Ett tema som diskuterats en del här på bloggen är hur humanistisk utbildning kan ge verktyg för att analysera och genomskåda ideologi. I Mollys senaste inlägg ”Vidare tänkande på indiska byar och liknande frågor” skriver hon om hur samhällsbygget Sverige är lika genomsyrat av ideologi som Aurorville. Att vi som medborgare är en oupplöslig del av detta system, och att vi därför är i behov av ”förmåga att förhålla [oss] till samhället på ett både problematiserande och öppensinnat sätt”. Att utbildning både kan ge analysverktyg, och en rad exempel på tankemässiga omvälvningar som ger en viss vana, eller beredskap att ifrågasätta sunt förnuft. Förutom de exempel som Molly ger tänker jag också på hur viktigt det har varit att diskutera olika språk och ordens betydelsemässiga förvandlingar genom historien. Det har gett mersmak på den intellektuella kick det är att få ett tidigare, kanske helt oreflekterat, antagande kullkastat.
Min praktik i kulturvärlden, och tillhörande projekt om kulturpoltik (kort beskrivning finns i ”Tankar om praktik”) har inneburit ett sådant kullkastande. Det har nämligen visat sig att teatergrupper, orkestrar, digitaliseringsprojekt inte bara ”finns där”. Förhållandet emellan de offentligt förvaltade institutionerna och de sk. fria grupperna är inte skrivet i sten. Pengarnas flöden kontrolleras av bland annat kulturrådet och regionens och kommunens kulturnämnd. Jag börjar notera symbolerna längst ned på konsertarrangörernas affischer. – Jaha de har stöd av VGR.
Ibland sägs det att ett problem med kulturpolitiken är att den saknar alternativ, präglas av konsensus. Det beror säkert inte bara på att ”alla vill samma sak” (tex. öka tillgängligheten, skapa möten emellan människor) utan också på att ”kulturprodukten” i all sin suggestivitet döljer sina produktionsförhållanden och därmed alternativen. Det skulle kunna finnas noll offentligt ägda teatrar, eller som i Belgrad där en vän rapporterade ifrån: tjugotals. Jag hoppas att kunna formulera detta bättre efter den fas av skrivande som kommer att avsluta projektet under praktikens sista veckor.
Jag vill också säga något om kulturens filosofiska och politiska dimension utifrån Clandestino Festival 7/12. Men först något om själva arrangemanget, det största vi genomfört under min praktiktid. Fyra band spelade på Kulturhuset Oceanen, en lokal som är fantastisk om än en smula svårroddad för ett stort antal artister och gäster. Vi gjorde om vårt kontor till matsal, en danssal blev en loge. Processen att planera en sådan festival är lång: En vision. Ansökningar till Göteborg Stad, VGR mm. Budgetarbeta. Idéer om programmet, söka efter passande artister. Kontakta, förhandla, boka. Boka en lokal, boka tåg, flyg, hotellrum. Marknadsföra, sälja biljetter, informera media, ordna radiointervjuer med artisterna. Ljud, ljus, tekniker. Ordna loger, köpa jordnötter, vattenflaskor till scenen. Ringa volontärer, ha möte med volontärer, göra scheman, spelschema, städschema. Med mera.
En stor del av arbetet handlar alltså om logistik och planering. Samt att försöka passa in verkligheten i denna plan, och göra ändringar i planen när det inte går. Det är en typ av arbete som kräver stora mängder kommunikation, både med utomstående aktörer och inom arrangörsgruppen, om vem som gör vad och pratar med vem. Ibland är detta ett frustrerande inslag av planeringen – varför lägga tid på att förhandla om arbetsfördelningen? – men jag tror att det är svårt att komma ifrån i en så liten organisation. För varje sak som görs måste det också avsättas tid för att tänka på vad som görs, hur det görs, och gärna också varför det görs.
Vad gäller frågan Varför, så angränsar festivalens tanke till en del av det som skrivits här på bloggen om kulturell diplomati, det globala, förståelse emellan kulturer. På den senaste upplagan spelade musiker från Göteborg, Finland, Etiopien, USA och Nya Zeeland. Ett begrepp som man måste förhålla sig till är ”världsmusik”. Det är en vanlig benämning på i princip all musik som härrör från utanför Europa och USA. Traditionell musik. Folkmusik. Musik från olika kulturer. Jag har inte själv tänkt detta begrepp fullt ut, men ett par kritiska punkter är att denna ”genre” stämplar vissa grupper som mer ”traditionella” än andra, nedvärderar den artistiska och konstnärliga aspekten av viss musik och överhuvudtaget upprätthåller en skillnad emellan ”vår” musik och de andras ”världsmusik”. Ett syfte med festivalerna är att skapa musikaliska möten som ökar förståelse och kunskap, minskar rasism, skillnadstänkande, visar på andra aspekter av kulturer än de som framkommer i kris-inriktad nyhetsrapportering. Som synes krävs det en del filosofiskt förarbete för att kunna göra detta på ett bra sätt. Det kan vara sådant som att presentera artister som de musikskapare de är, bjuda in musiker som redan är kommunikativa – som mixar stilar, rör sig globalt. Tänkande krävs för att kunna göra kulturen till en effektiv samhällsförändrande kraft. LA skapar förutsättningar för sådant grundläggande, självständigt tänkande. Den kritiska verksamheten på universitetet och i det fria kulturlivet handlar både om att se ideologi, och att hitta kanaler för att förändra exempelvis hur vi tänker andra om människor och samhällen.
Jag avslutar med en bild från kvällen: fantastiska Hailu Mergia som spelade jazz på keyboard och dragspel. Ja den är tagen med min telefon och ja den är tagen på ett röjigt publikgolv, håll till godo!
//chr
Åh, det här du säger om faran med att säga saker så som ”traditionell musik” och ”världsmusik” och hur det befäster redan rådande normer mer än att bryta dem. Jag har också sett på senare tid att ordet ”etnisk” plötsligt kommit att betyda något liknande. ”Etnisk musik”, kan det till exempel stå, eller ”etniska klädesplagg”.
Att det spelar roll inte bara vad vi gör, utan även hur vi pratar om det vi gör. Jag kan inte annat än hålla med Wittgenstein om att orden betyder det vi använder dem som att de betyder. Om tillräckligt många människor använder etnisk musik som att det betyder ”exotisk” och ”Traditionellt icke-västlig”, så kommer det börja betyda det. Och vad ger det för följder? ”Etnisk”, alltså ”med en etnicitet”; till skillnad från vår musik då, utan en etnicitet? Är inte det att befästa i språket att alla som inte kommer från väst, västeuropa eller vilken del detta ord nu aldrig används för att beskriva har en etnicitet, och vi som kommer härifrån inte har det? Att skilja av saker från normen genom att ge dem ett särskilt till-ord, ett ord man lägger till det ord som används för att beskriva det ”vanliga”. Damidrott. Etnisk musik. Handikapptoalett. Vegetarisk mat. Gay marriage. Plussizekläder. Jag är norm och nu är annorlunda, tjoho. Det spelar roll hur vi pratar om saker, för orden vi använder blir en verklighetens sanning.
Jag är helt med på det här du säger om tankeverksamhet som förutsättning för kulturen som påverkande kraft. Det talades mycket om det i våras, vill jag minnas, under taglinen rödvinshögern och rödvinsvänster, som då skulle representera olika politiska tankar bakom kultur. Ska se om jag kan rota fram dessa artiklar igen. (Ett av argumenten var att all kultur med en tanke bakom på en gång förvandlas till vänsterpropaganda, och att kultur som försöker vara politisk har mindervärdeskomplex och försöker vara något den inte är, något som jag fann vara mycket underligt tänkt.)
God jul i efterskott! Glögg och paket tillönskas dig.
Tänker på ett roligt motfenomen till dessa ordbildningar du beskriver, som jag hört användas en del: att tala om ko-mjölk, ko-kött tex. För att motverka en icke-vegetarisk norm… vägra förstå att den som säger mjölk menar komjölk och inte sojamjölk. Tycker att det är ett intressant grepp.
Tror inte att jag hängde med i rödvins-debatten, om du återfinner den tittar jag gärna, och annars återkommer den säkert om inte alltför länge, som sådana debatter tenderar att göra!
Det påminner mycket om kulturell diplomati, det är kulturell diplomati det du beskriver. Jag delar din problembild med att man ska sätta namn på saker. Också att man på något sätt sätter en stämpel på musiker de själva kanske inte bett om. Egentligen hade de kanske benämnt sin musik som jazz, men eftersom den påminner om traditionell musik från det land de kommer från så gör man om benämningen.
Vi måste hela tiden kategorisera saker. Vi måste veta vad vi har att förhålla oss till, sånt vi läst i och med Aristoteles men även andra kurser som typ Helges kurs. Men det blir ju så godtyckligt ibland, som de exemplen Molly tar upp också. När något sen väl fått fäste är det så svårt att ändra.
Kom att tänka på en sak min bror berättade om någon teori han läste i konstvetenskap. Det handlade om hur en androgyn person blev bemött av folk. Väldigt ofta ställdes frågor och gjordes små försök att ta reda på personens kön, för att innan de visste så visste de inte hur de skulle förhålla sig eller bemöta människan. Återigen måste saker och personer kategoriseras och placeras där de hör hemma…
Det här med att bryta mot normer och hur viktigt det verkar vara för oss att kunna kategorisera vår omgivning är intressant. Jag försöker själv att använda mig av de motfenomen som Christa nämner i sin kommentar till Molly och tror att det kan vara ett både roligt och ögonöppnande sätt att synliggöra de underliggande normerna som ligger bakom dessa till-ord. Detta blir såklart extra viktigt när det tillagda ordet innebär någon form av devalvering av huvudordet. I en hel del fall finns det ju dock till-ord som snarare höjer värdet och då är frågan om det finns någon liknande snygg manöver för att synliggöra detta?
I min kommentar till Andreas inlägg ”Samverka för att påverka” spekulerade jag villt om mekanismer som håller vissa ämnen utanför det offentliga samtalet (där exemplifierat bara av ondskefulla makthavare, vilket var en, ehum, något förenklad bild, menmen). Det här med vad det pratas om och inte anknyter till det Christa i det här inlägget skriver om en insikt om hur stort sambandet mellan kultur och politik ändå är, relativt en tidigare mer oreflekterad bild, vilket lett till mer uppmärksamhet på den information som finns öppet. Tack, för den insikten, förresten, jag ska försöka själv bli mer uppmärksam på sådant här i fortsättningen!
Men det gör inte så stor skillnad att det står VGR i ett hörn om ingen tittar där och reflekterar över detta. Och vad är det som har lett till att det är så? Varför finns bilden av att kulturen bara ”finns där”? Varför har vi den bilden av kulturpolitik som Christa beskriver? Christa skriver att ”’kulturprodukten’ i all sin suggestivitet döljer sina produktionsförhållanden och därmed alternativen”. Men det även om detta är fallet så går det ju att prata om saken ändå – det är ju precis vad Christa gör i sitt inlägg. Varför görs inte det mer, eller om det görs, varför syns det inte mer?
I vems intresse ligger det att folk inte vet, eller i alla fall inte medvetet tänker på, att kultur måste finansieras, och att många ”kulturyttringar” idag är finansierade av ”offentliga medel”? Tja, jag föreställer mig att det till exempel tjänar den som vill skära ner på den delen av de offentliga medlen som går till kultur, för då är det inte tydligt vad resultatet av detta kommer bli. Men det tjänar också den som vill att det ska framstå som att de som får göra sin konstnärliga röst hörd är de som är mest efterfrågade, och att ”staten” inte har något alls med saken att göra.
För övrigt tyckte jag att dina tankar om att ”försöka passa in verkligheten i denna plan, och göra ändringar i planen när det inte går” var intressanta och roliga att läsa!