Över 500 gäster, full stabsstyrka, 8 slipade talare, ett väloljat trum- och brassband och en Liberal Arts-student kringspridande med ett headset likt en secret service-agent – ”Which table is X sitting at?”, ”Adjust microphones on stage left.”, ”Need you outside the ballroom entrance now.”. Det är mycket svårt att koncentrera sig på två konversationer samtidigt; en med en människa framför sig och en mellan två helt andra personer i ens öra. Huga. För att inte tala om att jag nästan grinade precis efter att ljudteknikern pluggat in hörsnäckan i örat på mig, innan jag kom på var volymknappen satt och kunde sänka ljudet. Mitt i allt kaoset stod jag och grät på riktigt av stolthet bredvid scenen för att jag hade fått vara del i detta, vara del i talarnas arbete med manus och framförande. De höjde sina röster och tog plats, ärligt, modigt och mänskligt. Det var galakvällen; det största insamlingsevent jag någonsin deltagit på, än mindre varit med och arrangerat. Tidigare under dagen hade det varit en paneldebatt om att utrota hunger och fattigdom till år 2030 och dagen efter var det en brunch med rundabordssamtal kring olika ämnesområden relaterade till hunger och fattigdom.
Den efterföljande veckan bestod av möten med Hungerprojektets anställda världen över. Kort sagt: det har varit en intensiv vecka. Det känns nästan overkligt att sitta och skriva om det i preteritum. Men det har hänt och det har varit oerhört lärorikt.
Under veckan med möten fördes strategiska diskussioner. Vad är vår kärna, vårt tillvägagångssätt och vårt mål? Här är jag övertygad om att Liberal Arts-studenter har mycket att tillföra. Att reda ut begrepp i ett tvärvetenskapligt kosmos (kaos?) har vi blivit experter på.
Och för första gången internaliserades den där förhoppningen jag haft om att äntligen på riktigt förstå en mötespunkt mellan humaniora och mätbarhet. För mig, i detta avseende, handlade det om förståelse och kommunikation inom ramen för Hungerprojektets arbete. Hungerprojektet behöver mätbarheten, siffrorna, för att förstå och kommunicera dess arbete och det behöver humaniora för att orientera sig i förhållande till både starten och målet – syftet till att stiftelsen finns och att arbetet görs. Filosofin som ska löpa som en röd tråd genom verksamheten. Mätbarheten blir här ett slags förmedlare, en agent för förståelse, och det visar sig att humaniora därmed visst kan mätas. En del förstår det genom berättelser, ord och bilder, andra genom siffror. För mig som Liberal Arts-student är det spännande att se hur tvärvetenskaplig kommunikationen kring framtidens utmaningar är och hur mångfacetterat tillvägagångssättet kommer att tvingas vara.
Wow det låter så maffigt. Hoppas du kan andas ut nu och känna dig riktigt stolt!
Angående mätbar humaniora. I stora välgörenhetsprojekt är mätbarhet naturligtvis grundläggande, och jag tror att det är viktigt att det är så. Det mätbara är ett språk som räknas. Det viktiga är att inse att det finns massvis inom humaniora (och välgörenhetsprojekt) som inte går att mäta också, som du ju vet; det okuvliga, omätbara och obestridliga människovärdet, till exempel, som ju är hela Hungerprojektets orsak på något sätt. Vi kan räkna antal svältande barn, men samtidigt som vi räknar hinner flera utav dem dö. Det är ju något makabert i det på nåt sätt.
Varför tror du att du blir så lättad när du kan konstatera att phew, det GÅR trots allt att mäta humaniora? Är mätbar humaniora värdefullare än icke mätbar? (Nu har jag använt begreppet humaniora på så konstiga sätt att jag knappt vet vad det betyder längre, haha. Humaniora ”SOM SÅDANT”, what??)
Makabert är verkligen ett passande ord… Ibland kan jag känna att det rycker i en av att läsa statistik på FN:s hemsida. Varför tar vi fram siffror gång på gång istället för att göra någonting? Frustrationen är stor, för det arbetet tycks så frånkopplat grunden i praktiken, verksamhetens kärna, precis som du pekar på. Och det är det jag tänker på när jag skriver ”syftet till att stiftelsen finns och att arbetet görs”.
Du ställer bra frågor! Jag tycker inte att mätbär humaniora är mer värdefull än icke mätbar humaniora, kanske uttryckte jag mig klumpigt. När jag säger att det har varit en förhoppning hos mig att hitta en mötespunkt mellan de båda (humaniora och mätbarhet), har det mer att göra med min stenhårda tro på tvärvetenskap, då det för tvärvetenskaplighet nog krävs både mötespunkter och splittringar. Hittills tycker jag att humaniora har visat mig prisma efter prisma; problem som när de belyses kastar ljus åt alla håll. Nu såg jag istället en mötespunkt. Allt går nog inte att översätta av humaniora till mätbara termer, men förståelse kan uppstå ändå. Vad är till exempel essensen i det svenska uttrycket ”att ha skitit i det blå skåpet” (pardon my French). Eller det engelska uttrycket ”raining cats and dogs”? En översättare måste jobba med att hela tiden leta mötespunkter för att försöka skapa mening av det ena språket i det andra även om han aldrig kan direktöversätta eller skapa exakt den nyans ordspråket har i sin orginalkontext.
Jag tycker inte att humaniora ska vara helt otillgänglig för den som söker förstå världen genom att mäta den; jag tror inte att den är det heller. Enligt mig handlar det om vad en väljer att se som teori och praktik. Den som bara ser världen i siffror måste också omsätta dem tillbaka till värden i världen för att göra något med dem i praktiken. Mätbarheten blir ett verktyg, en miniräknare, i problemlösningen. Därför är det spännande att se hur mätbarhet används i praktiken inom ett område som jag kanske aldrig förstått skulle kunna mätas: människor. Och visst är det värt att ställa sig frågan om man ens kan göra det? Är det riktigt att försöka mäta? Jag tänker att det kanske är precis samma sak att ställa sig frågan om det är rätt att till exempel räkna på rymden och försöka mäta den. Eller miljön. Lika komplex och rik på mångfald. Men tack vare att vi övat fram metoder att mäta och räkna, har vi haft verktyg att avancera inom de områdena. Vi har till exempel lärt oss mer om vad som skadar miljön och vilken påverkan vår verksamhet har i sammanhanget. Borde inte mätbarheten på samma sätt kunna hjälpa oss avancera även inom hållbar utveckling (både social och ekologisk)? Det är verkligen inte det enda sättet att avancera, men det är ett. Och det är ett som många hävdar inte är förenligt med humaniora, märkligt nog. Som om jag inte skulle kunna lära mig japanska bara för att jag talar svenska. ”Svenska är ett germanskt språk, så håll dig du till tyska.” Vi vet att detta inte stämmer, lika lite tycker jag att det stämmer att man inte skulle kunna hitta mötespunkter mellan humaniora och mätbarhet. Men det krävs färdigheter i båda språk samt träning i själva konsten att översätta för att kunna göra det på ett bra, rättvis och fruktbart sätt.