Jag ska nu sammanfatta den här boken som jag, om mindre än tre veckor, ska försöka kränga till olika oberoende bokaffärer i New York. (Min självbild pendlar alltjämt mellan den hoppfulla äventyraren och den desperata dammsugarförsäljaren. Just nu det senare.)
Det är ganska svårt, för det är en svår bok (för mig). Den tar itu med komplexa problemställningar och verkar på flera olika plan; en artikel om spridningen av ekologisk odling i Hambantotadistriktet visar sig även beskriva problemen med kapitalism och strävan efter en miljövänligare jordbruksindustri. En Hambantotansk stadsplanerares framtidsvisioner om modernisering och lyxhotell visar hur kolonialismens effekter fortfarande lever kvar. Kinas konstruktion av en ny hamn innebär inte bara typ nya handelsmöjligheter, utan markerar ett stort geopolitiskt steg som besvärar USA.
Hela boken utgår från denna punkt; den lilla staden Hambantota på Sri Lankas sydkust. Tre författare ligger bakom; Kerstin Hamilton (fotograf), Karl Palmås (docent i innovation och samhällsförändring) och Jonas Lindberg (docent i kulturgeografi). Bokens texter och bilder bygger på fältstudier utförda från 2009 fram till nu. Men texterna är inte strikt akademiska eller tråkiga på något sätt. Det är essäer blandade med artiklar, hela kapitel bestående av endast foton och trycka dialoger både mellan författarna själva och med människor de träffat ute på fältet. Det mer akademiska finns att hitta i ett appendix längst bak, och där finns även en slags ordlista där vi får veta mer om Sri Lankas senaste politiska historia; De Tamilska Tigrarna, inbördeskriget, censuren, korruptionen och den sittande presidenten förklaras kortfattat i bokstavsordning (jag hade mycket glädje av detta!).
Det hela var egentligen ett forskningsprojekt som skulle fokusera på jord- och lantbrukspolitiken. Men de insåg snart att det fanns andra, mycket större politiska omständigheter att förhålla sig till i den här lilla staden. Och hur ska en förhålla sig till dem? Vad säger Hambantota om världen? Till vilken mån relaterar lokala fenomen till globala mönster; lokala konflikter till global geopolitik? Daidalos skriver om boken på sin hemsida: ”The Hambantota Connection är ett försök att fånga världen, men även en undersökning av hur världen fångas genom fiktion, abstraktion och spekulation.”
Min favoritdel i boken är det kapitel som inleds typ såhär ”The last tale from the field, is a story about capitalism”. Där skriver de så jädra bra om tendenserna att betrakta ekonomin både som en slags entitet eller ett utrymme fritt från naturens begränsningar, men fortfarande som något styrt av naturliga lagar. På det sättet konstrueras och uppfattas kapitalism såsom nån slags nödvändig naturkraft. Jag citerar från sida 139:
”Herein lies the mystery of the strange being that we call capitalism. There is no capitalist cause, yet there are capitalist effects. There is no ultimate truth about capitalism that compels us to act in a certain manner, yet we still obey what we believe to be capitalist rules. We are literally spellbound by this fiction, which adds a further layer of paradox to the idea that ’liberal capitalism is the real that will somehow survive even under conditions of global ecological catastrophe’”.
Väldigt bra, fin, nödvändig bok. Så alltså om det går dåligt i New York så kan det ju inte vara dens fel i alla fal. Gulp. Tack för idag!
Hej Alice! Detta later som en valdigt intressant bok och du saljer den bra har pa bloggen, sa du kommer sakert lyckas i New York ocksa. 🙂
En sak som jag kom att tanka pa nar jag laste din beskrivning ar det knepiga problemet med kolonialism och kapitalism, och vad man skall tycka om det. Du skriver: ”En Hambantotansk stadsplanerares framtidsvisioner om modernisering och lyxhotell visar hur kolonialismens effekter fortfarande lever kvar.” och jag blir nyfiken pa om detta konstaterande ar deskriptivt eller normativt? Rattare sagt, om ordet ”kolonialism” for dig/boken ar deskriptivt eller normativt? Nog ar det sa, att det for oss narmast later som nagot negativt, om det finns ”koloniala effekter”. Men ar det alltid sa? Gor den hambantotanske stadsplaneraren nagot positivt eller negativt for omradet genom att anlagga ett lyxhotell? Jag vill undvika att doma nagot som negativt bara for att det foljer koloniala eller kapitalistiska monster, mest bara for att det ar sa ”pa modet” att det riskerar att bli fordomsfullt. Har du nagra tankar om de olika nyanserna i begreppen ”kolonialism” och ”kapitalism”?
Jag laser forresten europeisk artonhundratalshistoria har i Frankrike, och det ar valdigt intressant i och med att dessa tva fenomen verkligen trader in pa varldsscenen vid denna tid. Darfor funderar jag mycket over deras konsekvenser och tolkningen av deras konekvenser idag.
Till sist – jag gillar verkligen idén att lata ett samhalle beskrivas i sin totalitet, for att visas upp som ett exempel pa ett globalt fenomen. Jag kan rekommendera en dokumentar som heter Darwins Mardrom, som pa liknande satt later ett samhalle i Tanzania (har glomt namnet) beskrivas for att ge exempel pa hur ett stort foretag kan skada en hel regions valmaende.
Moa
Hej Moa (kallas du Moi i Frankrike nu elle?;-PPPpp)! Tack så jättemycket för din kommentar, har inte mycket tid på mig men ska försöka svara något här alla fall:
Själva boken använder sig faktiskt extremt sällan av ordet kolonialism (om ens någonsin i just den formen). Så några sådana rättframma konstateranden gör den inte; det är min tolkning utifrån den läsning jag valt att göra. Är kolonialism och koloniala effekter alltid något dåligt, eller kan det komma något gott ur det? Alltså, det kan ju egentligen komma goda effekter ur vilket jävelskap som helst när jag tänker efter. Typ tusentals nya jobbtillfällen i och med uppförandet av några arbetsläger, till exempel. Kolonialism försvarades ju länge genom sina goda effekter, som effektivisering av infrastruktur och införandet av rättsväsenden och demokrati. Men vi vet ju att den moderniseringen kom till ett oersättligt högt pris. Jag tycker att det går att erkänna vissa goda effekter och samtidigt förkasta kolonialismen som något som aldrig får rättfärdigas.
Kapitalism är starkt förbundet med vad vi kallar modernisering idag. Anläggningen av ett lyxhotell på Hambantotas tsunamidrabbade strand är modernisering. Den kapitalistiska drömmen vore ett par förmögna investerare som skulle kunna sätta projektet i rullning; affärerna skulle blomstra, så de skulle kunna smälla upp fler lyxhotell; området skulle få nytt liv, rika turister skulle forsa in och spendera massa pengar och det skulle skapa en massa jobb åt de fattigare invånarna som typ städare och kypare, och allt skulle gå i vinstmaximeringens och effektiviseringens tecken. Alltså här får man väl göra ett politiskt ställningstagande antar jag. Antingen är man för det kapitalistiska systemet, eller så är man lite mittimellan eller så är man mot. Och jag är mot, den kapitalistiska drömmen är inte min dröm. Jag har en helt annan idé om vad som vore ett gött samhälle, en helt annan idé om vad som vore modernisering. Sedan har jag något extra emot lyxhotell i sig faktiskt. Lyxhotell är av ondo. Det är liksom inte det att jag ogillar kapitalistiska system därför att ”det inte funkar”; även när de fungerar alldeles som de ska så ogillar jag det ända in i märgen. Så jag är nog alltid mot kapitalism per automatik, även när det leder till vissa ”goda effekter”, för jag vill nå goda effekter på ett helt annat sätt som inte innebär en massa dåliga effekter för människor som inte har det lika bra som jag.
Det blev en väldigt oakademisk och kanske lite barnslig analys här, men vi fick igår veta att en bok MÅSTE vara redo för tryck den 6e november så jag hann bara skriva detta i all hast!
Åh det låter hur intressant som helst Moa. Sekelskiftet 1800-1900 är typ det mest spännande ever tycker jag. Min favoritserie just nu som heter The Knick handlar om ett sjukhus i New York och alla som jobbade där vid den tidpunkten. Om du inte är känslig för läskiga bilder och blod så rekommenderar jag den starkt! Och jag ska definitivt kolla upp dokumentären :))
Alice
Men Alice! Du har ju hittat vad jag i grund och botten önskade att journalistiken skulle ta sig an – det som Moa kallar att ett ”samhälle beskrivs i sin totalitet”. Alice, du skriver:
”Det hela var egentligen ett forskningsprojekt som skulle fokusera på jord- och lantbrukspolitiken. Men de insåg snart att det fanns andra, mycket större politiska omständigheter att förhålla sig till i den här lilla staden. Och hur ska en förhålla sig till dem? Vad säger Hambantota om världen? Till vilken mån relaterar lokala fenomen till globala mönster; lokala konflikter till global geopolitik? Daidalos skriver om boken på sin hemsida: ’The Hambantota Connection är ett försök att fånga världen, men även en undersökning av hur världen fångas genom fiktion, abstraktion och spekulation.'”
Vad säger Hambantota om världen – ja, det är detta som jag såg som journalistik när jag som 13-åring började skriva. Det var, och är, min dröm – den stora bilden sedd utifrån perspektivet av en av pusselbitarna i den. Det är fängslande! Och förhoppningsfullt för mig personligen att den här typen av litteratur ska ut och möta världen. Jag håller tummarna för dess framgång här i staden som aldrig sover!
Moa och Alice – ni behandla viktiga beröringspunkter i era resonemang kring kolonialism. Jag håller med dig Moa om att det finns en uppenbar fälla i att det är på modet att förkasta kapitalism – i sann humanistisk anda måste man väl fortsätta att förhålla sig till vad som är en principsak och vad som är en konsekvens av en principen, och vilket av dem man önskar förhålla sig till i sitt resonemang. Spännande att du läser historia! Jag skulle gärna vilja veta mer om vad du tycker om den kunskapen i förhållande till vårt program.
Och Alice, det vore synd att kalla din analys barnslig. Jag tycker att du tar ett tydligt ställningstagande och argumenterar för din sak. ”Så jag är nog alltid mot kapitalism per automatik, även när det leder till vissa ’goda effekter’, för jag vill nå goda effekter på ett helt annat sätt som inte innebär en massa dåliga effekter för människor som inte har det lika bra som jag.” Du kan nog stödja ditt argument bättre genom att utveckla det mer, men det är där likaväl. Och det är ytterst obarnsligt till sin natur, om du frågar mig.
Jag önskar att jag såg ännu mer av den här ”flugan” att förkasta kapitalism jag! Måste vara en bananfluga eller nåt för jag märker inte av den alls så mycket som jag skulle vilja:)
Bananfluga eller ej, sa tycker jag anda det ar intressant att se hur den termen anvands i ett onyanserat negativt syfte for allt som ar ont 🙂 Sjalv ar jag nu i fard med att lasa om hur kapitalismen blev grejen, i Europa pa artonhundratalet. Och mycket av det man ser idag i samhallet som ar av ondo kan jag tycka mig harrora fran kapitalismens tankegangar. Samtidigt kan jag ocksa jamfora de europeiska lander som anammar kapitalismen pa artonhundratalet, och deras levnadsvillkor, med exempelvis ryssland (eller sverige) under samma epok, styrda av principer om gammal makt och heliga klasskillnader . Da ar jag anda glad att kapitalismen gjort det som den gjort for oss manniskor idag; presenterat ett annat (battre och samre) satt att styra ett samhalle.