Hej igen fina vänner!
Jag har i skrivande stund avslutat min Fronesis-praktik. För några veckor sedan kom det senaste numret ”Psyket”. Jag är lätt inspirerad av titeln och ämnet. Framför allt tänker jag på det oroande faktum att den psykiska ohälsan växer och växer. Arbetsmarknaden och fritidens ihopsnärjning och det till dessa korrelerande hårda sociala klimatet ställer särskilda krav på människan. Men eftersom dessa drivkrafter går mot individualismen (en individualism som, om vi tillfrågat Simone de Beauvoir om hennes syn på moralen och människan som social varelse, kan beskrivas som fattig) individualiseras också det patologiska, trots att denna samtids krafter är något uppenbart yttre. Den psykologiska analysen tycks inte i tillräcklig omfattning involvera dessa omständigheter, eller snarare – den riktas inte mot dem, avslöjar inte deras komplexitet och tyngd.
Diskussionen där kognitiv beteendeterapi och psykoanalys polariseras är svår att reda ut, men ett försiktigt svar är väl rimligtvis att ett fundamentalistiskt användande av någon av dem sällan kan vara fördelaktigt. Mer intressant tycker jag att det är att fundera över hur synen på psyket och emotionerna kan påverkas av rådande samhällsströmningar, och hur detta, trots att det framstår som självklart, ofta glöms av. Att vi ibland bortser från att själva sinnet – i betydelsen uppfattningen av, känslan inför och reaktionerna på det vi har i och omkring oss – också i sig självt formas av idéer och system. Att vi, med hänvisning till Mollys intressanta tanke om uppdelningen mellan människa och medborgare, i viss mån blir formade som människor efter våra roller som medborgare.
Denna problemställning – en situation där vi behöver vitalisera synen på korrelationen mellan sinnet/psyket och de system vi ingår i – upplevs kanske som obskyrt filosofisk, men att av den anledningen ta avstånd från problemet och avfärda det som alltför ”abstrakt” vore att ytterligare frångå den grund som jag tror är viktig att minnas: att hur vi mår inte bara kan relateras till en yttre effektmiljö som vi tror oss ha redogjort för, utan att denna miljö i sig är komplex och skiftande och också behöver psykologiseras. Här är vår erfarenhet från Liberal Arts behjälplig, tänker jag. Både i stort, men också på mer detaljerad nivå: medvetande-kursen initierade för mig en mer komplex förståelse av medvetandet. Framför allt tänker jag då på uppmaningarna om att det inte på ett helt avgränsande sätt går att säga att ”här sitter den och den känslan”, att stimuli och reaktion är tätt sammanbundna och att bestämmandet av sinnet därför rimligtvis behöver bli mer ”fluktuerande”. När vi respekterar och nyktert förhåller oss till denna omvälvande interaktion kan vi kanske få en mer följsam, och för den delen mildare, syn på det mänskliga sinnet (och på människor), eftersom vi inte mäter det mot en fix mall om att ”så och så ska det vara”.
Det här vill jag anknyta till Mollys konkretisering av ett ”öppensinnat” förhållningssätt: vi blir öppensinnade på ett väldigt bokstavligt vis, eftersom själva sinnet öppnas upp av en klarare redogörelse för hur det påverkas av en komplex samhällelig struktur. Då kan till exempel överdrivna doser av självhjälpslitteratur ratas till fördel för systemkritik, och vi blir mer förlåtande gentemot det som så hastigt utifrån diverse föreställningar stämplas som ”irrationellt”, ”deppigt” eller ”svagt”.
Så tänker jag lite just nu. Ge gärna respons!
Fred.
Jag tänker på det du skriver om hur den psykiska ohälsan växer och att arbete och fritid mer och mer flyter samman. Det får mig att tänka på detta med filosofiska praktiker, de som man kan gå till om man känner att man har problem med sin existens på olika sätt. Men man vill inte vända sig till kyrkan och man känner inte heller att man vill vända sig till vården i form av psykologer och vad det nu är. Utan att det finns en glapp idag för de som vill resonera kring hur man ska leva och vad som är viktigt i livet, till exempel. Jag tror, och hoppas, att de filosofiska praktikerna blir fler och att detta verkligen kan bli ett alternativ till det som redan finns.
Vad tror du? Är det något du funderat kring i och med arbetet med detta nummer?
Filosofiska praktiker skulle ju kunna vara ett sätt att psykologisera samtiden, och säkert en god metod för människor att få del av. Jag håller med Christa om att dessa helst inte ska vara entreprenörsrelaterade utan allmängörs på något vis. En sak jag tror är viktig, och som också blir en slutsats av mitt inlägg, är att saker som dessa filosofiska praktiker skulle behöva ta del av redan allmängiltiga institutioner, och där i får man väl räkna kyrkan. Men framför allt behöver psykologin rikta sig mer mot samhället, skulle jag hävda.
Jag gillar tanken om bokstavlig öppensinnadhet, initierad av kunskap om hjärnans strukturer och funktioner. Jag tror också att den historiska dimensionen kan göra samma jobb – när vi ser hur idéerna om hur människan kan/bör vara är föränderliga, exempelvis i förhållandet människa/djur som vi diskuterat i bla. kurserna om Physiologus och evolutionen. Jag tycker att fenomenet som Karin tar upp med filosofiska praktiker är väldigt intressant. Tror att det finns ett gammalt ”Filosofiska rummet” om det, och en del hemsidor om man letar runt. Av egen begränsad erfarenhet framstår det som uppenbart att filosofi och litteratur kan lösa upp emotionella och tankemässiga ångestskapande knutar, och kanske är det möjligt att göra detta som en tjänst för någon annan. Jag tänker dock att detta helst skulle vara en tjänst till samhället från sig självt, och helst skulle grundläggas i utbildningen hellre än göras till en arena för entreprenörskap, alltså tillfalla alla såsom medborgare.
Jag tror du har helt rätt i att det är oerhört viktigt att inte bedöma något efter fasta mallar efter hur det är eller bör vara (eller varför det är så) – särskilt så om människans psyke och välmående, eftersom du skriver både medvetandet och miljön det verkar i är så komplexa att det nästan blir omöjligt. Jag tänker att problemlösande av detta i sig – vare sig det handlar om en självhjälpsbok, eller som Karin skriver, om kyrkan eller en psykolog som ska ”ta hand om en” och hjälpa att reda ut – ofta förlitar sig på en typ av mall, och att det handlar om att hitta vilken mall som är rätt för en själv. I det försvinner samtalet, det utredande, förutsättningslösa samtalet (som jag vill tänka på som det filosofiska) oroväckande ofta. Och det handlar inte om att man behöver en universitetsutbildning eller kunskaper i filosofi för att kunna angripa en tanke på det sättet, men det är ju tyvärr ofta så det verkar. Jag vill instämma med Christa i att att få möjlighet till den typen av samtal borde vara en allmedborgerlig möjlighet.
Vi lever sannerligen i ett tidevarv av självhjälpsguider och jag har hört och läst om flera arbetsplatser som försöker pracka på sina medarbetare att ändra sina förhållningssätt och attityd när det råder uppenbart arbetsmiljörelaterade missförhållanden på arbetsplatsen. Att försöka få bristen, som kan vara allt ifrån osäkra arbetsförhållanden till rena fysiska fel på arbetsplatsen, att bero på den individuella medarbetaren snarare än på arbetsplatsen eller dess ledning. Självhjälp må ha relevans i en del fall men det är beklämmande ofta som problemet läggs hos individer snarare än hos ledning eller fysiska platser och förhållanden.
Intressanta tankar om filosofiska praktiker och jag håller med Christa om att det nog vore en sund idé att grundlägga en hel del av detta i den allmänna grundutbildningen för våra medborgare. Mer humaniora åt folket alltså! Däremot behöver inte det utesluta att det kan ploppa upp en hel del filosofioska praktiker för de som gått ur skolan också och visst skulle väl de ha ett existensberättigande?
Det ena problemet med individualiseringen av den psykiska ohälsan när det i själva verket finns system och strukturer som ligger bakom är förstås att det gör det svårare att komma till rätta med problemen. Det blir att man på makronivå bekämpar symptomen (de enskilda patienterna) istället för sjukdomen (systemfelen), vilket blir en intressant analogi till debatten om KBT versus psykoanalys som du nämner.
Jag tänker dock just nu mer på ett annat problem som blir ett resultat av detta, nämligen att det enligt detta sättet att tänka är individens eget fel att hen mår dåligt. Detta öppnar upp för de vidriga sätt att behandla medmänniskor som jag ständigt får höra om från psykvården. Istället för att ”se människan” (för att låna ett uttryck från Svenska kyrkan) så ser personal och läkare ett personligt misslyckande att må bra. Sinnet är ju DU, och om DU, och inte bara din kropp, mår dåligt så är det DITT fel. Här ser jag ett av de tydligaste exemplen på var mer humaniora skulle behövas i andra utbildningar. Även om en läkare (eller annan personal) inte är beredd att tänka att mycket psykisk ohälsa beror på strukturer och inte individer så skulle en utbildning som främjar medmänsklighet kunna göra stor skillnad. Vilket ju knyter an till det Karin skriver i sin kommentar, på sätt och vis.