I arbetet med att lyfta djurens intressen i samhället är naturligtvis argument viktiga. Sannolikt är det dock inte argumenten som är det allra viktigaste för att nå framgång utan hur väl man spinner sina nät och samarbetar med olika aktörer för att tillsammans nå ett uppsatt mål.
För att överhuvudtaget nå ut med argument för sin sak krävs att de når mottagare. Till skillnad från Auroville så finns det, precis som Molly nämnde i sitt inlägg häromdagen, i Västvärldens representativa demokratier mottagare som är viktigare än andra. Även om det är viktigt att nå ut till folket och man absolut bör lägga en hel del kraft på att få med så många som möjligt på sitt tåg när man vill åstadkomma en förändring så är det ändå så att det fabriksarbetaren Sven Svenssons medhåll, om än inte obetydligt, är betydligt mindre betydelsefullt än om man får bundsförvanter i beslutsposition eller potentiella framtida beslutsfattare.
En del kraft läggs således på att föra dialog med politiker hos samtliga partier som visat intresse för frågor som avsett att förbättra djurens ställning i vårt samhälle. Jag har under hösten träffat några riksdagspolitiker för samtal om pälsfrågan och om de möjligheter och hinder som finns för att få bort den moraliska skamfläck som pälsindustrin utgör från vårt land (tyvärr kan inte de politikerna verka mycket vidare än så). Det har varit intressanta och konstruktiva möten som jag, naturligt nog, inte kan dela med mig speciellt mycket av här.
Omfattande nätverkande och erfarenhetsutbyte sker således på den nationella scenen. Djurförtrycket är dock inte, som alla vet, en blott svensk företeelse utan det sker liknande kamper i många andra länder. I flera länder har man kommit betydligt längre än i Sverige och självklart finns det en mängd lärdomar, både bra och dåliga, att dra av kampen för djuren i andra länder. Det finns nätverk av olika slag där man träffas och/eller kommunicerar precis sådana erfarenheter och detta är också en mycket intressant del av min praktik. Jag har sneglat en hel del på kampen och lagar i andra länder och dessutom pratat med utländska organisationer som kämpar mot pälsfarmning. I detta arbete är det naturligtvis en stor fördel att man har en vana av att arbeta med andra språk.
Att vara van att läsa framförallt engelska texter är såklart ingen nackdel hör och något som vi ju gjort mycket på universitetet. Men även i kontakten med andra är det, vill jag påstå, fördelaktigt att ha en vana av att diskutera och analysera material och olika frågor. Tiden för möten och samtal med viktiga kontakter är sällan överdrivet riklig och då gäller det att man fokuserar på det viktigaste och att man är vaken nog att kunna anpassa sig till den riktning som samtal och diskussioner tar för att kunna få ut så mycket som möjligt av tiden (samtidigt som man inte tar över för mycket när man är flera). Här vill jag mena att de så kallade generiska kunskaperna som vi tränar upp genom studier, grupparbeten och seminarier gör en väl rustad att kunna tackla detta på ett bra sätt.
Det är sant att mycket av energi måste riktas mot att påverka människor i beslutsposition. Det måste vara givande att få en chans att öva upp just de mer mellanmänskliga förmågorna genom att prata med folk i så olika situationer: det här att inse vilken typ av argument som skulle bita bäst på olika typer av personer, och att det inte spelar roll enbart vad man säger utan även hur det framförs. Känslan för hur det är bäst att prata med olika personer kan nästan inte tränas utan att just tvingas in i så skilda sammanhang, men jag håller med om att seminariediskussioner och dylikt antagligen ändå lägger en bra grund för liknande förmåga.
För att arbeta mot ett mål för att lösa något som man upplever som ett problem är det naturligtvis också en fördel att kunna se vilka mindre delar som bygger upp problemet och ta tag i varje bit för sig, något som jag tänker är en förmåga som liknar det vi håller på med i många av våra filosofiska debatter på Liberal Arts; i samma anda också att förstå vad som är symtom och vad som är orsaker tänker jag också måste vara givande just inom politiskt arbete. Både orsak och symtom måste behandlas för långtgående förändring, men att veta vad man ska angripa först måste göra arbetet lättare att närma sig, misstänker jag.
Jag tänker på detta du skriver;
”Även om det är viktigt att nå ut till folket och man absolut bör lägga en hel del kraft på att få med så många som möjligt på sitt tåg när man vill åstadkomma en förändring så är det ändå så att det fabriksarbetaren Sven Svenssons medhåll, om än inte obetydligt, är betydligt mindre betydelsefullt än om man får bundsförvanter i beslutsposition eller potentiella framtida beslutsfattare.”
Givetvis är det så att beslutsfattarna i slutändan är de som driver igenom förändringarna och att argumenten rimligen borde stå i fokus. Även om Sven Svensson bara är en person så tänker jag på HUR man får beslutsfattarnas uppmärksamhet. Dels handlar det om bra resonemang och argument, men samtidigt vinner man ju ofta mark genom att visa på att det man vill förändra är något som är viktigt för många medborgare. Där är Sven och hans kompanjoner väldigt viktiga. Det är du förmodligen väl medveten om, men jag tror att politiken ofta hamnar för långt ifrån medborgarna när man tänker att det ändå bara är beslutsfattarna som bestämmer. Det är ju trots allt det medborgerliga engagemanget som slutligen förändrar. Och även om det finns beslutsfattare idag så är ju det finurliga med demokratin att de är utbytbara. Driver man tillräckligt bra opinion med sina argument, återigen är de ju väldigt viktiga, så kan man förhoppningsvis i längden se till att de beslutsfattare man har representerar och vill förändra just de frågor som driver en. Som i djurrättsfrågor till exempel, feminismen och miljön är andra exempel på hur god opinionsbildning gett resultat i och med att deras representanter nu sitter i de beslutande organen. Men som du skriver också så handlar ju det som ”potentiella framtida beslutsfattare”.
Just pälsfrågan är lite extra delikat i det här med att välja vem man ska lägga krutet på att övertyga. Enligt opinionsundersökningar från Ipsos/Synovate som gjorts tre år i rad så vill ca 70% av befolkningen förbjuda pälsfarmning. Detta är en klar majoritet och det är dessutom så att en majoritet, enligt dessa undersökningar, är för ett förbud hos samtliga partiers väljare.
Folket är alltså redan med på noterna. Politikerna ska alltså bara fås till att genomföra folkets vilja. Problemet är såklart att detta totalt onödiga inspärrande och dödande av en miljon individer om året har lägre betydelse än vad skattekronor och jobbpolitik har när folk går till urnan.
Viktigt då att man både lobbar på och stöttar politiker samt försöker lyfta upp frågan inför valen. Här kommer såklart Sven Svensson in som både väljare och potentiell makthavare, han är såklart inte oviktig men en politiker på rätt ställe är en viktigare bundsförvant när stödet för frågan redan är stort.
Om det stämmer att 70% är för att förbjuda pälsfarmning, varför har det inte hänt? Antagligen för att det inte pratas så mycket om saken, så folk ”påmins” inte om vad de tycker och att det behöver kämpas för. Varför pratas det inte så mycket om saken? Ja, du… antagligen för att folk med makt som vill ha kvar pälsfarmerna VET att om det kom upp på agendan skulle farmerna bli förbjudna. Därför ser de till att fokus i ”det offentliga samtalet” läggs på annat. Som Andreas skriver i sin kommentar: ”Problemet är såklart att detta totalt onödiga inspärrande och dödande av en miljon individer om året har lägre betydelse än vad skattekronor och jobbpolitik har när folk går till urnan.”
Är lösningen att i det (relativt) tysta ”påminna” specifika politiker om vad majoriteten (och de själva) tycker, och att det är viktigt? Tja, det är förmodligen lättare än att få frågan allmänt lyft (vilket jag räknar med att det också görs försök för), och får en politiker med sig är chansen också större att frågan blir lyft in i det offentliga samtalet.
Men ponera att det inte alls blir resultatet, utan istället så drivs förbudet igenom i riksdagen utan att det först lyfts hos allmänheten? Det blir visserligen ett beslut som majoriteten av folket skulle ställa sig bakom, men det är inte att majoriteten av folket som står bakom det som är den direkta anledningen till att det drivs igenom.
Vore ett ”hemligt” övertag av riksdagen innifrån som leder till ett förbud önskvärt? För djuren, för vilka det alltid är en akut fråga, är svaret kanske ja. För samhället och demokratin i helhet, som glider långsammare och är mindre akut, är svaret kanske nej.
Som Karin skrev i sin kommentar: ”jag tror att politiken ofta hamnar för långt ifrån medborgarna när man tänker att det ändå bara är beslutsfattarna som bestämmer.”
Jag tycker att det är sorgligt att vi lever i en demokrati där majoriteten kan tycka något utan att det drivs igenom. Då är någonting i min mening trasigt med den representativa demokratin vi har. Å andra sidan är det ju det här samhället som vi har att göra förändringar i, och om det innebär att en måste lägga sitt påverkansfokus på specifika politiker så är det väl så det är i nuläget.
Det är en svår avvägning. Jag har inga svar, och är inte särskilt insatt i frågan. Min skiss här kanske inte är särskilt relevant för den specifika frågan, men jag tänker mig att den kan vara intressant ändå. Helgar målen medlen och så vidare.