Eventet är imorgon.
Nåväl, galakvällen i alla fall. Talarna är redan här, ansamlade på hotellet för sina repetitioner inför morgondagens kärnfulla två minuter var som de får uppe på scenen. Vad säger man på två minuter, när man vill tala å miljontals andra människors vägnar? Den sorgliga sanningen är nämligen att många människor i världen aldrig får ens två minuter att berätta sin historia på.
Vi jobbar dygnet runt. Folk på jobbet stannar till i korridorerna och frågar hur jag mår. ”Have you ever worked this hard before?” Jag tänker tillbaka på när jag senast var så fullständigt fokuserad på en uppgift, dygn efter dygn under så lång tid. Att vakna och veta att varje vaken minut kommer tillfalla ett och samma projekt. Att vakna med den tanken i veckor.
Senaste gången var när vi skrev hemtentan i klassisk grekiska i vintras. Äta, sova, tentera – det var allt. Väga timmar; vad vinner jag på att sova, jämfört med att sitta lite till med texten? Helheten som brottades med detaljerna, att kastas in i en intrikat del, reda ut den, bara för att få reda på att den ofrånkomligt förändrar helheten. Slita sitt hår och jubla om vartannat. Att tänka i kaoset.
Ja, kära vänner – man skulle med andra ord kunna säga att Liberal Arts har förberett oss för event management.
Heja Johanna!
Jag ser dig framfor mig. Samma super-Johanna, som skrivit de mest valskrivna tentorna, de mest fangande presentationerna och de mest filosofiska grammatiska analyserna (haha) kommer klara galant att mota oh manovrera hundratals olika sma masten infor varsta stora festen. Jag ar saker pa att du gor ett fantastiskt jobb!
En liten tanke: tror du att arbete inom frivilligorganisationer, NGOs osv. ar mer anstrangande an jobb inom andra sorts organisationer/foretag? Jag kanner ju ack sa manga som hamnar i dygnet-runt-arbete i och med att de jobbar med fragor som miljo, rattvisa, konflikthantering etc. . Kan det ha att gora med arbetets karaktar – att fragornas allvar gor att man kanner sig manad att jobba annu hardare an man skulle om man jobbade med nagot mer trivialt? Eller kanske ar det bara sa att jag kanner fler manniskor som jobbar med rattvisefragor, och i sjalva verket ar det lika tungt pa alla arbetsplatser, fast pa olika satt. Vad tror du?
Moa
Tack Moa! Jag överlevde kvällen och var varm i magen av din kommentar hela den efterföljande veckan fylld med möten.
Du ställer relevanta frågor. Funderingar som jag brottas med och som känns avgörande för om man ska försöka göra en karriär inom ideella verksamheter. Jag kan inte jämföra med jättemycket; men utifrån min egen erfarenhet finns det ett element av att inte kunna ”släppa jobbet” när man går hem, om man ens kan förmå sig till att gå hem i tid. Dock tror jag att man jobbar precis lika hårt på andra arbetsplatser – oavsett yrke och plats finns det säkerligen människor som jobbar ihjäl sig. Men man motiveras nog av olika saker. Det är ju knappast de feta lönecheckarna som människorna inom ideell verksamhet jobbar över för. Det är känslan av att göra något som är rätt, som är gott för världen. Det är nog sant för många andra yrken också, till exempel är varken lärar- eller sjuksköterskeyrket särskilt välbetalt. Om andra motivationer än pengar leder till att man jobbar hårdare och i större utsträckning har jag svårt att svara på. Det känns dock som att de två fälten är på väg att smälta samman dock; är du benägen att hålla med mig? Att CSR (corporate social responsibility) och socialt entreprenörskap är på klar ingång, för att inte säga redan här och redo att ta över? Dikotomin ”att tjäna pengar eller göra gott för världen” känns utdaterad och jag tycker det är bra att den håller på att avmystifieras.
För flera år sedan satt jag med en god vän som likt mig volontärjobbade för en ideell organisation. Vi pratade om ett blogginlägg som han hade läst: ”Att brinna utan att brinna ut”. Vi pratade om att våra vänner gick in i väggen, en efter en, för att de gav sitt allt för att driva verksamheten. Det är inte hållbart och jag tycker inte att det är en riktig väg till ett bättre samhälle. Ännu mer grundläggande – det är väl riktigare att alla bidrar till att aktivt forma samhället? Genom aktivt medborgarskap skulle kanske arbeten inom ideell verksamhet inte konsumera ett fåtal individer fullständigt? Men samtidigt vet jag ju vad som händer när det väl kommer till kritan. Jag kan känna att jag själv kuvas under tanken: om jag tror på det här på riktigt, varför skulle jag då inte ge allt jag har? Och hur ska man ens börja skapa balans med en sådan tanke?