Ordet globalisering har de senaste åren nästan gått om begreppet hållbar utveckling på listan över överanvända ord. Allt ska anpassas och alla ska förberedas för att kunna tackla denna globalisering. Jag motsätter mig inte att det är ett fenomen som finns och även växer. Inte alls. Tvärt om. Jag är uppvuxen i det. Vår generation och dess världstillgång tror jag är en av de stora anledningarna till att globaliseringen gått så snabbt. Men jag tror att vi upplever utvecklingen på olika sätt beroende på när vi vuxit upp.
En av de första gångerna jag kom att tänka på detta var under ett politiskt möte där det diskuterades EU-valstrategier. De äldre pratade om hur man fortfarande var traumatiserade av det påfrestande EU-valet och hur man hade svårt att anpassa sig till bilden av att vara EU-medborgare. Vi unga lyssnade förbryllat. Vi är ju uppvuxna i detta. Vi har lärt oss om EU i skolan, vi har rest och kunnat jobba i EU utan visum och krånglig byråkrati, vi kan studera nästan var vi vill och till och med få pengar för att göra det. Globaliseringen är för oss inte svår att anpassa sig till.
Nu generaliserar jag. Givetvis är det så att alla inte har möjlighet att resa, plugga och jobba utomlands. Men jag tror fler i min ålder har och tar de möjligheterna än tidigare generationer. En sak jag kom att tänka på är att jag läste någon form av restips-lista, skriven av en medelålders man. Han skrev bland annat detta motivationstips för att våga ta sig iväg på den där resan man drömt om; 18-åringar gör det utan problem.
För mig är det tydligt, nu när jag på min arbetsplats med ca 40 personer varav knappt några är från samma land, hur många i min ålder har en avslappnad inställning till globala miljöer. Vi är från Ryssland, Polen, England, Frankrike, Italien, Grekland, Colombia, Nya Zeeland, Ukraina, Rumänien, Nederländerna… Jag kan fortsätta. Poängen är att jag befinner mig i den globala miljö alla pratar om och jag känner mig väl förberedd. Så väl förberedd att det tog mig över en månad att faktiskt börja reflektera över att vi alla är från olika länder med olika kulturer. Det är klart att jag varit medveten om detta hela tiden. Men just insikten om att detta är den globala värld vi förbereds för, dröjde.
Nu när jag tänkt vidare på detta ett tag funderar jag på om det inte är så att globaliseringsdiskussionerna till viss del är en slags terapi för de äldre generationerna som känner sig mer främmande inför detta än vad vi gör. Detta är väl återigen att hårdra det hela och visst är det väl så att vi inte varit så väl anpassade för globala miljöer om vi inte haft den utbildning vi fått. Men jag ser här en potential när det kommer till kompetensen många yngre till viss del fått gratis.
Jag kan likna det vid när jag jobbade på IBM’s IT-support för några år sedan. Trots att jag inte kunde exceptionellt mycket om datorer så kunde jag garanterat mer än en genomsnittlig 60-talist. Vilket gjorde att jag fick jobb, och många med mig. Detta behöver man inte jobba på support för att uppleva, jag tror de flesta av oss många gånger har fått guida våra äldre familjemedlemmar genom nya mejlprogram eller skrivarkrångel. Det är helt enkelt så att utvecklingen gått så snabbt att kunskapsskillnaderna mellan generationerna är stor.
Så tror jag även att det kan vara gällande globala miljöer. Det känns inte orimligt att det inom en snar framtid, i större utsträckning, kommer efterfrågas människor med kompetens inom kultur, språk och argumentationsanalys inom alla möjliga områden på arbetsmarknaden för att hantera just globaliseingsproblem. Företag jobbar över gränserna, affärer görs kors och tvärt över kulturer och politiska frågor kräver mer och mer internationella samarbeten. För att kunna ha bra relationer i detta samarbetande i den globala verkligheten måste det finnas människor med kompetens att lyssna, förstå och resonera fram stabila överenskommelser. Här tror jag att vi globaliserade ungdomar kommer kunna göra stor nytta.
Jag tycker att LA har fångat något viktigt i sin programbeskrivning som säger, något i stil med, att; vi vet inte hur framtidens jobb ser ut, så vi måste se till att utbilda oss för att kunna möta förändring. En av de saker jag upplever är kopplat till denna tanke och till mitt resonemang här, är något vi har som genomgående känsla på LA. Nämligen konceptet ”agree to disagree”. Genom att ha detta som tillvägagångssätt kommer man långt i ett läge där man är olika och har olika uppfattning.
Många av mina vänner här, på praktiken och tyskakurserna, säger samma sak oberoende av vilket land de kommer från. De har fått jobberbjudanden och praktikplatser tack vare sina språkkunskaper och kulturella flexibilitet, jag upplever samma sak. Inte bara LA utan mycket också tack vare att jag pluggat franska och tyska vid sidan av sedan några år. Jag tänkte även återkoppla lite till det jag tog upp i mitt förra inlägg som handlade om definitioner. Så länge man har en tydlig beskrivning av vad man gör samt ett rimligt mål med verksamheten kan människor arbeta fokuserat mot detta. Vid sidan av det bör man eftersträva en stor kulturell respekt där människor kan lita på att omgivningen försöker förstå en, med det sagt inte nödvändigtvis försvara ens ståndpunkt.
Jag tänkte ta upp ett konkret exempel. Det handlar om den rådande situationen mellan Ukraina, Ryssland och EU. Det är nämligen så att jag har en ukrainsk och tre ryska kollegor. Ukrainskan går varje dag efter jobbet till Brandenburger Tor för att demonstrera, hon vill till EU inte till Ryssland. På jobbet sitter hon sida vid sida med en ryska från Kamtjatka som har känslan av att hennes land håller på att förlora en gammal vän (alltså landet Ukraina). Trots detta, och de diskussioner vi har, är de vänner. Min roll i detta består mest i nyfikenhet, vilket också välkomnas. Jag kan å ena sidan förstå min ryska vän å andra sidan min ukrainska. Vi är helt enkelt överens om att man inte behöver tycka samma för att vara vänner. Detta tror jag är väldigt viktigt i den globala miljön eftersom det är snudd på omöjligt att vara överens om allting. Det är heller inte nödvändigt eftersom behovet av att vara överens beror på vad man måste uppnå. Vårt mål med diskussionerna är inte lösa denna konflikt, men vi måste leva med den. Därför är det viktigare att förstå varandra, i alla fall som första steg. Och även om just denna organisation inte har ett tydligt mål med sin verksamhet, så drabbas inte arbetet av de diskussioner vi har kollegor emellan. Tack vare att respekten och viljan att förstå finns där.
Min första reaktion igen var att det är svårt att kommentera ditt inlägg på ett vettigt sätt eftersom jag bara håller med om allt du säger – jag vill mest nicka och säga ja, ja, det här är himla vettigt och bra sagt och tänkt. Men sen kom jag på att jag har en tanke! (Läs den mot bakgrund av att jag nickar och hummar instämmande, samtidigt som jag säger den). Det här du gör när du liknar den yngre generationens teknikvana med globaliseringsvanan, att båda delarna har kommit till oss naturligt för att vi är uppväxta i det: för det första håller jag med fullständigt. För det andra tror jag att de två hör ihop på ett plan utöver liknelsen; för ungdomar som är uppväxta i internetkulturen tror jag att globaliseringsmentaliteten följer självklart efter. Jag tänker så här: (och nu bortser vi från jobbiga-kommentarsfält-kulturen, för den är något helt annat och görs bäst i att förträngas) internet, för de flesta jag känner i ungefär min generation eller yngre, är en naturlig del av vardagen som används, till stor del, för kommunikation. Antingen med människor man redan känner, eller – vilket är min poäng här – med främlingar. En av hörnstenarna i internetkulturen är att människor med samma intresse kan hitta varandra för att tala om detta intresse. (Detta leder självklart också till viljan att förstå. Eftersom alla kommunicerar på engelska, ett språk som inte är modersmål för majoriteten, så bygger möjligheten att ha ett utbyte på att alla parter vill förstå varandra. Utan viljan att förstå blir diskussionen irrelevant. ) Vi är uppväxta med den tanken. När man enbart presenterar sig i text blir inte den mest pressande frågan vilket land man kommer ifrån, utan vilken skiva med det där bandet, vars forum man är inne på, som egentligen är den bästa. Den första bedömningen av en person som görs är inte ”du kommer från x-land och är inte som jag”, utan ”du tycker också att Lupin är den mest underhållande Harry Potter-karaktären”. Man samlas kring intresse, inte nationalitet, och nationaliteter blir då så väldigt mycket mindre relevant – det går att gå flera år utan att bry sig om vilket land någon kommer ifrån så länge den är intressant att prata med. Poängen är dock att nationalitet för eller senare brukar diskuteras vid sidan av, och då blir det mycket svårare att lyssna på en människa som hävdar att ”alla serber är på det här sättet” när jag själv vet att serber också ser på Buffy the Vampire Slayer (eller vad det än må vara) och är överens med mig om att Xander är en idiot i säsong tre – eller för den delen gillar Xander, men också uppskattar Giles torra humor och förkärlek för fula Halloweenkostymer . Jag skulle vilja hävda att det här också är en form av kulturell diplomati, men en som bygger på att man förenas i en insikt om att vi alla kan relatera till samma typ av kultur, må den vara vårt eget lands eller inte, och efter att denna insikt är nådd mycket lättare kan gå vidare till att förstå och acceptera varandras olikheter. En ung människa i ett land med generell tillgång till internet kan vid 20 års ålder ha haft långa diskussioner och möten med folk från tio, tjugo eller trettio olika länder, och då blir det självklart mycket mindre dramatiskt när man stöter på en människa med annan nationalitet i verkligheten.
Möjligen skulle alltså diverse världsledare få ut mer av det kulturella utbytet om man satte dem ner för att diskutera ett gemensamt fritidsintresse. Kanske läser de George R. R. Martin allihop?
Precis som Molly tycker jag att du skriver mycket klokt. Jag vill dock bidra med en liten mothistoria om hur lättheten att umgås med folk från världens alla hörn kan maskera de stora kulturella skillnader som ändå finns. (Inte så att jag tror att du inte är medveten om detta, men ändå.)
Jag är medlem på ett forum på internet där de det finns medlemmar från massa olika länder. Forumet har ett specifikt fokus, men eftersom det är ganska litet och folk lär känna varandra rätt väl så pratas det om allt möjligt där. För några år sen fick forumet dessutom en chatt, och en gång för några färre, men ändå rätt många, år sen vågade jag mig in dit. Samtalet flöt på bra, tills vi råkade glida in på ämnet barnuppfostran – och mer specifikt på barnaga.
De flesta chattdeltagarna var från USA, men det fanns även australiensare och européer där. Jag häpnade över hur lättvindigt folk pratade om att slå barn – ”Men de är ju jobbiga och skriker ju hela tiden, hur ska man annars få tyst på dem?”, ”Hur ska de annars få respekt för sina föräldrar?”, ”Man måste lära sig att ens handlingar får konsekvenser.”, ”Om jag bodde i Sverige skulle jag inte bry mig om lagen – klart jag ska ha rätt att slå mina egna barn.”. Den enda personen som försiktigt tog ställning för min sida var australiensaren. Den berättade om hur den blivit slagen av sina föräldrar som barn, och hur det bidragit till ångest och depressioner senare i livet, samt rädsla för sin pappa.
Detta var människor jag betraktade som vänner, som folk som var ungefär som jag. Jag har sen dess aldrig kunnat se dem på samma sätt igen. Egentligen VISSTE jag ju att det fanns kulturella skillnader, och att barnaga är tillåtet i de här länderna. Men jag kände de här människorna, och det KÄNDES som att vi var samma. I den här situationen ledde det mest till disillsionering och sårade känslor, men i andra situationer tänker jag att det kan göra större skada.
Och nu över till något helt annat (två kommentarer till priset av en!):
När jag har tänkt på lite radikalare varianter av möjliga alternativ till dagens (arbets)samhälle har just internet som globaliserande faktor fogurerat en hel del. Jag tror att världen i mångt och mycket skulle må bättre av mindre samhällen än de i många fall gigantiska länder vi har idag. Visste ni att Island nyss hade sin första dödskjutning där den som höll i vapnet var polis? Hela landet gick i chock, och poliserna bad personligen om ursäkt till den dödes familj. Jag har personligen svårt att inte till stor del koppla detta till Islands relativa litenhet.
Samtidigt tror jag att mindre samhällen skulle leda till mycket ångest för den som känner att den befinner sig på fel plats. Här kommer internet in. Om vi kunde skapa en värld av små länder men med mycket kontakt länderna emellan så skulle folk kunna lära känna andra i andra delar av världen – och om de känner att de vill flytta så kan de redan känna folk där.
Tack för era kommentarer, de berikade mina tankar kring detta och jag hoppas vi fortsätter med diskussionerna i vår!
Gällande det Sanna skriver om aga är det ju givetvis nedslående när man inser att ens kompisar, eller hur man nu ska benämna sina internetkontakter, har värderingar man inte kan dela. Jag tänker mig att man får bli mer tillåtande, eller bättre på att blunda, i de globala miljöerna eftersom det helt plötsligt finns massa fler olikheter än vad man är van vid. I alla fall i Sverige är det så att vi för det mesta är rätt lika, grundläggande värderingar varierar inte så mycket, trots att det givetvis finns massa undantag.
Men om man har en avgränsad sak att prata om, som t ex Harry Potter-karaktärerna, är dessa olikheter inte så relevanta. Eftersom din syn på barnaga inte spelar så stor roll när det kommer till trollkarlar. Det känns dock som att vi fortfarande är i skapandet av internetkulturer och beteenden och att denna diskussion behövs eftersom det finns så mycket tankar och känslor kring detta.
Det har redan skrivits mycket tänkvärt och klokt om globalisering ur ett socialt/kommunikativt perspektiv. Jag håller helt med om att internet och all möjlighet för interkulturell kommunikation som dess frammarsch har inneburit har gjort en hel del för vår förmåga att föra oss och förhålla oss till främmande människor. Samtidigt får man inte glömma att internet på samma sätt som de ger möjlighet för initierade samtal om Harry Potter mm också ger ett forum och bas för de med en mer främlingsfientlig och kulturkonservativa dragningar.
Internet (med dess kommunikativa globalisering) kan således ses som ett tveeggat vapen mot oförstånd – å ena sidan möjlighet för ökad förståelse och samhörighet mellan kulturer men å andra sidan en minst lika stor möjlighet för helt motsatta agendor. Internet och dess oändliga material kan således sägas kräva en väldig massa av oss användare i värderingen av vad som skrivs. Det kritiska tänkandet blir möjligen mer aktuellt än det kanske någonsin varit då man numera utan större bekymmer kan finna stöd för i princip vad som helst beroende på var och vilka källor man sätter sin tilltro till.
Det finns självfallet en hel del dispyter och åsiktsskillnader där det är fullt rimligt att ”agree to disagree” men jag tror knappast att jag är ensam om att anse att det finns andra frågor – frågor där vissa förhållningssätt leder till skada för individer – där åsiktsskillnader inte alls är lika acceptabelt, i synnerhet inte när det inte bara är en hemlig åsikt utan dessutom påverkar handlingar som drabbar andra.
Hur stävjar man detta? Ett populärt svar är bildning. Vilken bildning är sannolikt mest lämpad för det jobbet? You know it! 😉