Hej alla!
Nu tänkte jag försöka knyta ihop praktiksäcken såhär första kvällen hemma i kökssoffan i Göteborg. Det känns bra att vara hemma, även om jag kommer sakna Berlin. Dock kommer jag inte att sakna praktiken.
Jag har lärt mig väldigt mycket under min praktikperiod, mycket ur negativa erfarenheter men även från positiva saker och människor.
Sista veckan innan jul, tillika min sista praktikvecka, gick den årliga KD-konferensen av stapeln. Här infann sig en imponerande gästlista ur världspolitiken. Det var tidigare presidenter och premiärministrar från allt ifrån Finland till Nigeria, ministrar och diplomater samt representanter från organisationer så som UNESCO (vars generalsekreterare var där) och representanter från olika trossamfund och kommittéer. Denna vecka var kulmen av det arbete vi ägnat oss åt under de tre månader vi varit på organisationen. Bland de arbetsuppgifter vi hade fanns marknadsföring, göra databaser över kontakter och bjuda in talare. Vi arbetade även på en encyklopedi över aktioner genom åren som gjorts i KD-anda, jag bevakade de nordiska ambassadernas aktiviteter i Berlin och skrev om detta på en av bloggarna (vilket inkluderade översättande, även om det var i rätt simpel form), vi skrev även biografier och intervjufrågor till alla, knappt hundra, talare som skulle komma.
Under själva konferensen hade vi olika uppgifter, allt ifrån kaffekokande till biltransport. Min uppgift var dock att assistera organisationens chef att leda konferensen. Dessa arbetsuppgifter var rätt kul. Det kunde vara allt från att skriva ut papper till att leta upp talare eller möta upp folk på hotell eller prata med gäster. Till exempel kunde jag få ett sms som sa ”kolla om mr XX är här och se till så att hen är redo att tala om 15 minuter” osv. Problem som uppstod var att jag givetvis förväntades kunna både namn samt känna igen alla talare som var där, en snudd på omöjlig uppgift eftersom jag är värdelös på att komma ihåg namn. Men med hjälp av mina biografier jag skrivit och ett kontakt google-bildsök uppe kunde jag navigera i politikerdjungeln och på ett bra sätt genomföra även dessa uppgifter. Fördelen med denna uppgift var att jag fick delta under hela konferensen samt under styrelsemötena, något de andra inte var i närheten av.
Anledningen till att jag fick dessa uppgifter är några olika. Dels att jag, tack vare att jag insåg tidigt under praktiken att det var något fuffens, beslöt mig för att hålla låg profil för att inte hamna i bråk, något som många andra råkade ut för. En del slutade till och med på grund av den psykiska stress vi stundtals utsattes för. Jag vill inte gå in på exakt vad här i ett inlägg ute i cyberspace, det är något vi kan prata om vid ett annat tillfälle. Tror att jag kan förklara bättre i talad form än i skriven.
Dels att jag tack vare detta lyckats odla en respekt jag själv inte var medveten om. Jag trodde att jag gått utanför radarn. Men jag fick höra av andra att en av cheferna sagt att jag ”inte var en push over, var väldigt fokuserad och att man inte kan säga åt mig var jag ska göra”, något som var menat som en förolämpning tror jag, men som blev en komplimang. Direkt sagt till mig fick jag höra att man ”inte kan säga åt en svensk vad hen ska göra, ni har så kollektivistiskt tänktesätt”. Detta är bara några exempel, men jag tror att en av anledningarna till att jag fick den respekten var att jag helt enkelt låg lågt och inte visade känslor. Något vi varit inne på här på bloggen, framförallt i Sannas inlägg. Jag tror att det tolkades av dem som att jag inte brydde mig, vilket jag gjorde i stor grad. Men jag visade det inte. Det var tydligt hur mycket nationalitet spelade roll när det kom till graden av respekt man fick. Även om jag vill tro att jag inte är en push over och faktiskt är fokuserad så var det absolut inget undantag från mina kollegor. Vi blev inte rättvist behandlade. Punkt slut. Sen att jag drog en vinstlott får jag väl bara vara glad över. Men det är ingenting jag sätter så stort värde i eftersom jag vet hur orimliga resonemangen ofta kunde vara.
Men kort sagt kan man säga att min taktik backfired där på slutet då det behövdes en person som var diskret till assistentjobbet. Jag ska nog inte klaga på det. Tack vare den uppgiften fick jag bland annat kontakt med en väldigt intressant person som jag kommer hålla kontakten med i framtiden.
Och nu kanske ni undrar varför jag stannade. Det gjorde jag till stor del på grund av de stipendier jag fått från olika håll. Jag ville ju även vara kvar i Berlin och läsa tyska, det var ju till störst del därför jag var där.
Trots dåliga erfarenheter kom jag därifrån med huvudet högt. För min del tror jag att jag oftast lär mig saker genom negativa erfarenheter eftersom man då får tillfälle att analysera varför saker INTE fungerar. Det är svårare att analysera varför saker faktiskt fungerar. Därför tar jag med mig en hel del.
Det finns många konkreta saker jag skulle förändra med organisationen om jag fick chansen (och hade lust).
För det första är att avgränsa sitt område och tydligt definiera vad man är och vad man vill. På så sätt skulle man få en mycket större möjlighet att faktiskt göra en förändring eftersom man visste vad man hade att förhålla sig och ta ställning till.
För det andra skulle jag se till så att de arbetsuppgifter som tilldelades medarbetare och praktikanter (i praktiken är det ingen skillnad mellan dessa titlar) gavs mer tid. Många gånger påbörjades små projekt som dagen efter inte längre var relevanta. Mycket energi lades på att påbörja utan att slutföra. Om man istället gav människor chansen att göra ett bra jobb skulle kvalitén på det man gjorde bli oändligt mycket bättre.
För det tredje skulle jag se till så att arbetsförhållandena blev mer tydliga. Nu delades folk upp i olika grupper efter om man fick lön, ersättning eller inte. Detta gjorde att det blev irritationer inom gruppen som enbart var negativa. Skulle dock inte bli förvånad om detta gjordes med flit.
Det finns fler saker jag skulle kunna ta upp. Men jag tror det räcker här. Ni får gärna fråga och jag svarar gärna när vi ses.
Wow, vilket spännande inlägg!
Jag har tänkt en hel del på förändring från insidan under min praktik – det är ju just vad Jämfota INTE sysslar med, vilket jag tycker är väldigt skönt. Du skriver att det finns saker du skulle ändra med organisationen du praktiserat på om du fick chansen och hade lust, vilket verkligen sätter fingret på problemet med förändring från insidan. En måste liksom vara ”på insidan” för att få chansen att förändra, men de som tycker att något behöver förändras trivs ofta inte med att vara ”på insidan” – det tar för mycket kraft.
Här är ju ett ställe där en utbildning som vår verkligen är ett plus. Den kan både ge chansen OCH verktygen till förändring från insidan (av var det nu är en hamnar). Chansen genom att utbildningen öppnar dörrar. Verktyg både att inse vad som behöver ändras, och att kunna jobba mot det. Då kvarstår ju bara problemet med lusten… den får en nog tyvärr stå för själv.
Jag vet inte vad jag hade gjort om jag hade varit i en situation som din på min praktik, det låter jättesvårt. Jag tycker du hanterade situationen beundransvärt.
(Din beskrivning av ditt jobb under själva konferensen gav mig för övrigt en vision av boken/filmen Djävulen bär Prada…)
Jag håller verkligen med om din tanke om att en lär sig mycket av negativa erfarenheter, men för min egen del på min praktik har det till större delen varit av varianten ”lära mig av mina egna misstag” (vilket är bra såtillvida att jag inte har så mycket att klaga på när det gäller den jag gjorde min praktik hos, men också väldigt surt och jobbigt i stunden).
Nyfikenheten på de skandalösa detaljerna är såklart fortfarande på topp, jag ser verkligen fram emot att få höra mer om detta.
Hej!
Intressant att läsa dina reflektioner om hur organisationen kunde ha fungerat bättre. Jag tycker att en fördel med att ha en så pass lång praktik som 3 månader är att man får en känsla för vad som är ”normaltillstånd” i arbetet, annars är det lätt att tex. anta att vissa stressmoment är exceptionella, och en lugn period för regel. 3 månader ger en viss översikt, och möjlighet att utvärdera. Dina förslag var speciellt intressanta eftersom jag har börjat inse likheterna i våra praktikplatsers verksamhet, samtidigt som vi har haft olika upplevelser av hur de fungerar. Du tar upp tre förslag: att som organisation tydligare definiera vad en är och vill, att inte påbörja omöjliga/onödiga arbetsuppgifter, att tydliggöra arbetsförhållanden emellan inblandade personer. Jag tror att sådana tydliggöranden är efterlängtade i många organisationer. En tanke om skillnaden emellan din och min praktikplats är att storleken kan vara av avgörande betydelse i sådana frågor. Ju fler personer som är inblandade, desto större blir effekterna av otydligheter och kommunikationsproblem. För tydlighet har fördelar, men jag kan också tänka mig vissa nackdelar, till exempel minskad möjlighet till kreativitet och omtänk när ett visst program väl är fastslaget. Att definiera sin verksamhet måste kanske vara en pågående process. Samtidigt är det ju, som du skriver, så att en begränsning i fokus är helt nödvändig. När organisationen inte befinner sig under sådana begränsningar som ekonomiska vinst-mål, måste andra begränsningar göras: detta gör vi/detta överlåter vi till andra (även välja bort projekt en värderar). Vad gäller problemet med ”bortkastat” arbete, tror jag absolut som du att det är viktigt att försöka undvika det. Och å andra sidan har jag ibland frågat mig om tanken på den friktionsfria och underbart effektiva organisationen är något av en omöjlig dröm. Det är kanske oundvikligt att vissa projekt påbörjas och sedan måste läggas ner. För att det finns gränser för hur mycket en kan planera, hur många scheman osv som kan upprättas. Det verkar å andra sidan vara just ett överambitiöst effektivitetstänk som gör att din praktikplats delar ut uppgifter utan att avsätta tillräcklig tid att utföra dem… paradoxalt. Ja detta var några otydliga reflektioner om tydlighet och otydlighet i organisationer…
Det är väldigt sant det här du säger om att det är enklare att analysera varför saker inte fungerar än varför de gör det – jag tänker mig att det är därför (delvis) som det är så himla mycket svårare att bygga upp någonting från grunden än att ändra i något som redan finns. Och också därför, tror jag, som det är så väldigt viktigt att vara öppen för kritik mot ens organisation/projekt/sak man gör. Det är arrogant att tro att man själv, på första försöket, tror att man har kommit på det absolut bästa sättet att genomföra vad-det-nu-är.
Det är intressant, just därför, med det du skriver om att det eventuellt skulle kunna vara meningen att skapa splittringar mellan de små grupperna ni delades in i. Varför i hela friden då? Går inte det emot hela den underläggande premissen för deras verksamhet, som ändå måste vara någonstans i linje med ”det är bra att människor kommer överens och förstår varandra”? För mig låter det som att de har tappat perspektivet, och hela organisationen bara har blivit en annat uttryck för ett maktspel mellan olika grupper, vilket väl inte alls kan ha varit deras tanke från början?
Dina inlägg har varit så himla intressanta på så många vis (och jag är så väldigt nyfiken på, tja, allt nu…). Att du trots allt kunde stanna, tror du att det var för att du hade möjlighet att distansera dig från vad som pågick genom att analysera var det gick fel och hur det hade kunnat vara bättre? Jag märker nämligen själv att frustrationen av att bli orättvist behandlad ofta lugnar sig om jag kan förstå precis varför det är så urbota korkat gjort, snarare än att bara vara utlämnad till min egen ilska, men jag har aldrig lyckats lista ut om även andra människor känner så här.
Vår utbildning – nästan alla universitetsutbildningar, tänker jag mig – handlar så himla mycket om att tänka till punkt. Att fortsätta fråga hur och varför tills det tar stopp (eller, för den delen, att inse att det aldrig tar stopp). Det är spännande att läsa om en organisation som jag tycker verkligen borde ha tänkt till punkt, och sen märka att… det har den visst inte. Alls. Och ändå är det stor och mäktig. Det gör mig delvis lite oroad men också märkligt väl till mods. Om problemen där ute delvis handlar om att inte tillräckligt många maktcentra bara tänkt färdigt så kanske det finns en chans att förändra saker till det bättre ändå.
Jag tycker, som Sanna, att detta var hemskt intressant läsning och att du dessutom verkar ha gjort så bra det bara gick av situationen. Bra att du fokuserade på de positiva delarna som ändå fanns och kunde luta dig tillbaka på att ditt huvudsyfte med praktiken i Berlin ändå får sägas ha infriats. Att ge feedback på en arbetsplats som praktikant är inte speciellt lätt då det nog ofta finns en risk för att detta kan komma att hemsöka en på ett negativt i bedömningen av en som praktikplatsen gör. Du har inte funderat på att skicka ett brev till någon nu i efterhand om hur du upplevde organisationen? Det kanske inte gör någon skillnad men det har ju åtminstone möjlighet att påverka organisationen till något bättre.
Det är åtminstone positivt, i någon mening, att praktiken inte bara var en dans på rosor med idell framgångar för precis som du och Sanna skriver så är det betydligt oftare som man kritiskt granskar sig själv och sina lärdommar när man faller tillkorta än när man skördar framgång. Lite märkligt egentligen att man inte oftare reflekterar över vad det är som man faktiskt gör bra. Men det är väl svårare antar jag, åtminstone tycker jag att det är svårare att peka ut specifikt bra grejor rent generellt än att hitta de mindre bra vilket kanske är logiskt i så mån att man nog oftare gör fler saker bra än dåligt och att de dåliga då står ut på ett sätt som de bra normalt inte gör.
Summa summarum verkar det ju som att den gamla grekiska dängan ”γνῶθι σεαυτόν” (känn dig själv) är högst gångbar än idag och på såväl individella människor som organisationer.