I våras läste vi en grundbok i normativ etik, skriven av Torbjörn Tännsjö, och det var särskilt några rader som satte djupa spår i mig. Boken var tyvärr inte med bland de 23 kg jag förde med mig över Atlanten (jag vet – chockerande!) men så vitt jag minns reflekterade författaren i fråga över huruvida vi alla egentligen är moraliska svin. (Det var, som ni kanske förstår, särskilt den termen som etsade sig fast i mitt huvud.) Ganska ofta kan jag nämligen inte låta bli att undra samma sak – hur ska man som människa kunna leva medvetet med det tunga ansvaret av vara privilegierad och ha en röst i en orättvis värld? Och hur ska man jobba med insamling för att inte lamslå människor med skam? Följande inlägg kommer att behandla några tankar om modern välgörenhet och moralfilosofi. Till min hjälp har jag tagit ett avsnitt av Sveriges Radios reflekterande samtalsprogram ”Filosofiska rummet”. Avsnittet heter ”Måste jag ge pengar till välgörenhet?”; det sändes för fem år sedan och spelades faktiskt in på institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori vid Göteborgs universitet. (Det kan lyssnas på och laddas ner här.)
Dramatiskt nog inleds programmet på följande vis:
Tänk dig att du har precis lyckats spara ihop till att köpa din drömbil. En italiensk, klimatsmart lyxbil som kommer att skänka dig glädje och tillfredsställelse varje gång du kör den och den dag du säljer den, så kommer den att ge dig ekonomiskt oberoende och trygghet för resten av ditt liv. Och så en dag parkerar du nere vid järnvägsstationen, vid rälsen där. Och titta där borta är det ett litet barn som har fastnat på rälsen! Och där kommer tåget körande, rakt mot, på väg mot, barnet! Om en liten stund kommer barnet att krossas av tåget. Men du – du har chansen att rädda livet på barnet, för det finns en spak som du kan dra i, leda över tåget på en annan räls, rädda livet på barnet. Men, då kommer din lyxbil, din ekonomiska trygghet, att istället demoleras utav tåget. Så vad gör du? Drar du i spaken, räddar barnet och ser din ekonomiska trygghet, din fina bil, gå till spillo? Eller låter du tåget döda barnet och kör därifrån med din trygghet och din ekonomiska glädje?
Detta är ett filosofiskt exempel av den australiske moralfilosofen Peter Singer. När jag ställs inför ett sådant moralfilosofiskt dilemma och tankeexperiment, skruvar mitt inre på sig. Intuition krockar med logik och magkänslan kastas ur spel. Vad tycker jag egentligen? Och vad är rimligt att leva efter? Tännsjös moraliska svin bökar runt i en skamvrå av mitt huvud. Enligt Peter Singer är det ingen skillnad på att låta barnet dö på rälsen och att välja att inte skänka pengar till välgörenhet på bekostnad av sin egen ekonomiska trygghet.
Jag har aldrig jobbat med insamling tidigare, men hittills verkar det helt uppenbart att filosofiska exempel inte är ett vedertaget sätt att attrahera investerare på. Personligen har jag heller aldrig själv blivit påhoppad av någon insamlare på gatan som öppet anklagat mig för att medvetet döda andra människor i och med valet av min höga levnadsstandard. Även om jag kan tycka att Singer har en poäng, så är hans ställningstagande, och hans exempel, påträngande. Man känner sig nästan naken, kryper skamset in i resonemanget och gör sig redo att hugga på allt och alla som kan hota egot. Nej, det verkar inte vara rätt sätt eller rätt forum. Insamling tycks istället handla om att trycka på andra frågor, öppna upp för möjligheter istället för att dra resonemanget till sin spets. ATT man vill ge, till exempel, kan till och med ibland tas som självklart – frågorna hamnar istället på en nivå av hur mycket och på vilket sätt? Individen, familjen, företaget, organisationen eller institutionen som ska investera sina pengar i en bättre värld genom att donera till en organisation vill självklart veta att det kommer att vara en ärlig och effektiv verksamhet, där pengarna går så oavkortat som möjligt till gagn för det ändamål som de vill ge till. Fokus hamnar således mera på att gåvan ska vara meningsfull för investeraren, att den ska tillföra något också i dennes liv. Kanske finns det en specifik sakfråga som investeraren personligen brinner extra för och som skulle kunna generera ett större personlig utvinning?
Alla dessa frågor, som en potentiell investerare kan hysa (och som starkt tangerar den meningsfullhet vi talade om i vintras under vår kurs i praktisk filosofi rörande livsmening) måste en organisation som Hungerprojektet ta hänsyn till och se till att besvara på ett överskådligt, öppet och transparent sätt. I veckan lanserades THP:s nya hemsida (check it out!) och under mötet som hölls i och med uppdateringen diskuterades bland annat att ett av målen hade varit att göra det enklare att hitta den sakfråga, det svar eller den strategi som man som besökare är särskilt intresserad av. Självklart! ”Invest in people” är hemsidans slogan och det är precis det man som investerare gör; lika mycket i människor på andra sidan jorden som i sig själv när man lär sig mer om världen och aktivt tar ställning för den förändring man själv vill se.
”Måste jag skänka pengar till välgörenhet?” har ett par år på nacken och något som slår mig när jag lyssnar på det idag är att paneldebattörerna tycks fasta i ett träsk av att det är politikernas ansvar att ändra på systemet. Om inte systemet ändras, gör vi ingen större skillnad – i svepande drag: vi kan dra i spaken allt vad vi vill, men det hjälper inte när det egentligen är järnvägstrafiken som borde läggas om. Idag kan man istället vädra en global trend idag mot aktivt medborgarskap – ett slags decentralisering (i takt med all annan) till följd av att allt fler har tillgång till sociala medier och möjligheten att sprida information, kunskap och medvetenhet. Vi behöver inte längre förlita oss på någon auktoritet som ska tala om för oss vart våra pengar ska gå – vi har makten och möjligheten att göra våra personligt designade investeringar utifrån oss själva. Just nu sker enormt stora kampanjer för ”Global Citizenship”, där varje individ uppmanas att kliva fram och dra sitt unika strå till stacken för att skapa en bättre värld genom ageranden som ”learn, say, give, buy, do”. Dessa ledord är Hugh Evans, medgrundare till Global Poverty Project. Global Poverty Project hade ett toppmöte och en gratis konsert, späckad med artister, här i New York för någon vecka sedan. (Kolla in deras arbete här.)
Samtidigt som Twitter tar över filantropin, kan jag, och andra som jag pratat med på jobbet, inte låta bli att undra över vem som ska hålla fötterna på jorden och blicken på den grundläggande filosofi som löper genom rötterna till vårt agerande. Även om Peter Singers exempel är obekvämt är det väl ändå i slutändan det som ett jobb inom välgörenhet handlar om? Att världen är orättvis, att inte alla har möjlighet till självförverkling, och att det är fel. Moraliskt fel (jag kan inte komma på vilket annat fel det skulle vara). Som Nelson Mandela sa: ”Overcoming poverty is not a task of charity, it is an act of justice. Like Slavery and Apartheid, poverty is not natural. It is man-made and it can be overcome and eradicated by the actions of human beings.” Det är som människa jag lever, som människa jag agerar, och för att gripa sig an mänskliga värderingar krävs ett större tankeutrymme än vad som vanligtvis få plats nu för tiden. Reflektioner som sträcker sig utöver 140 tecken är väsentliga när det kommer till att närma sig komplexa tankar där det inte finns självklara svar.
Avslutningsvis vill jag skriva att en välgörenhetsorganisation idag nog måste försöka hänga med i tidens snabba puls för att lyckas väcka engagemang och rida på den agerande våg som råder. Men jag tror också att den har en kärna av filosofi som den moderna tidens vassa tand med rätta inte biter på. Måste jag skänka pengar till välgörenhet? På den frågan har jag inget bra svar; jag antar att varje människa måste konfrontera sitt moraliska svin för att få reda på det. En sak vill jag dock hävda med bestämdhet – om trenden med aktivt, globalt medborgarskap forsätter i takt med att påtryckningarna för social och ekologisk hållbarhet växer, så kommer vi alla för eller senare, på ett eller annat sätt, att konfronteras med moralfilosofin.
Fan vilka bra reflektioner Johanna! Och världens hästminne. Filosofiska rummet levererar alltid; det känns som om det oftast finns något relevant avsnitt oavsett vad en håller på med inom Liberal Arts för tillfället.
Angående moraldilemmat så tycker jag det inte är så särskilt svårt att bestämma sig egentligen. Att rädda barnet känns både som det osjälviska och själviska valet. Jag menar, vem har någon glädje av en bil och massa cash när en har ett barns liv på sitt samvete? Jag googlade på moraldilemman nu bara för det och hittade en fruktansvärd:
”A pregnant woman leading a group of people out of a cave on a coast is stuck in the mouth of that cave. In a short time high tide will be upon them, and unless she is unstuck, they will all be drowned except the woman, whose head is out of the cave. Fortunately, (or unfortunately,) someone has with him a stick of dynamite. There seems no way to get the pregnant woman loose without using the dynamite which will inevitably kill her; but if they do not use it everyone will drown. What should they do?”
…asså burr.
Sedan tycker jag ditt Mandela-citat är väldigt intressant. Det är ju så; den rådande ekonomistiska världsordningen har människorna skapat. Och som den ser ut idag, så KRÄVER den dessa fruktansvärda orättvisor. Orättvisorna är dess direkta konsekvenser, orättvisorna till och med utgör dess fundament. Därför tror jag att utöver det otroligt viktiga arbetet som alla välgörenhetsorganisationer gör, så måste vi börja ifrågasätta den här absurda världsordningen från GRUNDEN och komma till insikt om att det bannemig inte är något ”naturligt”. Ibland verkar vi liksom glömma det; tro att kapitalismen är något som växt fram av sig självt, en omisskännlig del av verkligheten. Att kapitalism är det ”realistiska”.
Precis detta reflekterade jag över idag, när jag satt och läste The Hambantota Connection som Glänta gav ut för exakt två veckor sedan (tänkte berätta mer om den boken i nästa inlägg). Där skriver de om precis detta faktiskt: ”There is no capitalist cause, yet there are capitalist effects. There is no ultimate truth about capitalism that compels us to act in a certain manner, yet we still obey what we believe to be capitalist rules. We are litterally spellbound by this fiction, which adds a further layer of paradox to the idea that ’liberal capitalism is the ”real” that will somehow survive even under conditions of a global ecological catastrophe.’” [Detta sista är ett citat de hämtat från Slavoj Zizek].
P.s Hade du med några böcker på redan? Vilka då?? D.s
Alice – tack för din kommentar!
Läskigt exempel du hade med den gravida kvinnan. Jag har som sagt alltid svårt att ta mig an tankeproblemet; svårt att distansera mig tillräckligt för att få en överblick. Det handlar väl i slutändan om principen att aldrig döda ställt emot att döda en för att rädda flera. Här har jag heller inget svar för gemene man eller ens för mig själv. Ibland känner jag mig blind av kärlek – finns det moral som intellektet inte rår på?
Jag hade med två böcker på resan, båda ur serien ”A Very Short Introduction to” från Oxford University Press (samma serie som en av våra kursböcker om hjärnan till kursen om medvetandet). Den ena handlar om människa rättigheter, den andra om internationella relationer. Jag har inte hunnit ta mig an någon av dem än… men jag har hunnit köpa en till i serien sen jag kom hit: om FN. Apropå böcker läser jag en som heter ”The Power of Half” just nu som handlar om en familj som flyttar ut ur sitt gigantiska hus, ”The American Dream”, till ett mindre och skänker hälften av den vinst de går med till välgörenhet. Där kommer också, såklart, flera av de moralfilosofiska frågorna upp igen. Trots att jag finner dem så svåra, vill jag ändå tro att jag kommer dem närmare genom att brottas med dem. De blir mindre och mindre läskiga, i teorin. Jag känner mig dock tveksam till hur jag skulle förhålla mig i praktiken.
Hej Johanna! Vad roligt att fa lasa om dina aventyr. Jag kanner avstandet krympa mellan oss genom att lasa bloggen, och det starker mig har i Frankrike (dar filosofen, klassen och livet i Gbg kanns avlagset). Du far ursakta at jag skriver helt utan svenska bokstaver. Jag hoppas att texten blir forstaelig anda.
Det ar valdigt intressant att lasa om dina reflektioner kring valgorenhet och samvete. Vilka argument ar de ”ratta” for att fa folk att donera av sin rikedom at andra? En bre fraga. Ar en handling god aven om den bara gors for ens egen vinning (till exempel att man donerar pengar for att verka adlare infor andra)? Denna fragestallning har jag brottats med lite grann da jag jobbat med Fossil Free-kampanjen – hur man gor for att, pa ett akta satt, fa folk att engagera sig i nagot som man sjalv tycker ar bra och hedervart? Man vill ju inte bara ha manniskors pengar eller namnunderskrift – man vill ha global forandring och engagemang!
Till sist en fraga till bade Johanna och Alice angaende Nelson Mandela-citatet: ar det varkligen sa att fattigdom inte ar ”normalt”, det vill saga naturligt? Jag tror inte att jag forstar den fulla inneborden av citatet. Vad ar det normala som Mandela kontrasterar fattigdomen emot? Och varfor ar ni sa overtygade av citatets riktighet? Denna fraga ar mer nyfiken an kritisk; sjalv kanner jag mig emotionellt inklinerad att halla med hnom, men detta mest for att jag garna skulle vilja att fattigdom endast vore en anomali (darmed latt att ”fixa till”)…
Moa
Moa! Tack för din kommentar!
Härligt att höra från dig i Frankrike då, som du säger, avstånden krymper med kontakt.
Du ställer bra och tänkvärda frågor. Jag förstår dig i dina funderingar kring global förändring och engagemang. Hur fostrar man något som man önskar ska komma inifrån en annan person, egentligen helst utan inflytande? Lurigt. Samtidigt tror jag att det är det enda sättet att få verkligt hållbar förändring. Det är inte bara människor på andra sidan jorden som behöver hjälp; vi människor i privilegierande länder behöver hjälp att lära oss stå upp för grundläggande värderingar. På riktigt. Inte för att det är en snygg, påklistrad etikett som är moderiktig, utan för att det är en grund vi vill ska vara inbyggd i samhället. Hur kan vi tro på jämställdhet på riktigt om vi inte lär oss vad det till fullo betyder för världen? Förstår jag dig rätt om jag säger att du pekar på detta – just frågan om det är värt något att man gör en moraliskt riktig handling om det inte kommer från en moraliskt riktig avsikt?
Hur tänker du i den frågan?
Angående Mandela: citatet står nu utan kontext och din kommentar är högst berättigad. Talet i sin helhet kan ses här: https://www.youtube.com/watch?v=1NennMCLG7A och läsas här: http://news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/politics/4232603.stm.
Jag ska försöka skapa en kontext och förklara hur jag förstår den. Mandelas sätt att uttrycka sig på, att fattigdom inte är ”naturligt” (eller ”normalt” som du säger), understöds enligt mig av följande stycke:
”Massive poverty and obscene inequality are such terrible scourges of our times – times in which the world boasts breathtaking advances in science, technology, industry and wealth accumulation – that they have to rank alongside slavery and apartheid as social exils.”
Jag förstår detta nämligen som att så som världen ser ut idag, är fattigdom inte nödvändigt eller naturligt. Den gapande skillnad i levnadsstandard som finns idag grundar sig på ett system där en del av världens invånare lever ett privilegierat liv till bekostnad på andra. Resten av jordens befolkning; fångade i maktlöshet står med notan för den västerländska livsstilen. Det är ingen slump att det ser ut som det gör (jag tror att det är detta Mandela syftar på när han säger ”man made”) och det är inget som vi inte kan göra något åt. Jag tror att det är det Mandela menar. Om en komet slog ner på jorden, hade man väl kunnat argumentera för att skadorna är naturliga, men så som fattigdom ser ut idag kan man inte hävda samma argument. Det kanske är värt att införa en distinktion? Finns det generell och specifik fattigdom? Hade fattigdom funnits om världen hade sett annorlunda ut?
Jag har funderat på om det är möjligt att utrota all fattigdom. En väldigt klok människa som jag jobbar med här i New York sa att det går nog inte. Definitionen av fattigdom är nämligen rörlig; ”I dag definieras fattigdom i förhållande till vad som är ”normalt” i ett samhälle.” (Nationalencyklopedin, fattigdom, http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/fattigdom, hämtad 2014-10-27). Men det finns en annan definition av fattigdom som ”oacceptabelt låg levnadsstandard” (Nationalencyklopedin, fattigdom, http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/fattigdom, hämtad 2014-10-27) och varför skulle inte den kunna utrotas? Resurserna finns ju i världen.
Hej igen!
Ja, ungefar som du sager, sa har jag funderat mycket pa hur man frammanar engagemang ”ur tomma intet”, hur man far det att uppsta pa riktigt hos andra manniskor. Den namninsamling som vi har spridit i Fossil Free-kampanjen ar ett exempel: Det kanns bra att fa folk att skriva pa den, men samtidigt ar inte det det egentliga malet. Det egentliga malet ar att sprida kunskapen om att vi maste stalla om var ekonomiska infrastruktur – och att gora kunskapen internaliserad, moralisk! Gora den till ett imperativ, vet man sa vill man ocksa agera, som Sokrates hade uttryckt det. I sanning ar ju var kampanj inte mycket vard om det anda som kommer ut av den ar att universitetet flyttar sin lilla summa pengar till andra foretag. Vardet ligger i att gora var attityd gentemot ohallbar oljeutvinning till en norm….. *svindlande*
Ang fattigdom, sa tror jag inte att jag an ar med pa taget. Men om jag forstar dig och Mandela ratt sa ar fattigdom inte numera naturlig, emedan den forut var naturlig. Det onaturliga kommer i och med att vi har taknologi och internationellt samarbete. Dessa tva grejer har vi i och for sig alltid haft (mer eller mindre), likasa vagar jag pasta att det alltid har funnits fattigdom. Ja, enligt statistik sa tror jag att livslangden har okat avsevart de senaste tva hundra aren – inte bara i vastvarlden utan i hela varlden! (obs ej expert sa sag garna till om du har motstridande fakta). Jag har uppfattningen att varldens befolkning i absolut mening blir mindre och mindre fattig – men att denna minskning uppvisar groteska skillnader i hastighet for olika befolkningar.
Hej! Ja, precis. Att göra kunskap internaliserad för att skapa förändring i världen. Jag tror att det i slutändan faller tillbaka på Mahatma Gandhis ”Be the change that you wish to see in the world.” Jag satt och funderade över det när jag gick igenom olika fram- och sammanställningar av Hungerprojektets olika program: Hungerprojektet bygger hela sin verksamhet på att hållbar förändring kommer inifrån. Och jag tänkte att det är sant lika mycket för den som ska ta emot hjälp som för den som ska ge om man vill göra det på ett verkligt hållbart sätt. Då håller jag med dig om att akten också måste vara av rätt anledning, från rätt plats. Moraliskt.
Jag känner att jag är lite ute på tunn is med Nelson Mandela-citatet – du får mig att önska att jag kunde fråga honom personligen! Men det jag tänker är att termen ”fattigdom” kanske inte ens fanns innan det fanns klasskillnader…? Innan någon levde av någon annans förtryck? Jag har svårt att kalla den ursprungliga nomadmänniskan för fattig även om hon säkert kämpade hårt för en dräglig tillvaro. Är det det du tänker på när du säger ”naturlig”?