Jag praktiserar på Sveriges ambassad i Washington på enheten för offentlig diplomati, press och kultur. Jag börjar med det stora avslöjandet; jag använder egentligen inga liberal arts-färdigheter i mitt dagliga arbete. Jag återkommer till detta.
Först kort om ambassadens verksamhet. En ambassads existensberättigande är dess konsulära arbete. Men under de senaste årtiondet har det konsulära blivit lite mer av en plikt och det egentliga fokuset har flyttats över till det topprioriterade Främjandet. Ambassadens främsta uppgift är numera att främja Sverige och Sverigebilden. Det finns visserligen en tredje viktig uppgift som består i att rapportera hem om politiska händelser i värdlandet som kan tänkas ha konsekvenser för Sverige på ett eller annat sätt. Detta börjar dock bli lite komplicerat eftersom information numera sprids så fort. Man kan i princip läsa om ”hemliga” möten i kongressen på dn.se samtidigt som de pågår, något som ju inte hade varit möjligt för bara 15 år sen. Främjandet är alltså numera prioriterat och går i korthet ut på att genom så kallad offentlig diplomati stärka Sverigebilden i landet, verka för bilateralt handels-, kultur- och turismutbyte samt öka intresset för Sverige som studiedestination. Avdelningen jag praktiserar på har alltså (enligt mig) den viktigaste rollen i ambassadens främjandearbete.
Nu till anledningarna varför jag inte använder mina liberal arts-färdigheter på dagarna:
1. Praktikanterna på ambassaden, oavsett enhet, har till främsta uppgift att avlasta sin avdelning med enklare uppgifter. Det är förstås diplomaterna som ägnar sig åt analys, långsiktigt bilateralt relationsbyggande och implementerande av svensk policy, inte praktikanterna. Jag deltar till exempel inte nämnvärt i avdelningens långsiktiga arbete med bilateralt kulturutbyte med USA vilket ju är ganska naturligt. Det vi praktikanter får ut av den här tiden är våra egna helhetsupplevelser. Allt vi ser och hör och alla människor vi får möjlighet att träffa. Man lär sig så klart massvis av formalia och andra småsaker som hör till UD som organisation och diplomatvärlden i allmänhet men praktikantens arbete i sig är enligt mig inte särskilt förankrat i våra akademiska färdigheter.
2. Bortsett från kulturrådet och press- och kommunikationsrådet (som är diplomater) arbetar min avdelningen väldigt praktiskt med den kulturfrämjande verksamheten. Vi ordnar konserter, utställningar, seminarier, filmvisningar, författarkvällar, workshops, öppet hus med mera. För alla praktikanter är det obligatoriskt att hjälpa till på dessa evenemang genom att välkomna gäster i dörren, ställa fram stolar, svara på frågor och så vidare. Som praktikant på min enhet hjälper jag till extra mycket med sådana saker eftersom det oftast är vår avdelning som arrangerar. Som ni kanske förstår behöver man knappast vara doktor i filosofi för den sortens uppgifter, gammal hederlig charm räcker längre.
3. Det brukar åläggas praktikanten på min avdelning att dokumentera evenemang och viktiga besök. Eftersom jag i mitt tidigare liv arbetat med foto och film blev avdelningen stormförtjust över att jag var lite proffsigare på detta än de flesta och vill därför att jag lägger ner ganska stor del av min tid på att ta foton och göra filmklipp till youtubekanalen. I det dagliga arbetet med detta (ca 50% av min tid) gör liberal arts varken till eller från.
Men! Jag är efter fyra månader här övertygad om att liberal arts är en mycket bra, för att inte säga perfekt, grundutbildning om man så småningom vill arbeta inom UD. Anledningarna till detta tänkte jag skriva om i mitt nästa inlägg.
Om ni vill få en inblick i min och ambassadens höst är det bara att gå in på www.youtube.com/EmbassyofSweden, www.flickr.com/embassyofswedenwashingtondc/ och www.facebook.com/swedeninusa.
Hej så länge!
Isak
Hej Isak!
Intressant att höra om vad ambassaden gör. Detta är ju starkt kopplat till det jag gör här i Berlin. Alla de ambassadörer och ministrar jag träffat pratar om hur tydligt skiftet från den ”gamla” diplomatin till det nya kulturella utbytet är. Ingen är så pigg som ambassaderna här i Berlin att delta i olika evenemang vi anordnar, det kan vara allt från dansföreställningar till hedrande och uppmärksammande av det som nyligen hände i Filippinerna (med stormen).
Jag tänker mig att även om du inte praktiserar LA-kunskaper dagligen så hjälper de till. Framförallt för att se poängen med främjandet. Det finns många som tycker att detta är dravel och att man måste ägna sig åt mer konkreta samarbeten, ekonomi, infrastruktur etc. Det är ju också viktigt så klart, men jag tror att vi genom LA kan se poängen med kulturella utbyten på ett annat sätt.
Vad tror du om det?
Jag ägnar mig inte heller åt speciellt mycket banbrytande tankar i mitt jobb, men reflektionerna om varför ämnet finns och behövs tycker jag blir bättre och mer konkreta när jag kan luta mig mot kunskaper från LA. Som till exempel bildningstemat vi diskuterat så mycket.
Vilken strålande praktik! Jag ser också mycket fram emot vidare tankar kring vad du tror om utbildningen i relation till att arbeta på UD, specifikt med diplomati och liknande. Har själv tänkt att det verkar vara något som skulle passa mycket av det vi pratar om.
Vidare håller jag med Karin om att LA antagligen hjälper en att se nyttan av det ni håller på med – och också att det är möjligt att du delvis fick praktiken för att ambassaden tycker att just en Liberal Arts-elev verkar passa för den? Vilket ju i sin tur är en trevlig tanke, för det betyder förmodligen att det verkar även utifrån som att en människa med LA-liknande kompetenser skulle passa in på en ambassad, samt att Sverige som nation i sin strävan att främja och representera Sverige tycker att sådana här kunskaper har en framträdande och naturlig plats. Typiskt bra grej, tänker jag, om man hoppas att humanistiska kompetenser ska få en mer framträdande roll i alla möjliga sammanhang. Också för att yrken, och därmed även de kompetenser som krävs för att kunna utföra dessa yrken, tenderar att värderas efter hur välbetalt yrket är. Just ambassadör och diplomat är som jag uppfattat det ganska högavlönade, vilket man kan hoppas leder till att våra humanistiska kompetenser på sikt kommer att värderas högre, och humaniora i sin tur inte bli underprioriterat på universiteten. (Även om just jag inte tycker att anledningen till att humaniora är bra är att man kan få ett välbetalt jobb på det, men det är ju en annan historia.)
Heja, alltså! Ska undersöka nämnda bilder och filmklipp.
När jag läser det här blir jag jättenyfiken på vad du själv tänker och tycker om din praktik, Isak. Du presenterar i början massa fakta, vilket är intressant, men inte så mycket egna tankar och känslor. Du skriver om ”Allt vi ser och hör och alla människor vi får möjlighet att träffa.” vilket får mig att gissa att du trivs, men går inte närmare in på det. Nåväl, jag får kanske ge mig till tåls till nästa inlägg.
Efter mitt arbete med arbetskritik (hehe lika roligt varje gång) så kan jag inte låta bli att ifrågasätta hur ”naturligt” det är att praktikanter inte ”ägnar sig åt analys, långsiktigt bilateralt relationsbyggande och implementerande av svensk policy”. Visst, långsiktigheten blir svår när praktikanten inte är där så länge, men annars har jag tänkt mycket på hur vi bygger hierarkier i och omkring arbete, och hur det inte alltid är bra, och om det i så fall kan motverkas. Samtidigt förstår jag ju att det finns massa jobb som behöver göras som görs av praktikanter… Nåja, jag vet inte.
Jag tycker det är roligt hur folk tar upp diplomati som något som passar med Lib Arts-kompetenser – det står väl till och med i programmets reklamblad? Jag kan nämligen personligen verkligen inte överhuvudtaget alls tänka mig att jobba med diplomati. Du skriver till exempel ”Som ni kanske förstår behöver man knappast vara doktor i filosofi för den sortens uppgifter, gammal hederlig charm räcker längre.”, och jag tänker att det är större chans att jag blir doktor i filosofi än att jag lyckas lägga mig till med gammal hederlig charm 😛
Jag är därför precis som Molly väldigt nyfiken på nästa inlägg om hur Lib Arts är perfekt för UD.
(Efter att ha läst det här inlägget: http://blogg.ud.se/blog/2013/03/28/nar-forstaelsen-blir-asymptotiskt-sig-narmande-noll/ kan jag inte låta bli att roa mig lite åt ditt användande av ordet “bilateralt”, även om du använder det på ett mycket mer relevant sätt än i exemplet i inlägget.)
Jag har bara en liten tanke kring detta om att LA lämpar sig bra för diplomatin. Jag tänker att diplomatiska samtal sällan rör microekonomi, detaljer i handelsavtal eller liknande. För dessa delar finns det politiskt sakkunniga och experter, det är trots allt alltid dessa som kan saker och har inflytande. Det diplomatiska samtalet handlar om att dessa experter kan göra sitt jobb, man måste knyta kontakter och etablera relationer som är beständiga. Detta tror jag görs bäst genom samtal kring det som enar, till exempel litteraturhistoria, vetenskap, religion osv osv. Detta ges vi en rätt bred bas i inom LA, eller i alla fall medel att ta oss an uppgiften att läsa och lära själva inom de områden som passar. När man sedan i ett samtal med någon från en annan kultur eller land börjar prata har man mer att komma med, mer saker att diskutera gemensamt.
Samma sak inom näringslivet där tyska affärsmänniskor (oklart vilka och min källa tycks ha försvunnit, men exemplet är i alla fall talande) påpekat att svenska affärsmänniskor bara pratar om golf och vädret, de kan ingenting om litteratur eller konst till exempel. Här finns ett problem eftersom de affärsrelationerna inte känns lika stabila och allt man, förutom affärerna, har att prata om är golf. Detta är ju ett mycket tydligt exempel på varför LA behövs inom många områden. Och jag upplever att fler och fler märker detta nu.
Det här med främjande. Alltså jag är ganska avigt inställd till det. Visst är det trevligt att se en mängd kulturella yttringar som skiljer sig från de man är van vid, stifta bekantskap med nya och annorlunda tänkare, författare osv. men, och rätta mig gärna om jag har fel, jag får intrycket av att det hela är en enda reklamkampanj för Sverige. Jag antar att det är fler än jag som tycker att exempelvis kommuners slogans (som kommit de senaste årtiondena) som tävlar i sofisterier, den ena mer förljugen och löjlig än den andra, är skrattretande? Detta är samma sak fast på ett globalt plan.
Varför ska detta vara så högt prioriterat? Jag vet, marknaden och tillväxthetsen osv. men visst sjutton borde det vara betydligt viktigare att ha folk i den positionen som kan peka ut det allmänmänskliga – peka på likheter mellan folk och rikta in sig på förståelse. Bygga syskonskap mellan folk. Liberal Arts-kompetenser borde vara väldigt eftertraktade på denna arena.
Det är inte bara trevligare att prata med någon med en bredare repertoar än golf och väder utan kan säkert bidra till en mer seriös och förtroendeingivande relation. En relation som i den bästa av världar är byggd på en stadigare grund än att vara den som genererar mest pengar.
Andreas, du får intrycket av att främjandet bara är en reklamkampanj för Sverige, självklart är det så. Är det automatiskt dåligt? Nej. Det är förstås innehållet som avgör. Är UDs främjandeplan bättre än kommunernas slogans? Ja. Främjandet syftar trots allt i förlängningen till att just bygga syskonskap genom kulturmöten och minska avstånden mellan länder.
Jag kan också försäkra dig om att våra kulturråd (de jag träffade) är spränglärda i paritet med valfri svenska akademiledamot och så långt från golfande ekonomer man kan komma. Detta gäller även för övriga diplomater. De som möjligtvis passar in på den beskrivningen är vapenförsäljarna men de är ett kapitel för sig.