, liksom alla andra inlägg på bloggen, men inte riktigt haft tiden att på riktigt sätta mig ner och skriva kommentarer då.
Några saker slår mig. Som många redan varit inne på gäller det känslor i diskussionen. När jag kom ner till Mollys kommentar nickade jag glatt för att det är samma tankar jag varit inne på. Kvinnan förknippas med känslor, mannen inte i lika stor grad. Känslosamheten blir då ett tecken på ”svaghet”. Jag är själv en väldigt kännande människa. Jag uttrycker mig ofta i termer av ”jag känner att…/det känns som…/jag upplever…” osv. Detta är något jag fått kommentarer på av chefer genom åren. Det är nog ingenting de reflekterat över, utan jag har nog bedömts utifrån deras förmåga att förstå vad jag vill få fram. När jag fått en sådan kommentar har jag direkt gått i försvarsställning och försökt omformulera min tanke. För mig är känslan ingenting som plötsligt kommer, utan när jag ger uttryck för en känsla är det en välgrundad tanke som sedan kommer i uttrycket av en känsla. Magkänslan är ju ingenting som plötsligt infinner sig, den är ju givetvis baserad på fakta man sedan reflekterat över och i slutändan kommit fram till antingen är bra eller dåligt, enkelt uttryckt.
På min praktik insåg jag snabbt att jag skulle hålla låg profil, något som för mig var en utmaning. Det visade sig vara rätt beslut för att jag senare insåg att de personer som tog större plats och pratade om hur de upplevde saker var de personerna som råkade mest illa ut. Förmodligen eftersom de upplevdes som ”svagare”. Jag sågs däremot som fokuserad, målinriktad och ingen ”push-over”, förmodligen var det på grund av att jag lät bli att uttrycka mina känslor. Jag återkommer till detta i mitt sista inlägg.
En annan sak som slog mig är att du verkar ha definierat för sig själv väldigt tydligt vad du gör och varför du gör det. Vilket sedan underlättar enormt för dig när du ska göra ditt projekt. Du uttrycker det tydligt när du pratar om intervjuerna. Jag tänker mig att dina frågor måste varit väldigt intressanta och välformulerade eftersom du hade en väldigt tydlig resonemang att utgå från. Och då kanske även hade en hel del förväntningar på de svar du fick, som sen stämde eller inte stämde. Varpå du enklare kan göra en analys av varför dina förväntade svar kom eller inte kom. Jag verkar återkomma till detta med tydliga definitioner rätt ofta, men jag är övertygad om att det är så väldigt viktigt om man ska lyckas konkretisera saker.