I mitt förra inlägg talade vi alltså om Liberal Arts-kunskaper i det lilla konkreta sammanhanget. Nu tänkte jag istället gå loss på relationen mellan det vi läser om och den bredare aktiviteten att reflektera över hur samhället är uppbyggt, och vad det egentligen innebär.

Det intressanta med att befinna sig i ett samhälle som Auroville är också att man får en chans att betrakta sig själv som samhällsmedborgare i ett mindre format än vad som oftast är möjligt, och därmed ges möjligheten att ägna tid åt att filosofera över hur ens förhoppningsvis förvärvade Liberal Arts-kompetenser förhåller sig till det där ”livet” som man förväntas hålla på med, när man inte arbetar med saker. Auroville består alltså av ungefär 2000 invånare som försöker leva och ta beslut tillsammans, ”fristående” från omgivande länder, ideologier, religioner eller politiska partier. Det kan självfallet diskuteras i vilken mån det går att vara fristående från något sådant (ledtråd till min teori – i nästan ingen mån) men det skulle ta mycket mer plats än vad det här bloggformatet tillåter, tror jag lite vilt utan att ha försökt. Det som är spännande är istället att se hur det politiska system som försöker utövas i Auroville faktiskt fungerar, och vilka svårigheter som uppstår när en så pass liten grupp människor ska försöka komma överens.

Auroville är inte en demokrati. Auroville är ett ideologiskt drivet samhällsbygge med ett mål. Det är intressant att se det med Platon och hans åsikter om demokratin i bakhuvudet. (Recap för alla intresserade själar som läser detta utan att just ha spenderat sex månader med Platon: han tycker i det här fallet att demokrati är ett ineffektivt styrelseskick eftersom man inte kan komma någonstans, vilket gör det till det sämsta styrelseskicket om man de facto vill komma någonstans, men också det säkraste eftersom en dålig ledare inte kommer kunna förstöra särskilt mycket.) Att Platon här refererar till grekisk direktdemokrati är intressant eftersom det Auroville utövar snarare ligger närmare just det än vår västerländska institutionaliserade demokrati. Premissen för det Aurovillska beslutsfattandet är som följer:

Som nämnt i tidigare inlägg så var det en gång en man vid namn Sri Aurobindo som satte sig ner för att reda ut hur det var bäst att leva, och Auroville är den plats som är till för att alla som vill ska kunna följa Sri Aurobindos lära och leva i enlighet med denna. Det finns alltså en vision för hela samhället Auroville, en vision som ännu inte är uppnådd. (Major sidenote: Sri Aurobindo tänkte sig att varje människas själ är en liten liten del av en stjärna som fallit ner från himlen, samt att om man tänker tillräckligt länge på saker och ting så kan man stiga ”upp” och förstå hur allt är egentligen, för att sedan nedstiga igen och lära upp alla andra. Förmodligen har han läst Platon i sin utbildning.)

Idealet för ett beslutsfattande i Auroville är att alla ska vara överens. Alla förmodas ha flyttat hit på grund av fullständig övertygelse om korrektheten i Sri Aurobindos idéer, och då ska, i teorin, varje beslut kunna tas genom hundraprocentig överenskommelse om hur man bäst lever ut dessa. Eftersom detta i praktiken aldrig sker så måste man istället komma med en annan lösning, men då fullständig konsensus är målet är situationen att en majoritet kan bestämma över minoriteten för en Aurovillebo inte att föredra över alternativet att en enda person bestämmer. Varje omröstning blir då alltså, när konsensus inte kan nås, istället rådgivande, och det är en sammanslutning av de som genom diverse processer har sållats ut som de som förstår Sri Aurobindo bäst som får ta beslutet.

Det är oerhört fascinerande att i praktiken se ett samhälle som detta leva sitt dagliga liv. Det viktigaste för mig med en universitetsutbildning har alltid varit att jag lär mig att ifrågasätta och förstå både mig själv och samhället. Ifrågasättandet och förståelsen kommer naturligtvis ofta tillsammans – om jag förstår vägen fram till dagens samhällssyn och värderingar så är det svårare att döma människor och tankar eftersom jag förstår varför det ser ut som det gör. Samtidigt upphör tanken på något sådant som en ”naturlig” samhällsbild eller -ordning också att existera, och då blir det lättare att problematisera om det verkligen behöver vara på precis det här sättet, istället för att förutsätta att de värderingar vi har idag är på något vis evolutionärt framtvingade.

Vi har tidigare pratat mycket om det personliga ifrågasättandet: ”Här kommer jag från universitetet och ska bete mig med mig kunskap”, och så vidare. Här vilar hela samhällsbygget på samma typ av ifrågasättande, eller snarare brist på ifrågasättande, av faktumet att det är någon som kommer med sin kunskap (i detta fall Sri Aurobindo) och dikterar att den har tänkt klart och därmed vet hur alla andra ska bete sig, så alla andra behöver inte bemöda sig med att tänka själva. Ska vi lita på detta? Å ena sidan är det onödigt att tänka samma tankar om och om igen, å andra sidan måste det ständiga ifrågasättandet ske för att man ska vara säker på att inte bli ledd i fördärvet, vad nu den rådande definitionen av fördärv nu må vara. Det är därför jag tror att reflekterandet, förmågan att reflektera, är så viktig. Det går inte att lära ut vad som är rätt och fel ”oberoende” av livssituation och samhällssystem, med det går att lära ut förmågan att tänka och reflektera vad som är rimligt och orimligt i den rådande situationen.

Min poäng är! att jag använder Liberal Arts-filtret för att tänka på det samhällssystem jag befinner mig i för tillfället, och att jag har upptäckt att jag är tillräckligt översiktligt välorienterad i idétraditionen för att kunna känna igen många av de grundläggande dilemman som måste tas hänsyn till i ett samhällsbygge.  Det är enklare att se på ett så litet samhälle som Auroville är som skapat, förstås, än på till exempel Sverige, och det är bra övning att inse att det som gäller i det lilla också gäller i det stora, och att vårt västerländska samhälle är lika mycket en produkt av sina ideologier som det här. (Det vore väl å andra sidan något av en skräll att ha spenderat två år med att dissekera utvecklingen hos västvärldens tänkande utan att komma på den tanken.)

Ibland antyds det att så kallade vänstersamhällen (vilket Auroville är, då en grundtanke är att ingen ska ha några personliga ägor och att en form av gemensam ekonomi ska råda för hela samhället) skulle vara mer ideologiskt styrda än andra samhällen, och därmed i större grad tvinga in sina medborgare i en mall och köra över individen. Det är självfallet inte sant. Alla samhällen har en ideologi som både de styrande och individen förväntas bete sig i enlighet med, och alla kommer aldrig vara överens om sagda ideologi. Någon kommer bli överkörd, oavsett om det handlar om att den måste bli en entreprenör för att få råd med mat, eller inte tillåts sälja så många traktorer som den skulle ha önskat. Det är också därför det är nyttigt att spendera så här mycket tid i ett litet samhälle. Jag ser att många av de reflektioner jag gör över systemet och individens plats i det är precis lika giltiga i det större sammanhanget i Sverige, trots att styrelseskicket och ideologin bakom är så olika. Det belyser också skillnaden mellan att vara en medborgare, någon som har specifika rättigheter och skyldigheter beroende av geografisk position och förväntas samarbeta för att uppnå gemensamma mål med andra likartat geografiskt placerade individer, och att vara människa och inget mer. Ibland kan medborgerligheten blandas ihop med mänskligheten, när man börjar tro att det man gör som medborgare kommer naturligt för en som människa, och det är där det förstås är givande att ha en förmåga att urskilja det ena från det andra – inte minst för att det annars, som alltid, finns en stor risk att man blir ignorant mot människor som inte har samma typ av medborgarskap som en själv. En medborgare kommer alltid leva i ett ideologiskt styrt samhälle, medan den rena mänskligheten naturligtvis inte är styrd på samma sätt.

Man kan följaktligen knappast tala om att sådana här kompetenser ”borde” ha en viss roll hos en människa – det vore tämligen förmätet av mig att avgöra hur en människa borde eller inte borde vara utbildad för att vara bättre eller sämre – men däremot tror jag att de är nyttiga i ens ”roll” som medborgare. Mycket av det vi talar om – människans relation till världsalltet, människan som biologiskt överlägsen, problematiseringen av samtida värderingar, den universella legitimiteten hos moraliska utsagor, demokratin som styrelseskick, och inte minst att kunna se igenom en argumentation – ger en förmåga att förhålla sig till samhället på ett både problematiserande och öppensinnat sätt. Kan man göra detta finns det en chans att man både kan förstå att ett samhälleligt problematiskt faktum kanske inte bara är ett faktum utan något som går att förändra, man kan ha visst stöd i en idétradition och en medvetenhet om hur problemet har setts på annorstädes, och man kan vara öppensinnad och argumentationsteknisk nog att kunna föra en givande dialog om saken. Inte minst är det viktigt att behålla den tvärvetenskapliga mentaliteten i samhällsbygget och den samhälleliga diskussionen, tror jag (som att ett samhälle skulle kunna vara något annat än ”tvärvetenskapligt”, men det glöms så otäckt ofta bort att det är så när det talas om hur man ska lösa ett specifikt problem); vikten av att kunna se på saken både filosofiskt (hur vill vi göra, varför), och konkret, med stöd i tidigare försök att genomföra liknande tankar och praktiska förslag på hur det bör göras (hur kan vi göra). Att förena en ideologi med ett praktiskt genomförande är något som måste göras i alla situationer, och att ha kompetenser som kan hjälpa till med detta är en strålande hjälp på vägen.