Hej igen! Veckans blogginlägg från Gläntapraktiken kommer att handla om det där projektet jag nämnde sist. Igår blev det nämligen 100% säkerställt: i början av november kommer jag att resa till New York för att inleda samtal med olika oberoende bokhandlar, för att undersöka möjligheterna att låta sälja Gläntas nya bok The Hambantota Connection från några utav dem.

Jag droppade förslaget under en lunch i förra månaden. Det var en av de allra sista dagarna som fortfarande hade lite sommar i luften och jag satt med Linn och Göran på en uteservering. Jag var ganska nervös. Är jag helt fel ute? Kommer de skratta åt mig? Tar sig praktikanten vatten över huvudet nu? Jag kom fram till att ja, det gör jag ju. Det här är fullständigt utom mina kunskapsområden. Men jag kunde inte låta bli: tänk vilken erfarenhet. Vilket äventyr. Och när jag stammade fram att jo jag skulle ju liksom eller ah kunna kanske bara ah om ni vill asså – så sa de i princip ”Jättebra idé. Klart du ska göra.”

Saken är den att egentligen har Glänta inte så mycket att förlora. Den här resan finansierar jag själv. Jag ser det som en investering i en merit som kanske blir avgörande för om jag kommer in på Förlagskunskap eller inte nästa höst. Jag är jätteglad över att de vågar lägga sin senaste boks amerikanska öde i mina händer, och ärligt talat är det en väldig lättnad att Glänta inte lägger några pengar på det här. Det ger mig utrymme att se resan och projektet som ett experiment – som kanske går åt helvete. Eller så går det jättebra! Vi får se. Faktumet att det finns ett sådant andrum ger en väldig tröst i min nervositet inför det här.

Så, mycket handlar om det nu. Jag bokade biljetter igår (med extra baggageutrymme för 20 kg böcker) och har kontaktat bokhandlarna jag siktat in mig på. Det kommer bli så himla kul detta; bara det att få göra en liten bokhandels-turné och titta runt i alla. Där finns så många fina och intressanta, jag hann bara se några stycken under min senaste vistelse. Så om nu allt skulle gå svindåligt har jag åtminstone det att glädjas åt! Hehe.

Nä men det ska gå bra. Faktiskt tänkte jag lite på det, detta mitt självförtroende när det kommer till min praktik, min utbildning. Inte ett självförtroende på det sättet att jag är supersjälvsäker eller förväntar mig att klara vad som helst (jag är väldigt nervös som sagt). Snarare en säkerhet som grundar sig i min övertygelse om att det jag gör är viktigt. Det vi gör på Liberal Arts är viktigt och behövs. Väldigt ofta, när vi talar om att realisera våra akademiska kunskaper i arbetslivet och ”verkligheten”, verkar det handla om att försöka kila in dem i små hålrum i arbetsmarknaden. Att vi får leta och leta och DÄR kanske vi kan – med vissa modifieringar – passa in lite Liberal Arts-kompetens. Så ser det inte ut därför att Liberal Arts och andra humanistiska utbildningar är onödiga; i själva verket behövs de ju mer än någonsin. Därför måste vi GÖRA oss utrymme, KRÄVA utrymme. Vilket är så himla mycket lättare sagt än gjort, jag vet.

Jag har märkt att jag hur som helst är jävligt sugen på det där utrymmet. Utrymme att uttrycka, påverka, förändra. Det är kanske därför jag vill jobba inom förlagsbranschen (och speciellt inom de områden där t ex Glänta verkar); bli en del av den kanal som ser till att utrymmet fylls med bra grejer.

Det får räcka för idag för nu måste jag hänga tvätt! Egentligen skulle jag ju prata om boken idag, The Hambantota Connection, kom jag på… Men det får bli nästa gång, den förtjänar ändå ett helt eget inlägg. Peace ooouuuuuut.