Hej alla!
Jag ska börja med att presentera min praktikplats. Den heter Clandestino Institut (CI). I korthet kan sägas att CI har haft en mängd olika verksamheter, men just nu framförallt driver två typer av projekt, det ena är produktion av konserter och festivaler, det andra är att anordna forum för samhällsdebatt (föreläsningar, kommentarsstafetter, paneldiskussion). Det tog ett tag för mig att upptäcka att CI låter mycket (affischer på stan, stora arrangemang) men drivs av ett fåtal anställda, dock med stor hjälp av volontärer vid festivaler och liknande arrangemang. Verksamhetens ramar gives av det ekonomiska stöd som erhålles från Göteborgs stad och exempelvis postkodslotteriet.
Eftersom jag gör halvterminspraktik har jag inte varit mer än knappt tre veckor på CI, och jag är ännu inte färdig med att upptäcka och formulera vilka idéer och drivkrafter som ligger bakom organisationen, eller för den delen uttala mig om hur den fungerar. Ett uppenbart drag är dock att mycket arbete sköts självständigt, och i spatial mening separat, med kommunikation per mail och dropbox. Tekniken skapar utspridningseffekter – trots att CI har ett kontor på Stigbergstorget så sitter vi ofta i olika stadsdelar. Jag tror att många av er andra delar den erfarenheten.
I mitt fall innebär detta att jag inte sällan sitter på den gamla vanliga platsen i vad som numera är omdöpt till Humanistiska biblioteket (bonusinfo till alla flyttfåglar). Och det jag jobbar med liknar inte sällan sådant vi brukar göra i kurser. Ändå är det en annan känsla än när resultatet är en tenta, detsamma och ändå inte. Jag tänker att detta är praktikantens på-gränsen-tillvaro, på gränsen emellan studier och arbetsliv.
Men vilken gräns då, förresten, om vi ser till själva skapandet? Ett alternativt perspektiv på frågan om relationen emellan utbildning/bildning och arbete är då att fråga vad det innebär att en verksamhet är praktisk, att någonting sätts i praktiken. Handlar det om att plötsligt handskas med materia? Är det att inordna verksamheten i ett kommersiellt system? Går gränsen emellan teori och praktik vid universitetets väggar? Eller handlar det inte om teori/praktik, utan en om inte-på-riktigt/på-riktigt – att utbildningen är en övning medan arbetslivet inte är det? Den som vill argumentera för höjda studiebidrag säger att studier är ett arbete. Gränsen blir allt oklarare medan jag stirrar mig blind. Sannolikt går en del av förvirringen tillbaka på det historiskt föränderliga arbetsbegrepp som Sanna nämnde i sitt inlägg igår, alltså att det inte finns någonting som är ”av naturen” och självklart arbete (jag ser fram emot att läsa om vad du hittar i arbetsbegreppets djup, Sanna!).
Jag ska säga något om de uppgifter och projekt som jag påbörjat, framförallt de tre större uppgifter som jag sköter själv och har ansvar för. Eftersom de två första (och största) uppgifterna är utarbetade av mig och CI tillsammans, så blir det i en mening bakvänt att i efterhand söka LA-kompetenser i dem. Mer intressant är kanske att reflektera över på vilket sätt dessa kompetenser kan ingå i ett sammanhang och en kontext, en praktik. Projekten är:
1. en översättning
2. att kartlägga hur ekonomiskt stöd till kulturaktörer i Göteborg fördelas
3. att utreda och föreslå ett bättre system för medlemshantering och medlemsutskick
Texten som jag översätter är skriven av John Llewelyn och har titeln ”On the saying that philosophy begins in thaumazein”. Den refererar originaltexter och översättningar av Platon, Aristoteles, Hegel, Heidegger m.fl., använder och diskuterar begrepp på ett antal språk. Jag blev igår färdig med ett utkast på 11 täta Word-sidor. Vad gäller själva projektet så hade det knappast varit möjligt utan grundläggande översättningskunskap från LA och ett mod uppövat vid mötet med grekiska, latin och arabiska texter.
Sammanhanget på CI är att en film med titeln Thaumazein (förundran) är i slutstadiet av sin produktion. Filmen är en filosofisk betraktelse över bland annat ett uppmärksammat fall där en asylsökande efter språkanalys av migrationsverket (felaktigt) bedömdes komma från ett annat land än han påstod, flögs dit och lämnades varpå han fängslades. Texten är alltså tänkt som en introduktion till titeln/filmen. Varför översätta engelska texter till svenska? Det enkla svaret är att det svenska språket höjer bruksvärdet och tillgängligheten. Planen är att skapa ett tema med översättningen plus nyskrivna texter för en publikation. Projektet i helhet bör kanske rubriceras som kulturproduktion, som dessutom (detta är hur jag förstår det) är ett argument för vår tids behov av filosofi, och tänkande utifrån politiska händelser.
Det andra projektet är mer sökande och ännu inte klart definierat. Jag arbetar med att skapa ett underlag för en kritisk diskussion om kulturpolitik i Göteborg i form av text och diagram. Det handlar alltså om att söka upp och sammanställa information som kan vara av intresse, hittills har jag framförallt använt mig av Kulturnämndens protokoll och dokument. Samtidigt ger det förstås mig inblick i CI och andra kulturaktörers villkor. Det är ganska nyligen påbörjat, men jag tror att en utmaning i detta arbete kommer att vara att hitta ”journalistisk” känsla, alltså gå utöver ett analytiskt, text – och informationsbehandlande arbetssätt. Jag tror att CI och andra som vill föra viktiga debatter och samtal utanför universitetet möjligen är mer beroende av att de ämnen man väljer har en tydlig aktualitet, har diskuterats mycket i media, engagerar, är brännande. Arrangemangen bygger på att människor känner ett behov av att komma dit och diskutera. Därför gäller det också att ha en flexibilitet i programmet. Samtidigt vill man förstås att samtalet ska vara välinformerat, vilket är vad mitt arbete kan bidra med.
Den tredje uppgiften har inte särskilt mycket textanknytning, här talar vi inte Word utan Excel. Den går alltså ut på att hitta ett bättre sätt för CI att ordna sitt medlemsregister och utskick av exempelvis nyhetsbrev. Dock handlar det förstås om kommunikation med olika företag/tjänster. Det är en uppgift som jag delvis känner mig oförberedd på. Hur formulera mig gentemot ett anonymt IT-företag? Hur begär man in prisuppgifter osv., vilka är orden? Detta är förmodligen just sådant som är bra att lära sig genom att försöka, i praktiken.
För att återgå till mitt tidigare, vagare resonemang om praktiken, tror jag att nyckelord är: sammanhang, relevans, bruk. Att omvandla typiskt LA-arbete till praktik handlar om att förstärka dessa faktorer. Skapa organisatoriska plattformar. Utveckla journalistiska instinkter för vilka vinklingar som är intressanta för andra. Skriva användarvänliga texter. Med dessa korthuggna och liksom handlingskraftiga meningar ska jag sluta fila på denna text.
Ses i kommentarsfälten!
Ännu en spännande arbetsplats! Vilka roliga arbetsuppgifter! Framförallt är det intressant tycker jag att de är av så olika art men ändå tycks relevanta för just dig och dina kompetenser. Visst är det nya inslag som kontakt med andra företag osv. men det är ändå inga stigar som torde vara speciellt svårnavigerade för dig.
Jag kände verkligen igen mig med distansarbetet. För min del är det dock mest jag som jobbar på distans medan mina kolleger faktiskt är på kontoret nästan jämt. Det har ju både för och nackdelar så klart. Bra att man kan jobba när man inte kan vara på plats fysiskt men det är samtidigt lite trist när man inte lika naturligt och spontant bonda på andra plan än de strikt arbetsmässiga utbytena i gemensamma dokument och arbetsforum. Dessutom så försvinner ju mycket av den trevliga biten med raster när man inte är på samma plats som sina kolleger.
Vad jag egentligen helst ville kommentera var din jakt på vad praktik är för någonting och kontrasten mot studier. Jag tror att det ligger mycket i det du skriver och praktik kan ju som många andra ord ha en rad olika meningar. Vilken mening som är mest lämplig kan kanske skilja lite mellan olika praktikplatser men jag tycker nog att en tolkning av praktik som nog oftast fungerar bra (vilken du ovan benämner som ”inte-på-riktigt/på-riktigt”) är att det handlar om att utöva något (du nämner bruk). Vad man kanske primärt sysslar med på en utbildning är att man övar upp olika förmågor och syftet med att exempelvis översätta en text i undervisningen är att öva upp sin översättarförmåga ytterligare. När man å andra sidan ska översätta en text (som mycket möjligt kan vara identisk) i ett arbete är syftet däremot inte primärt att öva upp sig utan att skapa en produkt. Att man förmodligen övar sig i någon mån på köpet är mer av en bieffekt. När man praktiserar brukar man således sina förmågor (detta är huvudsyftet) medan man när man studerar primärt vässar dem. Det är alltså syftet som gör hela skillnaden här.
Att arbeta kan skilja precis lika mycket med avseende på teori/praktik och vad man gör. Jämför exempelvis forskarens syfte och tillvägagångssätt med studentens – båda arbetar väldigt tydligt med att först och främst lära sig mer själva och ska sedan redovisa sina uppfattningar. En student som skriver en inflytelserik uppsatts upphör inte att vara student för att dennes verk har betydelse och används av professionella. Det är helt upp till institutioner och konventioner vad som ska klassas som arbete och vad som inte är det.
Hej Christa i ”På-gränsen-tillvaron”! Jag tycker att den låter mysig. Är den det?
Det är spännande att läsa om de otydliga gränserna. Jag tänker att ”på-riktigt-känslan” kan infinna sig för att din aktivitet på ett sätt involverar ett mer fysiskt yttre i en annan mån än tidigare. Bruk kommer kanske an på tillgänglighet på ett annat vis nu – rörelsen mot något genom idéer och tankar blir projekt som behöver bli gemensamma.
Skönt ändå att du upplever gränserna som suddiga, för det tänker jag att det är bra om de är. Precis som du är inne på tänker jag att en för polariserad uppdelning är bekymmersam och markerar ut en essentialistisk och befäst syn på arbetet. Aktiviteten inom universitet är övning, men inte bara: den är ett agerande inuti samma värld som arbetets, den rör sig, den sprider och bygger aktion. Den har ett tydligt värde.
Jag upplever dock att universitetsmiljön ibland glömmer att bejaka kontext. ”Det praktiska” riktning utåt är därför viktigt att belysa, tänker jag. Jag fastnade för dina slutord om sammanhang, bruk och relevans. Jag tycker att du genom din formulering ”att förstärka dessa faktorer” illustrerar praktikens nytta på ett bra sätt, där du undviker att upprätthålla någon slags vidsträckt klyfta mellan denna nytta och studiernas dito.
Fascinerande att höra om de uppgifter du har, som vore de skapta för en liberal arts-student. Dina ovanliga kunskaper som du kan använda när du översätter den filofiska texten borde göra dig oumbärlig som praktikant. Själv har jag inga uppgifter som kräver filosofisk och språklig exakthet på samma direkta sätt.
Dock tycker jag att det verkar finnas en nackdel med din praktik, och det är att du inte sitter och arbetar med andra på ett kontor. Enligt min erfarenhet kan man inte underskatta de postiva effekter av det rent sociala på en arbetsplats. Det är personliga möten som i slutändan lett mig vidare till nya uppgifter, nya människor och nya jobb. Detta är extra påfallande i kulturvärlden där så gott som allt så småningom kokar ner till relationer. Oavsett om man jobbar med en vernissage i Borås eller är på filmfestivalen i Cannes så pågår det ständiga relationsbyggandet som befinner sig i gränslandet mellan arbete och privatliv.
Mycket av det jag gör på min praktik skulle jag i princip kunna göra vid en dator någon helt annanstans men för mig personligen ger mig miljön på praktiken mer än vad själva arbetsuppgifterna gör.
Hejdå!
Tjenixen!
Lite sent ute sätter jag mig nu för att kommentera lite blogg-inlägg igen.
Jag tror att min svårighet i att kommentera det här inlägget – detta är inte första gången jag sätter mig ner med denna intention – är att jag inte själv innan tänkt så mycket på de ämnen du tar upp, och därför inte hade så mycket egna klokheter redo att bara häva ur mig på kommando. Kanske behövdes det att jag gick och värkte på din text tills nu för att jag skulle få något vettigt sagt i denna kommentar.
Eller så känner jag bara att jag måste få sagt något snart eftersom det ingår i kursen att skriva kommentarer. Här har vi om något ett intressant fenomen som nog kan dyka upp i både universitets-, praktik- och arbetskontext: att ha som uppgift att säga något, och inte tycka sig ha något att säga.
Andreas skriver i sin kommentar en del om hur skillnaden mellan studier och praktik/arbete ofta inte ligger i vad en gör, utan i syftet. Jag tänker istället ta fasta på situationer där skillnaden faktiskt ligger i själva det en gör.
En av dina korthuggna och handlingskraftiga avslutningsmeningar är ”Skriva användarvänliga texter.”. Här tror jag verkligen att du är något på spåren vad gäller skillnaden mellan vissa slags texter som produceras på universitet, och, tja, de allra flesta andra texter. Jag tänker då specifikt på tentor och hemtentor, som skrivs med ett fåtal (oftast en enda) läsare som målgrupp, och där textens syfte är att visa att en tagit in information själv snarare än att förmedla information till andra. Andreas har visserligen rätt i att en student kan skriva en inflytelserik uppsats, men jag har aldrig hört om en hemtenta som blivit vida läst och uppskattad (kanhända är jag bara underinformerad, dock).
Sen KAN det ju också hända att någonting som skrivits i en viss form för att fylla ett visst syfte ändå får en annan spridning än den tänkta. Det sägs ju till exempel att de texter av Aristoteles som finns bevarade aldrig var tänkta för läsning av ”allmänheten”, och att det är därför de ofta är så knöliga att kämpa sig igenom. Men tänk vilken förlust om de inte hade bevarats. En vacker dag kanske en framtida filosofihistoriker tänker detsamma om en av mina hemtnetor (hahahahahahahahaha nej).
Christa skriver att Clandestino Institut och andra med liknande syften ”möjligen är mer beroende av att de ämnen man väljer har en tydlig aktualitet, har diskuterats mycket i media, engagerar, är brännande”, vilket är en helt annan slags begränsning, men ändå en begränsning. Å andra sidan är det ju begränsningarna som skapar rummet i vilken en text är möjlig att skriva. Om alla alltid fick skriva just vad de kände för skulle det nog produceras väldigt mycket färre bra texter.
Wow, det här var änna röriga och lösa tankar. Nåväl, det är åtminstone en kommentar.
Avslutningsvis vill jag bara säga att även om denna kommentar vart rätt krystad och inte den text jag är mest stolt över i mitt liv så har det du skrivit verkligen slagit rot i mig, och de tankar som väckts av detta inlägg är en stor del av vad som kommer göra mitt nästa egna blogginlägg så strålande bra och intressant som det tvivelsutan kommer bli.
Jag har också tänkt på vad det här med arbete och praktik egentligen innebär, också i relation till Sannas inlägg och vad hon skrev om att intressera sig för arbetsbegreppet och arbetssamhället som norm. Vad ligger egentligen i begreppet? Det är därför spännande att det här med den sociala aspekten diskuteras så, låt oss säga ”intensivt”, baserat på att den även tagits upp i två kommentarer. Christa kommenterar bara att arbetet är utspritt, men både Andreas och Isak tycks vara överens om att detta är dåligt och den sociala aspekten någonting absolut önskvärt. Och det är ju så! I ordet arbete ligger det nu mera någon slags implicit tanke om att det även ska vara sammanhangsbyggande och socialt tillfredsställande, och att även om jag ska ha en arbetsuppgift som kan utföras enskilt så förväntas jag vara en social och utåtriktad person som ska bidra till den goda stämningen. Arbetsbegreppet har kommit att betyda även ett socialt sammanhang, och så har det ju definitivt inte alltid varit. Det ”ska” både vara för mig själv önskvärt att få ett socialt utbyte, och dessutom så krävs det nästan, som Isak säger, inom vissa typer av arbeten för att få nya jobb. Det är förstås välmotiverat om själva arbetet är ett socialt arbete, men om den sociala biten byggs in i själva ordet arbete oavsett vad arbetet består av… så blir det utmattade för människor (läs: mig), som förlorar energi som ett läckande såll av varje icke-helt-självvalt interaktion med en annan människa. (Alltså: Jag vill gå emot det allmänna opinionen och tycka att det låter skönt att arbeta bakom en datorskärm just för att du slipper träffa människor.)
Även: vilken välanpassad praktik! Det känns mycket tryggt att veta att det finns uppgifter som behöver göras där ute i världen, för vilka man kan ha hjälp av att ha kastat sig över grekiska texter i vilt oförstånd. När/var ska den här filmen visas? Jag har faktiskt också pratat oväntat mycket om filosofi i relation till just asylrätt, och jag håller helt med om det du säger om behovet av filosofi i relation till politiska händelser och beslut. Det är ju de där frågorna när det helt uppenbart inte finns ett facit utan allt måste diskuteras om och om igen, det är ju de där frågorna när det är helt tydligt att man behöver tänka på det där ganska förutsättningslösa, undersökande sättet som oftast kallas för filosofiskt. Men det görs inte, i det flesta fall. För att filosofi är någonting som av det allmänna medvetandet definitivt har placerats in i facket ”studier” och inte facket ”arbete” (eller möjligtvis facket ”livsfrågor som absolut inte kan utövas på arbetstid”). Varför är det så? För spontant håller jag med dig om det här att jag tror att det är intentionen som skiljer arbetet/praktiken och studierna åt, i många fall. Borde det då inte vara tillåtet att föra in ett filosofiskt tänkande i arbetssyfte, med en ”arbetsintention”? Hur skulle det syftet i så fall utformas för att övertyga folk? För jag är ganska övertygad om att det behövs. Attans. Jag har inte alla svaren. Men visst vore det fint om det ”filosofiska tänkandet” var en lika stor del av den vedertagna angreppsformen av den arbetsuppgift som den kritiska analysen? Jag tror att det behövs.
Snabb kommentar re:Molly!
Jag håller verkligen med om din problematisering av det självklart positiva i den sociala delen av arbete, och tänkte bidra med relevanta delar av min låååååånga frågelista som jag stöttat mig på under intervjuer/samtal i mitt projekt:
• Vad händer om en vägrar delta i arbetsrelaterat umgänge – typ after work – på fritiden? Utfrysning?
• Har ni några erfarenheter av teambuilding? Situationer där en förväntas bli ett lag med sina kollegor genom övningar?
• Fikapausen är en situation som ofta kommer upp som en plats där normer och hierarkier återskapas på arbetsplatser, genom saker som sägs och inte sägs – vad som antas vara självklart och allmänt och speciellt, positioneras som exotiskt eller tabubelagt. Har ni erfarenheter av fikapauser eller att förväntas att delta i ”ofarligt och vardagligt socialt umgänge”?
Tack för mig!
Tack för intressanta kommentarer om gränsländerna!
Tänkte som en förberedelse inför mitt nästa inlägg summera och kommentera lite här:
Inläggets uppenbara tema har diskuterats en del, det var intressant att höra era exempel och reflektioner om studier, arbete, praktik. Är glatt överraskad över att detta inlägg följdes av en diskussion om den sociala sidan av arbetsplatsen, vilket också flera har utvecklat i sina inlägg. Det är förstås ett annat ”gränsland” som Isak uttrycker det i sin kommentar: situationer emellan privatliv och arbete. Jag håller förstås med Isak ovan, och bl.a. Andreas i ”Samverka för att påverka” om att olika typer av nätverkande är viktigt för att byta erfarenheter, samarbeta, påverka och även personligt för att få kunskap om, tillgång till nya arenor. Vad gäller min egen situation så är jag förstås ibland på kontoret. Men förutom att det är en social miljö är det också en miljö där det händer saker – möten, telefonsamtal osv. vilket gör det svårare att fokusera på ”långsamma” uppgifter – som textbearbetning. Jag tänker mig också att det finns olika former av nätverkande – alltså olika kontaktytor. Det finns förstås ”mingel” som Sanna och Molly problematiserar, möten som man kan vara bekväm med eller inte, från dag till dag eller beroende på personlighet, som i sig kan forma hierarkier osv. Men det finns också ett mer ”sakinriktat” (mindre privat) nätverkande – där det viktigaste är att samla inspiration och konkretion nog för att ringa någon och ställa en fråga, eller skicka ett mail, fråga om någon vill träffas och diskutera ett samarbete. Tänker mig att en nytta av att gå på praktik är att det ger lite distans till akademiska hierarkier. Det är okej att maila vem som helst. Ibland kommer det ett svar.
Intressant läsning, både inlägg och kommentar!
Jag vill börja med arbetsplatsrelaterade frågor som kommit upp. Jag upplever det sociala på jobbet som väldigt viktigt. Framförallt i form av stöd. På ett jobb ska man prestera och är man ensam i en situation där man känner sig osäker kan tankarna lätt bli destruktiva; jag räcker inte till, jag kan inte detta, detta är för svårt, jag är dålig etc. Men med en kollega att bolla med lyckas man ofta få en annan tanke, någon kan peppa en genom några väl valda ord. Kanske också en sådan liten sak som att någon ser en om man känner sig nere. Jag kan också jämföra med oss på LA. Vi har under åren haft enormt utbyte av varandra i rent studiesociala sammanhang och framförallt när det kommer till reflektioner av vår utbildning. Vi har tillsammans organiserat oss och kunnat formulera våra tankar istället för att sitta var och en för sig med dessa. Givetvis behöver man arbetsro i många yrken, jobba ostört. Men jag tror att tillgången till en arbetsplats är viktig, sen om man är där varje dag eller inte kanske kan variera.
Sen en reflektion kring praktik och teori. Jag tänker mig att all teori är hämtad från praktiken. Man har sett någonting i ”verkligheten” och sedan börjat reflektera kring varför det förhåller sig si eller så. Det har sedan lett till ytterligare reflektioner och sedan har tankarna flyttat in i akademin där man sitter och tänker ännu mer. Sedan kommer andra som också är nyfikna, varpå man förklarar vad man tänker och har kommit fram till, vilket väl får anses vara undervisning. Detta är väl enkelt uttryckt. Men min poäng är nog att teorin inte är något som kom först, som skänkt från ovan. Utan teorin är hämtad från praktiken. Sedan uppstår någon form av återföring där man ska ta de slutsatser man kommit fram till i teorin tillbaka till praktiken. Här uppstår problem eftersom den teorin man återför är mer utarbetat än den man ”tog”. Rimligen borde en del saker kunna appliceras på praktiken medan andra slutsatser är överteoretiserade och kanske svårare att anpassa. Detta blev ju någon form av extremt metaperspektiv, men jag tycker det är intressant. I gränslandet ligger tvärvetenskapen, eftersom när man ”plockar ut” en teori från praktiken är det väl oftast ett snävt ämne. Och medan detta ämne blir ett eget inom akademin, fungerar det i praktiken tillsammans med andra ämnen. Det är ju vi som lite godtyckligt delar upp ämnen i olika teorier, sen när man ska återföra teorierna inser man att de inte alls kunde agera ensamma utan att man måste kombinera ihop en mängd olika saker för att de ska fundera i praktiken. Om man tänker på det så används ofta uttrycken ”i teorin…/i praktiken…”, det tyder väl på insikten av att alla teorier inte riktigt passar i praktiken.